Anonym (Trådskaparen)

Äldre 28 Sep 04:06

165 svar

Är jag psykopat?

Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag känner bara att jag bara måste få skriva av mig. Jag är en player och jag har en tendens att träffa klubbtjejer och bli tillsammans med dem i 1 - 4 veckor. Ljuga för kvinnor kommer naturligt för mig och det har jag alltid gjort. Ärligt talat så bryr jag mig inte om kvinnor, jag ser dem som redskap som jag kan utnyttja och trycka ner psykiskt.

Som sagt, jag har en tendens att träffa klubbtjejer och jag låtsas vara den perfekta killen för dem. Väldigt ofta så vill dem träffas igen, och det är då jag börjar min process. Jag gör allt som den där perfekta pojkvännen skulle kunna göra, allt från simpla till mer komplicerade saker. Men när jag väl tröttnar på tjejen (1 - 4 veckor) så träffar jag en ny klubbtjej och ser till att få ligga med denna, men det räcker inte för mig. För här kommer poängen - jag skickar ett sms till den andra tjejen som jag "har något på gång med" att hon borde komma över för jag har något att berätta, och 9 av 10 gånger så kommer hon. Hon förväntar sig något bra, men hon går in och ser mig ligga med en ny, främmande tjej som jag precis har raggat upp.
När hennes tårar kommer så fylls jag av en extrem glädje och en känsla som får mig att känna mig vid liv. I vanliga fall så känner jag inte mycket, förutom ilska och frustration då och då. Glädje känner jag inte ofta, och jag fejkar nästan alltid när jag skrattar. I alla fall, tjejerna brukar reagera på två sätt;
1. Hon stannar kvar och skriker på mig. Ibland lämnar den andra tjejen och skäller på mig eller så skrattar hon bara åt offret.
2. Hon störtar ut från rummet helt förstörd medan jag och den andra tjejen fortsätter.
Vad som händer sen är att jag gör precis samma sak med den nya tjejen -- träffar en ny tjej, är otrogen och fortsätter igen. Det är som en drog för mig, att få förstöra en kvinna psykiskt.

Här är frågan... varför är jag sån? Det enda som får mig att inte tro att jag är psykopat är för att jag själv är medveten om det här. Ja, jag ser mig själv som en bättre människa än andra av olika anledningar, det nekar jag inte till, men jag skulle aldrig kunna skada någon fysiskt. Det enda jag gör är att jag förstöra någon psykiskt.

Manliga vänner har jag gott om och dem trycker jag inte ner, utan det är endast kvinnor -- speciellt klubbtjejer jag gör så här mot. Som sagt, jag vet inte varför jag skriver det här, var bara tvungen att skriva det här efter ännu en lyckad kväll.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 28 Sep 04:24

#2

Jag har svårt att tro på din teori. Den låter till och med overklig. Till att börja med så har jag ingen vidare nära relation till min mor. Vi är inte ovänner och vi träffas två - tre gånger per år, men jag varken hatar henne eller vill sätta på henne.

Jag har heller inget större kvinnohat, även fast man kan tro det när man läser mitt inlägg. Jag känner bara inget för kvinnor, förutom en viss attraktion. Däremot så hatar jag överdrivet glada människor.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 28 Sep 04:40

#5

Anonym (Nebula) skrev 2012-09-28 04:31:08 följande:

Detta bekraftar ju enbart min teori annu mer! Du har aldrig fatt den karlek du velat ha av din mamma, straffar kvinnor for det och avskyr glada manniskor - for i din varld ar dom glada for att deras mamma alskar dom - och det gor dig arg. For du vill ha din mammas karlek. Klassiska mommy-issues!

Jag har fortfarande svårt att tro det. Jag har aldrig behövt mina föräldrar som andra. Mina syskon träffar mina föräldrar rätt ofta och lever normala liv, men jag är undantaget. Jag har varken behov av att träffa min far eller mor, och ärligt talat så träffar jag dem endast för att jag ska göra det, för att samhällets oskrivna regler kräver att jag håller kontakt med mina föräldrar.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 28 Sep 14:25

#7

Det går fortfarande inte ihop. Jag har aldrig haft en nära relation till mina föräldrar för att dem inte har brytt sig om mig lika mycket som dem brydde sig om mina syskon. Men jag som person behöver inte heller kärlek från mina föräldrar, och jag ser det till och med som en svaghet. Att ens påstå att jag vill ha sexuellt umgänge med min mor är ju bara löjligt.

Gay är jag verkligen inte. Jag känner ingen som helst attraktion av män.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 28 Sep 20:10

#10

sextiotalist skrev 2012-09-28 17:34:05 följande:

Inte är det en handlande som man förväntar sig av en man med empati och hjärta precis. Psykopat vet jag inte, men klart pyskopatiska drag.
Men du verkar trivas med det, men du kan få en käftsmäll tillbaka närhelst du minst anar det, kanske av en klubbtjej av samma skrot och korn som dig.
Jag anar bland dessa klubbtjejer så kan det finnas både en och annan kvinna, men båda skärpt hjärna och rejält med skinn på näsan, som kan genomskåda ditt spel.

Jag har inga problem med det, den saken är säker. Men jag förstår ändå att det här är inte ett normalt beteende och skulle vilja veta varför jag är sån här.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 29 Sep 09:42

#19

murarn P skrev 2012-09-28 20:19:22 följande:

Vad är klubbtjejer??

Ja inte kan de bli attraherade av din svenska.

Klubbtjejer - kvinnor som festar upp sin pappas/pojkväns pengar och går på olika klubbar varje helg. Oftast så ligger dem för att få bekräftelse.

Anonym (en kontakt) skrev 2012-09-28 20:45:10 följande:

Jag tycker att du ska söka dig en samtalskontakt, helst en psykiater (vidareutbildad läkare), som har god insikt i personlighetsstörningar och psykopati. Jag säger inte det för att vara elak på något sätt utan för att det är vad jag tror att kan hjälpa dig bäst. Att du är medveten om ditt agerande och att det är fel tyder kanske mera på att du har någon annan störning, är skadad av tidigare upplevelser eller annat än att du är psykopat, skulle jag säga som i varje fall genom min profession har god insikt i den diagnos du ställer på dig själv. Att du tar tag i det här är viktigt, du hinner inte bara förstöra andras tillvaro om du inte gör det, utan också din egen, både avseende rykte, mående och framtida möjligheter.

Jag funderar faktiskt på att träffa en psykolog, det gör jag verkligen. Men jag har faktiskt svårt att jag kan förstöra för mig själv om jag fortsätter så här. Jag har blivit hotad genom sms eller att tjejerna har knackat på min dörr under nätterna, men värre än så är det inte.

Anonym skrev 2012-09-28 20:52:56 följande:

Låter inget vidare och inte heller riktigt sant om jag ska vara ärlig, att tjej nr två skulle fortsätta ha sex med dig om en annan tjej står och skriker på dig där bredvid.

Alkohol och klubbtjejer är en bra/dålig kombination. För mig i just den situationen så är det bra. Tro det eller ej, tjejerna jag träffar kan också vara enorma rövhål.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 29 Sep 13:13

#21

Anonym (Du är störd) skrev 2012-09-29 09:52:46 följande:

Du kan ju göra o'hare psychopathy checklist om du är nyfiken på hur mycket psykopat du är. Men oavsett så är ditt beteende onormalt och härstammar säkert från din barndom. Du säger själv att dina föräldrar inte älskat dig tillräckligt. Alla barn behöver sina föräldrars kärlek och att du påstår något annat är bara en efterkonstruktion och ett försvar för att slippa känna deras svek.

Jag är lite osäker på den sista delen i ditt inlägg, men jag vet inte. Som barn/tonåring så "dödade" jag mina känslor och intalade mig själv om och om igen att jag inte behöver någon. Varför jag gjorde så vet jag inte, för jag hade ändå vänner.

Men jag har verkligen aldrig behövt mina föräldrars kärlek. Jag förstår inte ens hur man kan vara beroende av sina föräldrar, och jag förstår verkligen inte hur mina syskon kan vara beroende av dem.

Men om vi leker med tanken att du har rätt och jag gör det här pga. min barndom, varför skulle jag då göra så här mot kvinnor? Jag har tänkt igenom mitt liv nu och jag kommer verkligen inte på något som har varit så traumatiskt att jag måste förstöra kvinnors psyke.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 29 Sep 14:51

#23

Anonym (Du är störd) skrev 2012-09-29 14:26:08 följande:

Av vilken anledning intalade du dig själv att du inte behöver någon annan, varken dina föräldrar eller andra människor? Vad var anledningen till det?

Jag vet inte. Jag ser folk som är beroende av andra som svaga och patetiska, och jag vill inte vara svag. Och det ville jag verkligen inte vara när jag var yngre. Jag brukade också analysera andra människor hur dom umgicks med sina blodsrelaterade (föräldrar, syskon, släkt etc) och blev arg över hur lyckliga dom var.

I min släkt så har vi ingen djup relation till varandra. Jag känner knappt mina mor- och farföräldrar eller någon annan i släkten. Det enda jag vet om dem är att det är mina släktingar och att jag ska tycka om dem, för att det är min släkt, för att samhällets regler säger åt mig att jag ska göra det.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 29 Sep 15:04

#25

Anonym (Du är störd) skrev 2012-09-29 15:00:27 följande:

Varför blir/blev du arg över att betrakta andra människors lycka?

Jag antar att jag blir både avundsjuk och irriterad. Jag blir avundsjuk för jag vill också vara naiv och tro att allt är regnbågar och moln. Jag blir irriterad för att dem är naiva och inte ser min verklighet som jag ser den.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 29 Sep 15:37

#29

kakkia skrev 2012-09-29 15:04:13 följande:

Är du charlie i 2 och en halv män??
Du e bara ett svin om det är sant det du påstår att du gör fast jag har mina starka tvivel!!!!

Nej. Jag är varken alkoholist eller sexberoende. Jag gör det jag gör för att få min tillfredsställelse.

Anonym (Du är störd) skrev 2012-09-29 15:12:09 följande:

Avund brukar man känna när andra människor har någonting som man själv saknar men gärna skulle vilja ha. Det säger mig att du förmodligen gärna skulle vilja ha nära och meningsfulla relationer till andra även om du själv förnekar det.

Jag är bara avundsjuk på deras glädje. Jag skiter blankt i att vara nära mina blodsrelaterade.

Anonym (Du är störd) skrev 2012-09-29 15:12:52 följande:

Hur är din verklighet?

Frustration och ilska. Naiva människor som tror att alla har det så förbannat lätt, som tror att dom har rätt att prata hejvilt om ens liv och hur enkelt det är. Varje gång jag hör någon prata om hur illa deras uppväxt var så vill jag ge dom en smäll på käften. Oh wow, du fick inte en mobiltelefon innan du fyllde 14? Eller för att din pappa tvingade dig att bära hjälm när du cyklade tills du fyllde 15? Berätta mer om hur tuff din barndom var.
Det är så jag känner. Folk som har fått allt serverat på ett silverfat men vågar döma andra, och vågar även försöka prata och förstå om hur andras uppväxt var. Dom vet inte ett skit.

Är jag psykopat?

INNEHÅLL