• Anonym (liten)

    Våga separera?!

    Ja, hur ska jag våga? :S

    Vi har två barn, en som snart är 4 och en på några månader.
    Han har under alla våra år tillsammanshaft en depression och nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag inte orkar längre. Tro mig, jag har kämpat för oss, lääänge. :/

    Det är jag som gjort i princip allt hemma och med barnen så jag är inte rädd för att det ska bli en chock att bli ensampå det viset. Men ändå, det är ju en trygghet att ha honom... Om inte annat så ekonomiskt.

    Jag tror inte att jag älskar honom längre, jag attraheras inte av honom ochstör mig i princip på honom hela tiden. Jag är trött och grinig och det går ut över barnen vilket jag hatar. Det är mest för deras skull jag överväger att lämna. Jag vill inte ha en massa negativ energi runt de hela tiden. Jag är en mkt gladare och piggare mamma när vi är ensamma. Men ändå, hur tusan vågar man ta steget??? Och hur lägger man fram det? :S

  • Svar på tråden Våga separera?!
  • Anonym (liten)
    Glädje58 skrev 2012-09-15 04:53:16 följande:
    Har ni pratat om hur ni ska leva som särbos. Är det okey att träffa andra?Säg som det är



    Vi är fortfarande en familj och det innebär att det inte är ok att träffa andra.

    Men kan ett barn på 3,5 förstå vårat resonemang? Jag vill inte att hon ska tro att det är pga henne det sker, barn har ju tydligen en tendens att ta på sig skulden när föräldrar delar på sig.
  • Glädje58
    Anonym (liten) skrev 2012-09-15 06:24:22 följande:

     ...Men kan ett barn på 3,5 förstå vårat resonemang? Jag vill inte att hon ska tro att det är pga henne det sker, barn har ju tydligen en tendens att ta på sig skulden när föräldrar delar på sig.
    Då tror jag definitivt inte att man ska säga att det inte har med henne att göra, det kommer hon att tolka som det är i alla fall.
  • Anonym (liten)
    Glädje58 skrev 2012-09-15 08:11:11 följande:
    Då tror jag definitivt inte att man ska säga att det inte har med henne att göra, det kommer hon att tolka som det är i alla fall.



    Det låter vettigt.

    Men vad säger man då?! :S
  • Glädje58

    Kan man inte dra parallellen att det är som med sina kompisar, att ibland så blir man lite trött på varandra och behöver vara ifrån varandra. För att hoppas det ska bli bättre längre fram.

    Jag har ingen erfarenhet av att berätta det för barn i den åldern som dina är i. Mina var äldre och de trodde inte på oss när vi sa att vi skulle separera. Vi fick säga det tre gånger innan det gick in. Sen skämtade vi om det. Drog lite Hipp hipp skämt, sen var det klart.

  • SupersurasunkSara
    Glädje58 skrev 2012-09-15 08:30:36 följande:
    Kan man inte dra parallellen att det är som med sina kompisar, att ibland så blir man lite trött på varandra och behöver vara ifrån varandra. För att hoppas det ska bli bättre längre fram.

    Jag har ingen erfarenhet av att berätta det för barn i den åldern som dina är i. Mina var äldre och de trodde inte på oss när vi sa att vi skulle separera. Vi fick säga det tre gånger innan det gick in. Sen skämtade vi om det. Drog lite Hipp hipp skämt, sen var det klart.
    Precis, det är bra att jämföra med något barnet kan relatera till, att ibland blir man lite trött på varandra och behöver vara isär ett tag, därför ska mamma och pappa bo på varsitt håll.
    Men det är viktigt att hon sen också får se att ni kan äta ihop, ni kan göra saker ihop osv. Sånt hon är van vid att ni göra ihop. (För jag hoppas ni gör NÅGOT ihop iaf, jag läste bara TS och denna sidan..)
  • Anonym (liten)
    SupersurasunkSara skrev 2012-09-15 08:38:56 följande:
    Precis, det är bra att jämföra med något barnet kan relatera till, att ibland blir man lite trött på varandra och behöver vara isär ett tag, därför ska mamma och pappa bo på varsitt håll.

    Men det är viktigt att hon sen också får se att ni kan äta ihop, ni kan göra saker ihop osv. Sånt hon är van vid att ni göra ihop. (För jag hoppas ni gör NÅGOT ihop iaf, jag läste bara TS och denna sidan..)



    Men vad smarta ni är! Känns lite svårt att tänka öht just nu, men en sådan paralell känns rätt självklar. :)

    Självklart kommer vi att umgås och göra saker tillsammans som vi brukar. :)
  • SupersurasunkSara
    Anonym (liten) skrev 2012-09-15 10:36:31 följande:


    Men vad smarta ni är! Känns lite svårt att tänka öht just nu, men en sådan paralell känns rätt självklar. :)

    Självklart kommer vi att umgås och göra saker tillsammans som vi brukar. :)
    Skitlätt att vara smart åt andra När man är mitt i smeten själv tänker man ibland helt galet.
  • Anonym (jag också)

    Ja, vad vågar man göra? Jag stör mig också på min man. Men är det fel på mig? Visst uthärda småbarnsåren, men om jag blir för gammal för att träffa någon ny? Är 38.

  • Glädje58
    Anonym (jag också) skrev 2012-09-15 12:30:53 följande:
    Ja, vad vågar man göra? Jag stör mig också på min man. Men är det fel på mig? Visst uthärda småbarnsåren, men om jag blir för gammal för att träffa någon ny? Är 38.
    Har du gett upp?
  • Anonym (jag också)

    Nej, jag kämpar in i det sista med det mesta i livet!

  • Glädje58
    Anonym (jag också) skrev 2012-09-15 12:48:36 följande:
    Nej, jag kämpar in i det sista med det mesta i livet!
    Jag tycker att man ska jobba för att få det att fungera bra. Men att kämpa... då är det inte så bra.
  • SupersurasunkSara
    Anonym (jag också) skrev 2012-09-15 12:30:53 följande:
    Ja, vad vågar man göra? Jag stör mig också på min man. Men är det fel på mig? Visst uthärda småbarnsåren, men om jag blir för gammal för att träffa någon ny? Är 38.
    Jag fyllde 40 igår och jag träffade min sambo för drygt ett år sen Jag blir NÄSTAN förolämpad av att du anvädner gammal i samband med 38

    Tänk så här då...

    Tänk tillbaka på ditt liv. Så himla mycket du har upplevt! Så himla mycket har hänt, även om det känns som igår du var tonåring...
    Tänk framåt, lika många år som du redan har levt... Det är ganska lång tid... Hur vill du må resten av ditt liv? Som nu?

  • Anonym (jag också)

    Jo, men vill ha fler barn. Ett alternativ är ju att stanna och hoppas på det. Förstår i övrigt vad du menar.

  • Anonym (liten)
    Anonym (jag också) skrev 2012-09-15 12:30:53 följande:
    Ja, vad vågar man göra? Jag stör mig också på min man. Men är det fel på mig? Visst uthärda småbarnsåren, men om jag blir för gammal för att träffa någon ny? Är 38.
    Har ni testat familjeterapi? Kanske det skulle funka för er? Det bästa är ju om problemen kommer ut liksom, att du är öppen med vad det är du stör dig på hos honom. Kanske har han inte tänkt på det, eller så har han en aning om vad det är. Men om det kommer fram så kanske han är villig att jobba med det?
    Och om nu problemet istället faktiskt ligger hos dig så kommer det säkert också fram i terapin.
    Jag tror att det viktigaste är att få det ur sig och börja bena i det, om man vill att det ska funka.

    Om du vill ha fler barn och känner att du orkar stanna kvar till du fått det så förstår jag hur du tänker.
    Nu säger jag inte att du är gammal ;P Men säg att du lämnar din man och inte hittar någon ny som du vill dela ditt liv med på några år, då står du kanske där och inte har möjlighet att få fler barn. :/ 
     
  • Anonym (liten)
    Glädje58 skrev 2012-09-15 12:51:07 följande:
    Jag tycker att man ska jobba för att få det att fungera bra. Men att kämpa... då är det inte så bra.
  • SupersurasunkSara
    Anonym (jag också) skrev 2012-09-15 15:23:52 följande:
    Jo, men vill ha fler barn. Ett alternativ är ju att stanna och hoppas på det. Förstår i övrigt vad du menar.
    Man behöver inte en man för att skaffa barn Men förstår att man kan vilja det.
Svar på tråden Våga separera?!