Våga separera?!

:) Tack!

Nja, kortfattat som HÄR så visst e de en solskenshistoria, fast vägen till vart jag NU befinner mig var lång...

Min separation var lång och utdragen, med vårdnadstvist och smutskastning som följd, men kontentan efter alla år av att KÄMPA är att jag NU lever till fullo på det sättet JAG förtjänar.

Till följd av det så mår ALLA mina barn oxså bra, inte "bara" jag*ler*

Men, som sagt, vägen hit var lång, bitvis visste  jag inte om jag skulle orka....

Men vad gör man inte för sina barn?

Jag hoppas och tror att han skulle vara klok nog att låta mig vara boendeförälder. Med tanke på att han större delen av året veckopendlar, och när han väl är hemma är för trött för att orka laga mat exempelvis så har jag svårt att tro att han skulle vilja ha barnen hos sig,

Men man vet ju aldrig, han kanske blir jätte arg och vill använda barnen som ett vapen. Jag vill absolut att de ska ha sin pappa, men han måste betée sig som en pappa också och inte ligga på soffan hela dagarna om de ska vara där.

Beklagar om jag uttryckte mig otydligt. Vilket upplever du som mest luddigt/rörigt? Vill få en chans att förtydliga

Hehe ja typ allt... Nej men början, vad dumenar med att jag är oflexibel (hur kan jag vara mer flexibel, vad exakt är det du menar är oflexibelt), och slutet. :)

Vill du hellre vara i ett förhållande och vara olycklig än att vara lycklig utan? Sen är det ju rätt så självklart att du kommer hitta någon ny som förtjänar dig och visar hur mycket han älskar dig och uppskattar dig för det är du ju värd! Du är ung! Varför skulle ingen vilja ha dig? Kolla på hur du behandlar din man, du är ju guldvärd! Men du ska ha någon som behandlar dig lika bra.

Jag tycker verkligen inte det är OK på det sättet han behandlar dig, och det känns ju som om du har gett han för många chanser att ta tag i sig själv..

Du kan inte vara ihop med någon för att du tycker synd om honom utan förhållandet ska byggas på trygghet, lycka och kärlek :)

Du kommer ha ett myycket bättre liv 

Tack för dina ord! Det hjälper mig verkligen att höra att hans beteende inteär ok, eller att alla killar inte är likadana iaf. :P

Jag är så van och den killen jag hade innan honom var också sådär, kanske är någon missbrukargrej... Fattar inte varför jag ska dras till såna som inte kan ta hand om sig själva?!

Jag har pratat med honom och sagt att jag inte orkar mer, att ingen av oss gör det. Att han måste be om kbt, vilket han sa att han sks göra. Får se om han verkligen gör det nu. Vi lär ha fler snack...

Jag förstår att man vänjer sig och då visar man ju upp ett beteende som folk genast blir väldigt bekväma med och vänjer sig vid snabbt. Vad bra att han sa att han i alla fall kommer be om hjälp, det är ju många män som också vägrar att få hjälp så det är ju positiva steg! Självklart jag förstår att ingen av er pallar, det skulle jag heller inte göra!! Du har stått ut med väldigt mycket och jag tycker du är guldvärd som verkligen anstränger dig och jag hoppas verkligen att det blir bättre för dig en gång för alla.

Skulle det däremot inte funka för honom och ni bryts upp, du kommer aldrig att vara ensam. Du har dina barn och eventuellt om du skulle vilja en man som tar hand om dig och det ska vara ömsesidigt såklart :)

 

Nu har vi pratat med varandra och det visade sig att han hade haft samma tankar som jag, att vi ska pröva leva som särbos ett tag. Det känns lite läskigt men oxå väldigt skönt att vi är på samma plan liksom.

Nu återstår bara allt praktiskt, vad sjutton ska man tänka på?

Och det viktigaste, hur berättar vi för dottern? :S

Har ni pratat om hur ni ska leva som särbos. Är det okey att träffa andra?Säg som det är