Varför tar vissa personer aldrig något ansvar och skojar sig igenom livet?

En lavett hit och dit, vart jobbar du. Finkan?

Nej, jag är revisor.

Skojare finns som sagt överallt och bygger upp sin närvaro genom att driva och skoja för att dölja sin svaga attityd.

Tråkigt, har någon erfarenhet på att hantera sådana situationer på ett bra sätt utan lavetter!;)

Så du ger kollegorna lavetter emellanåt? ;)

Försök hitta andra sociala relationer som ger dig kraft. Och ge det några veckor till, skolan har nyligen börjat, andra i klassen borde också tröttna på det där pajasgänget förr eller senare. Om du funderar, finns det inte en eller två till i klassen som verkar skratta lite mer ansträngt eller inte är riktigt lika intresserade av sandlådan? Sök dig till dem!

Vi är helt ense här och lavetterna kan man ju med gott resultat byta ut mot hederligt smisk, om det känns bättre. Jag är gärna med på något landsomfattande upprop med syfte att motverka skoj och fånerier. Kanske vi kan ta det via Facebook?

Jo, men dessa är yngre och håller sig mest för sig själva. Jag gillar att socialisera och prata med människor men inte på så låg nivå så att jag måste prata skit bakom ryggen skoja, och göra narr av andra hur dom pratar går har för kläder vad det liknar eller liknande.

Dom yngre är väldigt snälla men oerfarna och vi är i lite olika fas i livet då jag har barn.
 

Tror du att upplevas som smart inför andra ger dig den uppmärksamhet du behöver?

Tack ni som har skrivit, nu har jag fått lite perspektiv som hjälper.

Handlar ofta om att man är uttråkad.

Tack Eisa! Ligger mycket i det.

Uuhhmm för att livet skulle vara för jävla trist om man ständigt var seriös?
 
 

Jag avundas dessa människor. "Livet är på tok för viktigt för att tas på allvar" läste jag nånstans. Men det behöver ju inte gå ut över andra.

Det värsta som finns är folk som säger "Sluta flamsa! Var seriösa! Nej men allvarligt!" Jag är en riktig flamsmaja ibland, kan bli alldeles fnissig och gapskratta åt saker. Vad gör det? Är du avundsjuk för att jag har kul? Jag är en person som inte kan skratta om jag inte verkligen är nöjd och mår bra. Så om jag skrattar är det för att jag är så himla tillfreds med livet. Är det verkligen rätt att jag ska låta bli att skratta för att du är sur?

Jag kan väl också vara skrattig, skämtsam och flamsig. Men jag gör inte bort andra människor, bara mig själv. Och oftast gör jag det när livet/jobbet/dagen är tung och grå och jag behöver ett skratt. Eller när jag möter någon som jag tycker behöver muntras upp. Jag tror inte det är skratt och skämt TS vänder sig mot, snarare de som njuter av att skratta åt andra bakom ryggen på dem eller kommer med plumpa skämt och kommentarer under en föreläsning som gör att föreläsaren kommer av sig eller att en bra diskussion (där någon kunde ha lärt sig något) rinner ut i sanden. För mig är det stor skillnad på att vara en gladlynt person eller den senare typen.

Tar man allt på allvar hela tiden blir man tokig till slut, det är helt enkelt mycket trevligare att ha en skämtsam och avslappnad inställning till livet.

Men givetvis så ska man visa sina medmänniskor respekt ändå det är ju självskrivet.

Nej jag är inte avundsjuk. Och du behöver inte låta bli att skratta men välj dina tillfällen. Är det måndagmorgon på jobbet och vi ska ta itu med en svår uppgift och du flamsar för att "få oss andra på bättre humör" -nej då kan jag inte ens beskriva hur arg jag skulle bli.

En lördag kväll, på en förfest nånstans -fine. Flamsa på hur mycket du vill om du märker att du får medhåll.

Och sen finns det ju olika sorters flams. Fjortisflams tål jag inte oavsett tillfälle faktiskt.