Hanterar jag situationen rätt??

Jag och mina barn, kille på då 6 år och tjej på då 4, gick igenom en väldigt snabb och chockartad skilsmässa från barnens far, för ca 1,5 år sedan. Det var snabba puckar och stor omställning för dem. Vi hade bott växelvis i huset i ca tre veckor sedan flyttade han ihop med sin nya och hennes två barn, jag bor kvar i det "gamla" huset. Vi har barnen varannan vecka.
Min dotter har mer eller mindre bara flutit med och inte reagerat så mycket, nu har hennes frågor börjat komma: "När ska du och pappa bo tillsammans igen?"  osv. Hon är min lilla bulldozer, bara kör på...än så länge.
Min son har däremot reagerat starkt. Från första början så har det varit tufft för honom. Varje gång han kommit till mig, så har han blivit helt tokig den första dagen. "Psykbryt" för minsta lilla sak, det känns som att har så mycket i sig som bara måste ut. Han hatar mig han skall flytta, jag skall dö m.m. Varje gång så har jag sagt att: Jag vet att det är tufft och det är helt ok att vara arg. Det finns inget du kan säga som skulle få´mig att sluta älska dig, osv. Han slåss, sparkar, sliter. Då säger jag att du får vara arg, men du får inte göra illa ngn, slå på en kudde eller ngt. Ofta blir han så utom sig att det ej går att få kontakt med honom. Då brukar jag ta honom ur situationen och sätta in honom på rummet och då lugnar han ner sig och efteråt pratar vi. Förutom första dagen så får jag enormt mycket kärlek, jag är bäst, han älskar mig osv. Jag har sagt när han ser ut att fundera på något att ibland känns det bättre om man säger sakerna som finns i huvudet och att det finns inget som han skulle kunna säga som skulle få mig att sluta älska honom. Då har han fått ur sig saker, som jag kan tänka mig han gått o funderat på länge, vilket känns bra. Vi har suttit och gråtit ihop jag och barnen när det var som tuffast  och jag har sagt att det är ok att vara ledsen, för man gråter en stund och sedan känns det bättre och sedan busar vi. 
Även om exet sårat mig och betett sig som ....., så har jag aldrig sagt ett ont ord om vare sig honom eller den nya. Vilket jag är enormt stolt över, :).
Har frågat exet hur sonen är när han är där om han får "psykbryt" där ochså. Men nej: "Han är så lugn och glad, det kan ju vara får att vi har lite mer rutiner och är stabilare här" , just ja, jag är en dålig morsa ochså. Skall sägas att jobbmässigt har det varit galet i 1,5 år, med hämtning och lämning. Nu har jag fått nytt jobb och livet är gott. När dagis tagit upp att sonen varit ledsen och inte sig själv, så har exet svarat att han bara är trött... Jag har känslan av att hos exet skall det vara lyckliga familjen och ingen skall må dåligt av de val han gjort. 
Självklart tar jag min sons utbrott, fast det känns orättvist att jag skall stå till svars för ngt exet "gjort" . Har dock ej sagt att det är exets "fel" ( jo, jag vet att vi båda är delaktiga, men han gav aldrig mig/oss en chans att kämpa för familjen, vilket chans helt ofattbart för mig det var tack och hej).
Sonen och dottern bråkar betydligt mer med varandra än förr, jag har frågat om det bråkas lika mycket när de är hos pappa (vet ej om det var dumt att fråga, men ibland blir jag bara så trött). då säger de: Nej, pappa blir så arg och skriker. Jag säger då att ni vet att jag ochså kan bli arg, (vilket jag verkligen kan bli) men det tar längre tid. Det är väl bättre om vi slipper skrika på varandra, de håller de med om, men som de barn de är så glömmer de ju det efter ca 20 min, :).
Vill bara höra om jag hanterar det rätt om det finns ngt annat jag kan göra. Min son är mycket mer osäker än förr. Ang kalas tex blir jätteglad när han får inbjudan och sedan när dagen kommer vill han inte. Jag har pushat honom några gånger och då är han jätteglad efteråt att han gick. De gånger han ej gått, så ångrar han sig enormt och får, ja, "psykbryt".
Han var en känslig kille redan innan och jag vill ju ej göra situationen värre. Så vore jättetacksam för svar!!!
De är mina hjältar ! <3