Pappan ifrågesätter barns boende för att slippa underhåll

Klart han kan få halva tiden

Hej och tack för alla svar. Tänk er en "familj", där kvinnan ville ha barn. Mannen går med på det men under 10 år är han inte bered att gå upp en enda natt, att ta pappaledighet, att känner ansvar för vad som händer i skolan eller dagis, att tar sig tid för familjeutflykter, 10 år där han säger, "det var ditt ösnkemål att få barn, nu får du ta ditt ansvar Jag har aldrig sagt att jag ska vara den klassiska familjefar, och det visste du från början." Så klart tycker han om barnen och trivs med dom när dom är hos honom. Barnen tycker om pappan så klart. Nu, när det gäller att betala lite underhållsbidraget, då vill han plötsligt ha växelvis boende, eftersom han vill inte betala något pengar till MIG, även om barnen är mer hos mig. Hur skulle ni känna "i mina skor"???? Jag tog 10 år hänsyn till att han "gick med" på det hela - och plötsligt ska jag lämna barnen 50% till honom.

Jag förstår inte att alla utgå ifrån att det skulle bli alltid bäst för barnen att ha en vecka ett hem hos mamma och en vecka hos pappa - oberoende hur familjelivet såg ut tidigare. Så klart är det jätte bra om min ex plötsligt inser hur viktigt barnen är för honom, fast han sade i 10 år att han inte ville vara delaktig - vilken positiv utveckling det blev av diskussionen om en liten underhållsbidrag! Eller? Han är villig att ta ansvaret för barnen p.g.a. han inte vill betala underhållsbidrag till mig! Det är ju inte så att han pratar med mig och förklarar att han har insett att han vill ändra sin roll som pappa och vara mer delaktig etc.... Det handlar om ett princip - och har med mig att göra, inte med barnen, det är jag ganska säkert på. I vårt fall så var det klart för barnen, att dom bor hos den personen, som har tagit hand om dom de senaste 10 åren - och det är jag. Dom tillbringar varannan helg med honom och en dag i veckan, och jag kan inte se varför det skulle bli bättre för dom att inte ha sitt "huvudboende" hos mig längre. Schemat fungerade ju bra för barnen! Varför tror här så många att det är alltid så mycket bättre att barnen har två hem? Jag är ytterst tveksam hur han kommer att sköta allt kring barnen, och det känns inte bra för mig att utsätta dom till detta experiment just nu - det är endast 2 månader sen vi separerade och det gick än så längre huvsatt bra för barnen. Ska jag nu pga rädsla inte våga kräva underhållsbidrag? I så fall skulle han exakt få vad han vill.

Tack för era svar! Jag ska väl skicka en ansökan om underhållsbidrag till Fk och vi ska se vad som kommer ut. Har aldrig tänkt att jag behöver blanda in en officiell instans i vårt liv - och vad kommer nästa gång, när vi inte är överens - advokaten?? Domstol?? Hur som helst, om han sen ifrågesätter boendet efter FKs svar - då får jag ta nästa steget. Jag hoppas fortfarande att han genomtänker det hela och slutar med det tråkiga taktikspelet som har bara en målsättning, att inte gå med på vad jag tycker - inte ens diskutera på ett rättvis sätt. Lite svårt att inse för mig att det kanske kommer att vara jobbigt hela tiden framöver, det är bara början, hur ska jag stå ut med det, det tar så otroligt mycket energi och det hela gynnar barnen inte alls. Blir det nu alltid "emot mig" när det gäller allt kring barnen, semestertider, jul, etc etc

Tack för era svar! Jag ska väl skicka en ansökan om underhållsbidrag till Fk och vi ska se vad som kommer ut. Har aldrig tänkt att jag behöver blanda in en officiell instans i vårt liv - och vad kommer nästa gång, när vi inte är överens - advokaten?? Domstol?? Hur som helst, om han sen ifrågesätter boendet efter FKs svar - då får jag ta nästa steget. Jag hoppas fortfarande att han genomtänker det hela och slutar med det tråkiga taktikspelet som har bara en målsättning, att inte gå med på vad jag tycker - inte ens diskutera på ett rättvis sätt. Lite svårt att inse för mig att det kanske kommer att vara jobbigt hela tiden framöver, det är bara början, hur ska jag stå ut med det, det tar så otroligt mycket energi och det hela gynnar barnen inte alls. Blir det nu alltid "emot mig" när det gäller allt kring barnen, semestertider, jul, etc etc

Om barn inte kan bo VV, vad är det som säger att pappan inte kan vara boförälder då? Då kan ju mamman betala underhåll istället så är den saken löst.  Och barnbidraget är ju tänkt att gå till barnet, då om pappan tar boendet så borde han ju rimligen få även barnbidraget. Så, då behövs det inte bråkas om det heller. Att ha VV handlar inte om att komma överens om vilka kläder som ska köpas eller hur mycket veckopeng barnet ska ha. Herregud, är man separerade lever man inte längre under samma tak. Då finns det TVÅ tak, två hem och två olika hushåll med olika regler. Inte konstigare än så.  Men, som sagt. Låt pappan få hela boendet så försvinner bråken.  

Det är en felaktig uppfattning att växelvis boende inte fungerar om det inte finns ett bra samarbete.  Det kan fungera alldeles ypperligt trots brist på samarbete genom att införa vattentäta skott. Det är inte optimalt, men det är det sällan när två föräldrar separerar.  

Ni glömmer bort att här handlar det om en pappa som började ta upp växelvis boende för att han inte ville betala ett underhållsbidrag. Det är en man som sade i 10 år - helt "osvensk" - du ville ha barnen, då får du ta ditt ansvar. Jag går när jag vill, jag gör vad jag vill, mer eller mindre. Jag förstår inte att ni ser på MIG som den som är fel på, att jag verkar ha problem med samarbete etc, tror ni att jag kan inte skilja mellan ett maktspel och ett verklig intresse att få delta i barnens liv?

Till alla er som anser att det bästa alltid är att barnen bor vv (med risk för att ni nu spricker av ilska   ) skulle jag vilja säga följande: Om TS varit den enda förälder som brytt sig om barnens omhändertagande, att de fått mat och rena kläder, att de kommit i tid till dagis och skola, att de haft med sig det de förväntas ha med sig, att papper skrivs under och lämnas in, att läxor läses, att barnen lagt sig i tid med tänderna borstade, att de haft åldersadekvata leksaker, etc, så är det ju ett rätt långt steg att ta om man helt plötsligt ska förvänta sig att pappan ska ta samma ansvar bara för att han en gång i tiden "gav tillåtelse" till ts att bli gravid. (Eller hur man nu ska uttrycka det?) Tänk er en pappa (kanske ts ex, kanske inte) som låter barnen ta sig till skolan själva efter att de vaknat av egna väckarklockor, gjort sin egen frukost (om det funnits någon, men i värsta fall kan ju en kall pizzabit eller liknande duga - om det finns. Knäcke utan smör brukar ju också finnas i de flesta hushåll). Efter skolan får barnen ta sig hem själva till ett tomt hem och försöka roa sig tills pappa kommer hem. Ibland kommer han inte hem förrän sent eller inte alls, men då har han förhoppningsvis skaffat en barnvakt som kan sova över. Barnen tar sina sparpengar och går till kiosken och köper godis för det finns ingen god mat hemma (om någon  -  pappa har ju inte kommit hem med pizzan eller kebaben ännu). Skolan har skickat med en lapp där de klagar på att barnen inte läst sina läxor. Den lappen kommer inte till pappas kännedom, alternativt slänger han den och tycker att skolan ska skita i hur han sköter sina ungar.  När pappa jobbar sent får barnen inte gå på träning eller spela match för det är för långt att gå. Barnen vill inte heller på träningen för det är pinsamt att komma dit i smutsiga kläder eftersom pappa bara tvättar när han har tid och det brukar vara ungefär en gång varannan vecka när han inte längre har några rena kalsingar.   (Tvättstugan får inte användas av så små barn). På kvällen får barnen vara uppe tills de själva vill lägga sig (då krånglar de ju inte) och tandborstning är valfritt (inget krångel då heller). Detta betyder att barnen oftast somnar strax innan midnatt. På helgerna har de en tendens att vända på dygnet och när det är söndagkväll har de svårt att somna eftersom de sovit till lunch (minst). Ovanstående är kanske ett skräckexempel, men jag känner ett par män som faktiskt påminner om min beskrivning.   

Vi har precis bytt dagis nu och jag ska be dem holla koll på vår dotter de veckor jag inte har henne. Samtidigt är det ett väldigt känsligt ämne då dagis inte vill ta någons parti. Det förra dagiset kunde konstatera att hon alltid kom i för korta kläder den sista tiden samt att hon hade samma kläder flera dagar i rad ( trots att de var fläckiga ) dock tyckte dom inte att det var något hon for illa av. Sen duschar jag henne och klipper hennes naglar på henne det sista jag gör innan jag lämnar henne samt det första jag gör när jag får henne tillbaka. En vecka klarar ju barnen at inte duscha på utan att bli allt för grisiga då de som hon inte använder blöja eller dylikt fast jag duschar ju henne oftare på min vecka. Den enda lagade mat hon får hos sin pappa är MC Donald´s och pizza nån gång ibland. Sen så får hon se på film eller TV hela helgerna hos honom. Det som gör ont i mig är att hon inte vill till sin pappa så ofta som hon måste... Ytterkläder och skor, regnkläder måste hon ju ha och eftersom inte min fd köper något till henne så hamnar det såklart på min lott. Hon har även berättat att när hon ibland vaknar på nätterna så får hon inte komma in till sin pappa för han vill inte bli störd på natten... Jag bara bävar för den gången hon blir riktigt sjuk och får ligga själv i sin säng och må dåligt för att hon inte vågar gå in till pappan.