Krävande 6-åring...

oj!
Jag rekomenderar super nanny!
time out (lika många minuter som hans ålder) och strikta regler.
skriker han så ignorera honom. förr eller senare så tröttnar han!   

Hur fungerar det sociala samspelet med andra barn?

Tack för svar!

Kakkia; allt du skriver har vi gjort. Ofta blir det att han får stanna på sitt rum, ibland kanske lite i förebyggande syfte också då man ser vart det är på väg. Kanske orättvist men ibland känns det som han kommer in i en ond spiral och inte kan hejda sig. Tror inte han vill ha det på det här viset heller. Det har varit så här sedan han föddes men sista året mer uttalat. Idag har han varit jätte"bossig" på lillasyster, om hon går och nynnar lite så skriker han att han inte kan tänka, att hon ska vara tyst, hon får inte vara med osv osv. Jag känner mig helt gråtfärdig Undrar om han är svartsjuk på henne?

Det fungerar hur bra som helst med andra barn och vi har tagit upp detta med dagis men dom har inte sett dom här tendenserna alls där. Därför undrar man ju såklart om vi som föräldrar gjort fel, varit för strikta, för slappa ja, you name it??  I

Känner igen mig delvis för jag har en dotter som har lite samma "personlighetsläggning" som din son. Hon är 5 år och är helt enkelt krävande och väääldigt envis.

Det ENDA som jag tycker funkar är att prata med henne som man pratar med en vuxen, d.v.s med respekt och fokus Jag inkluderar henne i samtal och diskussioner samt ger henne mycket ansvar och låter henne göra saker själv. Saker man ofta instinktivt tänker att hon inte klarar av.. Kanske låsa upp ytterdörren, blanda saft, skära sallad osv. När jag pratar med henne väger jag in hennes åsikter lika tungt som mina och jag ber henne hitta lösningar och kompromisser om vi kör fast. Drar jag fram "föräldramakt-kortet" så blir det oftast en konflikt. Ibland måste man ju ta en konflikt men vi fick betydligt färre sedan JAG ändrade mitt sätt att tänka och prata med min dotter. Och det är häftigt att se då "poletten trillar ner"  och hon faktiskt numera tycker det är roligt att känna sig mogen som låter lillasyster få som hon vill eller att kunna säga "det spelar ingen roll, mamma, vi gör som du säger". 

Pratade med en barnpsykolog lite kort om detta med min dotter och hon sa det att ofta är såna här viljestarka barn rätt så självständiga och smarta och de behöver bli bekräftade för det. Ge honom lite ansvarsuppgifter och få honom att känna sig viktig så växer han!

Jag vill dessutom poängtera att jag sätter ändå tydliga gränser vid t.ex att inte avbryta samtal eller klänga på mig då jag gör andra saker. Och det är numera mycket lättare att säga t.ex. "Vänta lite, jag pratar i telefonen" för sättet jag säger det på är inte otrevligt eller tjatigt längre utan jag försöker hålla mig lugn och koncis och jag säger saker max 2 ggr, sedan försöker jag utstråla att jag förväntar mig att hon hört det och gör som jag säger. Jag har tjatat mycket på min dotter och varit snäsig och otrevlig och alltför hård alltför snabbt och så fort jag faller tillbaka i det så börjar tjafset.. Tjat föder tjat på nåt sätt.

Ett lästips är "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Väldigt bra! 

Hoppas du inte tycker mitt inlägg är förnumstigt på nåt sätt.. Det är bara mitt tips! Du kanske inte tycker det passar för dig. Lycka till!

ladysoul77, vad glad jag blev för ditt svar!! Suger åt mig av  dina tips, låter helt vettigt i mina öron att bemöta honom på ett annorlunda sätt. Han ÄR smart och före sin tid på många sätt, ibland känns det som att han är för "stor" för sin ålder men ibland vill han också vara så liten så liten, kanske som sin lillasyster, och därav att han är "elak" mot henne. Kanske är svartsjuk? Har läst en annan bok av Jesper Juul, som jag tyckte var jättebra, Ska kolla upp den du tipsade om också! TACK!!

Ja, men vad bra att du tyckte jag inte försökte mästra dig eller så.. :)

Jag upplever också att min dotter vill vara liten ibland (som lillasyster) och jag bejakar det. Ibland får hon för sig att t.ex prata bebisspråk men då säger jag att jag inte hör riktigt vad hon säger så hon får prata tydligare, helt lugnt, så hon inte blir generad. Jag försöker att inte säga så mycket att hon ska vara "stor och duktig" för jag vill inte att hon ska känna att ska göra mig till lags. Jag vill stärka hennes egen självkänsla genom att känna att hon klarar av saker. Jag försöker poängtera att hon är smart och påhittig och uppmuntrar henne till egen problemlösning.

Kommer man ur tjat- och gnällfällan så tror jag man slipper mycket tjafs!

Sen är man ju inte på topp själv alla dagar.. Ibland får man till det, ibland går det sämre.. :) 

Du verkar så klok tycker jag! Har du nåt bra tips på hur vi ska hantera sonens ständiga "pikande" av lillasyster? Att dom bråkar är en sak, helt naturligt, och i den mån det går får dom lösa det själv. Det jag menar är hans kommentarer som kan komma närsom, att hon är jobbig, dryg, ful, ivägen, hon får inte vara med, Han suckar och pustar så fort hon pratar, vill inte höra vad hon säger, avbryter, hon får inte prata etc etc. Dessa kommentarer kommer konstant när dom är tillsammans och han låter väldigt arg och nedlåtande mot henne... Ibland blir hon ledsen ch ibland bryr hon sig inte. Vi har pratat med båda barnen om detta men det har inte hjälpt. Men för mig är detta inte ok, går helt klart över mina gränser för hur man behandlar varandra!!

Oj, det var svårt.. Hur har ni pratat med honom? Har ni bara sagt typ "så får man inte säga" och liknande..? Kanske behöver man förklara varför man inte får säga så, att det gör att hans lillasyster blir ledsen och känner sig dålig. Fråga honom hur han skulle känna om man säger samma saker till honom. Sen kanske du kan prata med din dotter att hon också lär sig säga till honom att hon blir ledsen då han säger så. Att hon inte ska acceptera att bli retad.

Förresten.. Hur arg blir du då? Jag tror du behöver punktmarkera den här grejen. Stanna upp och bli arg varje gång och låt inte någon gliring gå obemärkt förbi. Visa att på den punkten är du obeveklig. Man får inte håna och reta sin lillasyster. Punkt. 

 

Vi har gjort precis det du föreslår... Och vi låter sällan någon gliring gå förbi, men ibland tänker vi att vi kanske ska göra det för att slippa allt bråk och tjat. Att det kanske kan bli bättre om han känner att vi inte är på honom hela tiden? Men att prata med lillasyster har vi inte gjort så mycket, det kanske vore en ide?