Orolig.
Vet ej riktigt hur jag ska formulera ärendet men ska härmed göra ett försök. Det gäller min dotter som är 5 år och har precis börjat i förskoleklass. Vi (jag och pappan) var på utvecklingssamtal här om dagen varifrån mina tankar härstammar tillsammans med en bakomliggande oro för min dotters psykiska hälsa..
För att bättre kunna beskriva min oro tänkte jag berätta vad som ligger till grund för denna. Det är nämligen så att jag och fadern gick skilda vägar för snart 4 år sedan. Vårt förhållande var stormigt och tog sig ibland våldsamma vändningar framförallt då jag som kvinna försatts i underläge dels genom (mest) psykiska samt (ibland) fysiska påhopp. Tillvägagångssättet för den här separationen var allt annat än chysst vilket gett mig mycket att arbeta med på det personliga planet. Tror aldrig jag gavs en ordentlig chans att bearbeta situationen då den nuvarande sambon i princip flyttat in i mitt gamla hem utan att jag hunnit flytta ut samt att det framdagades att hon redan var gravid några månader efter min och pappans separation. Då jag behövt all min kraft till att återupprätta ett normalt liv för mig själv, har jag inte haft ork till att genomföra en rättslig process av det som hänt. Under diverse hot och andra påhopp har jag ansett saken vara lugnast ur, min dotters synpunkt, att försöka komma överens med fadern ändå. Min dotter lever i dagsläget med två nya syskon hos sin pappa. Då dottern är hos mig har hon sällskap av mig och min sambo.
Barnet har hitills gått på dagis varannan vecka på olika orter, vilket har gått bra. Jag har under ett flertal tillfällen haft möten med förskollärare för att för att kunna uppmärksamma minsta tecken på avvikande beteende. Till min stora lättnad har min dotter klarat detta "dubbel" liv alldeles utmärkt.
Då det från första början var tänkt att barnet skulle få gå i skola på den ort, där vi (jag och pappan) från början bodde ihop, har jag trots många invändningar från familj och vänner låtit mitt barn börja i skola på denna ort. Även här har jag haft ett tufft beslut då jag själv bor på annan ort och har lång resväg till barnets tillhälle. Fadern har under inga omständigheter varit beredd på att diskutera några andra förslag än genom en svidande kamp i rätten. Han säger att jag får skylla mig själv eftersom jag inte har tagit ställning tidigare! (Då han samtidigt har hotat mig om jag skulle ha gjort det).
Om vi nu återgår till det som hände under utvecklingssamtalet här om dagen, som ju är det egentliga problemet, så har det visat sig att min dotter har väldigt svårt att koncentrera sig i skolan. Hon har sedan hon börjat bo mer hos sin fader, ringt till mig (ett flertal gånger) och varit ledsen och gett uttryck för att hon inte trivs hos sin pappa och att hon hellre skulle vilja bo hos mig. Jag har varit i kontakt med familjerätten angående detta och de anser att barnet är för litet för att kunna förmedla sin vilja till fullo. Samtidigt säger pappan att den här längtan efter att dottern vill bo hos mig beror på att de ger henne ett större ansvar (än vad jag gör) samt att hon tycker det är jobbigt att kämpa om uppmärksamheten med sina syskon och att min dotter enligt pappans utsago lever i en regelfri tillvaro hemma hos mig där hon i princip får göra precis som hon vill. Visst kan kraven från pappans nya familj kännas jobbiga för min dotter men att hon skulle leva kravlöst hemma hos mig är enligt mig, inte förenligt med verkligheten. Det handlar snarare om att min dotter som trots allt bara är fem år, har svårt att formulera varför hon trivs bättre hemma hos mig, då hennes pappa frågat henne om detta. Med tanke på det förflutna finns en viss oro gällande faderns maktmissbruk och brister i konflikthantering som jag tror mer utgör grund för en generell oro, för min egen oro. Om det är sådana tankar (familjemässigt) som får min dotter att vara okoncentrerad i skolan eller om det bara är en omognadsfas hon går igenom, det vet jag ju inte. Men med anledning av detta skulle jag vara tacksam för tips om hur man kan göra för att lösa situationen om det nu skulle visa sig att min dotters koncentrationsförmågan inte har med omognad att göra. Samtidigt är jag rädd för att jag ska föra över min oro till min dotter vilket jag ju såklart absolut inte vill. Därmed vore jag tacksam för förslag för hur jag på bästa sätt hanterar min egen oro för den uppkomna situationen.
