• Anonym

    Leva med Overklighetskänslor....

    Är jag ensam om att ha det?
    Jag har haft det i många år nu... det är precis som att leva i en dröm.

    Det spelar ingen roll vad för hjälp man får, eftersom allt ändå känns overkligt, förstår ni?
    Om det händer något bra, känns det ändå overkligt. Om någon skulle skada mig, skulle det ändå inte vara på riktigt.

    Undrar om det finns fler som vill skriva av sig, eller om någon undrar något så fråga.      

       

  • Svar på tråden Leva med Overklighetskänslor....
  • Anonym

    jag har också så. Det känns som inget riktigt spelar någon roll, eller vad man än är med om, för det känns som att jag går i en dimma hela tiden. Har alltid varit så. Känns som inget är viktigt. Även fast jag är rätt glad ibland så kan jag få känslan av att ingenting är viktigt. Och jag har alltid en känsla av att allt redan har hänt och att det jag gör just nu bara är en repetition av nåt som hänt redan. Svårt att förklara... Men känner verkligen igen det där med att leva i en dröm. Ingen aning om vad det beror på eller vad det betyder.  

  • picapica

    Jag vet inte vilken typ av hjälp du fått om det rör sig om terapi och eller medicinsk behandling, ja och först och främst en riktig läkarundersökning så man kan utesluta att det rör sig om något kroppsligt fel...vet att när sköldkörteln bråkar så kan man uppleva overklighetskänslor...

    Annars låter det lite som det jag upplever och min "diagnos" eller vad man nu ska kalla det är att efter min krasch / utmattnings depression som jag drabbades av så är det här en form av ångest som fortfarande biter sig fast...

    vissa dagar är i alla fall dimman borta och jag känner sig som mig själv igen men annars är det riktigt tufft emellanåt...

    har blivit ordinerad en typ av antidepp, ett sk SNRI preparat som det är tänkt att jag skall börja med och som ska få dimman att lätta och verkligheten att komma tillbaka men...
    nu ska man ju våga stoppa i sig dom oxå Obestämd

  • Aur0ra

    Har haft såna känslor i närmare tio år, berättat för alla möjliga psykologer/kuratorer men ingen som tagit mej på allvar... Så ja får nog gott "leva" såhär =/

  • Anonym
    Aur0ra skrev 2012-09-12 03:25:42 följande:
    Har haft såna känslor i närmare tio år, berättat för alla möjliga psykologer/kuratorer men ingen som tagit mej på allvar... Så ja får nog gott "leva" såhär =/
    ingen som lyssnar på mig heller. De gånger jag berättat hur det är (både med overklighetskänslor och annat) så reflekterar dom inte ens över det, bara byter ämne och börjar prata om något helt oväsentligt. Varför hakar dom upp sig på sånt som egentligen inte är det stora problemet? Jävla kvacksalvare. Har ingen respekt för psykvården längre. 
  • Anonym (Pelle)

    Jag har också något liknande, känns som jag går i en dimma och  aldrig är kontakt med verkligheten på något sätt. Känner mig mentalt bortkopplad och går runt som ett spöke
    Har tagit upp det med psykiatrin men får bara "jaha" som svar eller "ska vi höja dosen?"

  • Anonym (Pelle)

    Det är en av anledningarna till att jag isolerar mig ifrån andra, orkar inte känna mig som en Alien bland folk.

  • picapica

    Men fyfan rent ut sagt vad förbannad jag blir då jag läser era inlägg att vården inte tar sådant på allvar!! Om man till o med försöker söka hjälp å sen bara blir nonchalerad, nej stå på er!! Vissa läkare är faktiskt inte idioter men man kan behöva leta ett tag innan man hittar någon som är vettig och som verkligen tar en på allvar...man ska väl inte behöva leva resten av sitt liv som en "alien"? Har själv bra stöd hos min sambo och familj när det gäller mitt mående...ingen sådan i er närhet som kan hjälpa i kontakten med vården?

  • Anonym

    Det känns som jag betraktar allt genom en glasskiva, som att allting står utanför liksom. Jag undviker så gott det går att vistas bland folk, för jag kan ändå inte ta till mig av något som händer. Jag började inte tänka på det här förrän jag en gång fick en känsla av verkligheten, i ungefär en halv dag gick jag runt och var helt i kontakt med verkligheten, men sen sjönk jag tillbaka till denna dimma igen. Det känns lite onödigt att göra saker som resa osv, för det "händer inte mig" ändå. Förstår ni vad jag menar? Går runt i min egna lilla värld, och som nån skrev så känner jag mig också som en alien bland folk.

  • picapica

    Jo det där med glasskiva känns igen. Eller som att man har huvudrollen i sin egen film typ för det är ju inte på riktigt. Men jag vill ändå tro att man måste kunna göra nåt åt det...mina "besvär" är också alltid värre när man är där det är mycket folk och allra värst om jag dessutom är trött...då känns det som att blundar jag så försvinner jag... Men detta gör oxå att jag tror på det läkarn säger: att det är ångest. Och ångest kan man bli fri från...om man får rätt hjälp dvs... Den där halva dagen då allt kändes "på riktigt", var det nåt spec du hade eller inte hade gjort då?

Svar på tråden Leva med Overklighetskänslor....