Är jag psykopat?

Visst var inte min barndom perfekt, det vet jag mycket väl. Men jag förstår inte hur det går ihop med vad jag gör idag.

Ärligt talat, ja. Jag vill att andra ska få känna som jag. Att få min världsbild. Min verklighet.

Inga bra förebilder, en pappa som söp och andra saker jag helst inte vill gå in på över ett internet forum.Jag mår inte dåligt och jag känner mig inte olycklig. Jag känner ingenting förutom irritation på dom som är överdrivet glada.Det handlar inte om att förklara hur jag känner mig. Jag vill att andra ska känna samma tomhet som jag. Endast när en människa har blivit utsatt för något hemskt så kan man förstå en annans smärta. Att höra "jag förstår hur du känner dig" från en person som inte har haft några problem alls gör mig rasande, för dom vet inte och dom kommer aldrig känna som jag.

Jag känner bara hat och ilska när jag ser överdrivet glada personer och om folk snackar om hur jobbigt deras liv har varit. Annars känner jag mer eller mindre ingenting. Den enda gången jag känner glädje är när jag gör min grej.Jag vet inte, men kan vara så. Förståelsen bryr jag mig inte, men jag vill att dom ska lida på samma sätt som jag har gjort, att känna en tomhet.Jag är väldigt medveten om att mitt beteende är fel, men jag bryr mig inte att jag sårar dom på det här sättet.

Jag är 27 år.

Får även ursäkta mig för att jag inte har svarat tidigare. Jag har varit upptagen med olika saker.

Jag vet inte om jag ska vara riktigt ärlig. I teorin, ja, då det är den enda gången jag verkligen känner mig glad när jag gör vad jag gör. Men jag önskar att jag hade kunnat känna mig glad på samma sätt som mina vänner.

Ja, jag tror att deras glädje är bättre än min i det långa loppet. Min glädje är skadeglädje, deras är riktig glädje. När dom träffar en gammal bekant så blir dom riktigt glada, men det blir inte jag. När det händer något bra för nära bekant så blir dom andra glada, men inte jag. När dom andra partajar så har dom roligt, men inte jag. När någon träffar en tjej så blir dom glada, men inte jag. Jag känner inget. Jag känner varken glädje eller sorg, och det retar jag mig på. Jag började sluta känna sånt runt jag var 14 - 15, och jag blev överlycklig första gången jag fick känna min glädje första gången jag var 17 år, då jag blev påkommen av misstag. Men nu gör jag det med mening för att få känna min glädje.1. Klubbtjejer är tjejer som alltid är ute och klubbar. Det är ganska att hitta dom.
2. Jag var säkert kär i tjejer när jag var mycket yngre. Men jag har inte varit kär i någon i minst 15 år.
3. Vet inte.
 

Jag påstår inte att jag har haft det värst av alla. Men jag kan garantera att jag har haft det jobbigare än de flesta, och jag reagerar endast negativt då någon tar upp löjliga saker om varför deras barndom var dålig.Jag kunde lika gärna ha skrivit det här på flashback, men det är fullt av arga tonåringar där. Dom svaren jag hade fått på flashback hade inte varit lika bra som dom har varit här, vilket jag är nöjd att folk ställer riktiga frågor istället för "ts tar du det i analen? :PP"
Men något jag förväntade mig var att jag skulle få mer hatiska svar och bli kallad mansgris eller något liknande och några endast få personer som faktiskt är intresserade/vill hjälpa.

Jag vet som sagt egentligen inte varför jag skrev den här tråden. Jag vill bara vara en vanlig kille som har vardagliga problem. Vanliga familjeproblem, behöva fråga polarna om hjälp om hur man ska ragga på tjejer och vilja skaffa hund & barn. Jag vill ha en helt vanlig tjej som jag älskar men ändå känner mig osäker på om hon verkligen älskar mig, få de bekräftat att hon gör det och att jag verkligen bryr mig om henne. Det är ett sånt liv jag vill ha, men jag vet att jag aldrig kommer få det. Det är som sagt den där tomheten jag känner, att veta att jag inte kommer få vara en vanlig man.

Och tack för komplimangen. Det uppskattas.

Jag kan ha uttryckt mig klumpigt, men det jag menade var att jag inte kunde komma på något så traumatiskt som gjorde att jag gör det jag gör mot kvinnor.

Men om jag inte är psykopat, vad är jag då?

Så länge hon ser förstörd ut så är jag nöjd. Att se hennes ögon spärras upp innan gråten kommer känns nästan som om att det går i slow motion för mig. När första snyftningen kommer så skakar jag nästan av excitement, och när hon börjar vråla på mig medans hon är helt förtvivlad så kommer glädjebomben. Jag vill inte ha det på något annat sätt, och jag bryr mig inte om den andra tjejen sticker då också. Den känslan är bättre än sex hur du än vänder och vrider på det för mig, och resten av kvällen så är jag riktigt glad.
Nästa dag jag vaknar så är jag tillbaka till min vanliga tomhet.

Jag har tänkt på att gå till en psykolog många gånger, men jag vill inte vara svag. Jag vet att jag låter nonchalant och du får inte tolka det här fel, men jag känner bara att svaga människor besöker psykologer.Till att börja med - tråkigt att du träffade en sådan person som var redo att skada dig fysiskt. Jag lider med dig, det gör jag verkligen.

För att svara på din fråga angående kvinnosyn, ja du... Jag vet inte. Jag bryr mig inte så mycket rent allmänt.  Jag tycker mest att kvinnor är naiva och tråkiga som personer, har oftast ointressanta saker att ta upp och vill väldigt gärna ha överdrivet mycket kärlek och klänger på en.
Jag känner inte för att slå en kvinna och jag har aldrig gjort det heller. Jag har inte ens tänkt tanken då jag har varit som mest arg. Jag förstör "bara" en kvinna psykiskt och lämnar henne om hon gör något mot mig, men det har bara hänt två gånger.

Jag skiljer på kvinnor, det gör jag verkligen. Egentligen så skulle jag kunna göra det jag gör mot vilken kvinna som helst, men jag skulle inte bli lika glad om jag gjorde det mo en "vanlig oskyldig tjej." Nej, då föredrar jag en så-kallad klubbtjej. Varför jag gör det vet jag inte, jag känner bara för att förstöra deras psyke så fort jag ser en riktig klubbtjej.

Tolka mig inte fel heller, jag vill inte påstå att jag är psykopat. Det var en fråga, om någon kunde intyga på om jag verkligen var det eller inte, och från vad jag ser så säger folk att jag inte är det med tanke på att jag är medveten om vad jag gör, och att jag vet att det är fel egentligen. Jag letar inte heller efter någon ursäkt för att få göra så här, för jag kommer nog fortsätta med det vilket fall som helst för att det gör MIG glad. För i slutändan så bryr jag mig inte om vad som händer med de här tjejerna, för dom hade inte brytt sig om dom hade gjort det mot mig.