Är jag psykopat?

Jag är 33 nu. Och du själv?

Barndom... tja, jag vet inte. Har inte direkt ngt att jämföra med. Hade det väl jobbigt på mga sätt med en far som var svårt sjuk under större delen av min uppväxt  (han dog när  jag fyllde 20) och jag var rätt utanför i skolan. Var mer en sån som höll mig på min kant och förstod mig inte riktigt på de sociala koderna (är idag diagnostiserad med Aspergerdrag, men det var först för några år sen). Min mamma var ganska frånvarande under uppväxten och jobbade mkt och pappa var väl den som hade den mer traditionella kvinnorollen i hemmet kan man säga. Mina föräldrar var egentligen båda kärleksfulla, men på olika sätt och kanske inte riktigt så som jag behövde det. Upplevde väl ofta att folk inte riktigt förstod mig. 

Sen nån gång där vid 19-årsåldern beslutade jag mig för att ta igen alla "missade år" med killar och lekte runt rejält. Testade att ha flera förhållanden parallellt, var otrogen konstant och krossade en massa hjärtan - av nån anledning har killar dessvärre aldrig behandlat mig så bra som just då när jag inte förtjänade det. Lärde mig vilka strängar jag skulle spela på, upptäckte att det var lätt att få dem kära och hade väl egentlige innerst inne nån slags förhoppning om att jag skulle känna nåt nån gång. Men jag kunde inte, så det blev som det blev. 

Nu i efterhand kan jag säga att jag hade svårt med empatin och även trängde bort en massa känslor (försvarsmekanismer alltså). Sen så träffade jag alltså den här som jag föll så hårt för och jag var inte kapabel att göra så mot honom. Där var det snarare han som inte alltid behandlade mig så bra alla ggr. Så man kan väl säga att jag lärde mig empati "den hårda vägen", och det har visserligen varit nyttigt men också gjort jävligt ont. Om jag skulle kunna göra samma sak igen? Jag har svårt att tro det, för jag minns alltför väl hur ont det gör när man blir sårad på det sättet och att göra så mot nån annan skulle i mångt och mkt väcka alla minnen till liv av hur det var att själv råka ut för vissa saker.

Men hur länge kommer du kunna hålla på såhär? Jag menar du är ju inte ung för evigt. 

Jag tror att du kan få det liv du egentligen vill ha och må bra. Men det kommer att kosta mer än vad du kan föreställa dig. Du lever i total förnekelse och bara tiden kommer att visa om du vid någon punkt kommer att våga ta itu med din skit. Ditt liv kommer att gå upp i lågor och du kommer att ifrågasätta ditt eget förstånd. Du är så skadad att det kommer att bli ett helvete för dig att bli frisk och mänsklig igen. Det är inte lätt men det går. Jag hoppas för din egen skull att du vågar den dagen det blir aktuellt.

Du låter bara som en osäker liten pojke som käkar hybrispiller till frukost. Du kanske tror att du är en psykopat som förstör kvinnors psyken, du har bara ett stort ego och det går inte att vara vidare stolt när man tillhör bottenskrapet av män.

empatistörning?
Dålig självkänsla?
Att tjejen som upptäcker dig med en annan tjej är ju egentligen en slags sjuk bekräftelse på att tjejen gillade dig så du kanske helt enkelt söker bekräftelse på ett riktigt stört sätt

Hur hade du reagerat om tjejen som upptäckte det inte hade brytt sig?

Hur många syskon har du?

Jag är i mitten av fem barn och blev alltid bortglömd av mina föräldrar och jag har precis samma känslor som du. Jag behöver ingen annan människa och definitivt inte mina föräldrar.

Mina syskon umgås mycket både med varandra och våra föräldrar. Själv håller jag mig undan så mycket jag kan. När jag väl umgås med dem (ett par gånger om året) är det bara av plikt, för att man "ska".

Jag upplever mig själv som ganska "kall". Jag söker sällan andra människors sällskap och känner mig mest irriterad när andra försöker dra mig in meningslöst umgänge.

Jag känner inga större sympatier för mina medmänniskor. De flesta känns mest som statister i mitt liv, totalt oviktiga. Det finns inte särskilt många jag skulle sörja om de dog. Mest vill jag bara vara i fred.

Vad som orsakat min känslokyla har jag inte en aning om, kanske jag är född så. Men jag känner i alla fall igen det du skriver om att "stänga av" känslorna, precis så gjorde jag också.

Det låter som psykopatiska personlighetsdrag, med grandios självbild. Jag upplever att du skryter om att du kan göra så här med dessa kvinnor och du uppvisar ingen medkänsla. Du har uppenbarligen inget behov av att vara en god människa, men har du inte heller behov av att bli älskad? Har du det ska du söka hjälp för din egen skull, då hos psykiatrin. Förenklat kan man säga att psykiatrin (psykiatriker, psykoterapeupter m fl) i första hand behandlar psykiska störningar (som du beskriver symptom på), medan psykologen oftare arbetar med krishantering och personlighetsutveckling för den som har det jobbigt men ingen personlighetsstörning ("normala" psykologiska reaktioner om man så vill).

Jag undrar också vad din syster tycker om ditt beteende? Om hon nu har varit fin och stöttande mot dig så är hon antagligen en medkännande människa som skulle bli ledsen och sårad.om hon förstod hur du beter dig mot kvinnor.

Tycker snarare att du verkar vara en attention whore än en psykopat.  :)   Så mitt svar är nog nej, men så är jag ingen psykolog heller. Så jag kan ha fel. 

Har bara läst Ts, det verkar som att du vill hämnas din supande pappa och ointresserade mamma.. Känns inte som om du fått någon uppmärksamhet som barn och nu utnyttjar du det med dessa tjejer..
Uppmärksamhet verkar du ju få pga ditt utseende eftersom du får med så mycket tjejer hem.
Men egentligen är det inte dom du vill ha den från utan dina föräldrars uppmärksamhet. Dom har säkert inte varit särskilt kärvänliga mot varandra heller om det funnits alkoholproblem och annat i familjen.. Så där har du antagligen fått din skeva bild på hur kärlek ska vara.
Sök hjälp ts, och lycka till!

Nä det räknas inte... Det som räknas är ju hur du skulle reagera om de inte blev varken ledsna eller arga när de såg dig vara otrogen, för eftersom du blir glad när de blir ledsna så betyder ju det att du bryr dig, fast på "fel" sätt

Men vad finner du attraktivt hos en tjej( i hennes personliga egenskaper)?
Du skrev tidigare om att bli tillsammans med någon och att ha en "vanlig" relation - hur tänker du om den möjliga personen?? 

Så ytliga går egentligen inte hem hos dig. Hur är det med kompisar - har du nära relationer med andra killar o tjejer, som inte är potentiella partners el sexuella kontakter?

Vill också bara tillägga att det är schysst att du hänger kvar i tråden trots att inte alla skrivit så schyssta inlägg. :)  

Tycker det låter fruktansvärt. Blir illa berörd av denna hjärtlöshet. Men. Du är modig som vågar skriva om det här.
Antingen vill du ha en kick till genom att skriva om ditt beteende här. Många kvinnor läser familjeliv

Om du hade varit trygg i dig själv hade du aldrig behövt utsätta människor för sådana situationer. 
Vad är det i dessa människor / kvinnor som provocerar dig? 
 

En fråga bara, har du blivit sviken av kvinnliga familjemedlemmar i ditt liv?

Varför tyckte du att din syster svek dig när hon inte ville följa med dig när du flyttade hemifrån vid 18 års ålder?
Hade du tänkt att ni skulle leva ihop som ett gift par eller vaddå?
Varför var det så himla viktigt för dig?

Dina föräldrar verkar inte direkt ha varit såna som hade vunnit några "parent of the year awards" så att säga.

Men tänk såhär. Den dagen du får ett barn. Då vill du väl se till att han/hon får allt som du inte fick?

Tänk om du får en dotter. Kommer du se ner på henne också för att hon är en flicka?

LÅNG TEXT

När det kommer till barn, vill inte föra mina hemska gener vidare, vill inte att värden ska bestå av såna som mig. Vi är makt missbrukare, socialt handikappade o emoatilösa. Men jag älskar mig själv. Detta kan oxå vara ett spel att jag försöker visa lite empati. //30 åringen kvinna!

Och hur vet du vad dom har upplevt och inte?! Din uppväxt kanske framstår som en pissi missi sippi jämfört med deras!

hmm, om du är åtminstone normalbegåvad så borde du veta att det inte finns nåt som heter "kvinnors personlighet"  Den TYPEN av kvinnor du träffar har kanske flera personlighetsdrag gemensamt, eftersom du inte verkar träffa intelligenta individer direkt - men att en vuxen man tror att ALLA kvinnor har samma personlighet är skrattretande. Att alla män hade samma personlighet var något jag själv tänkte när jag var 17 år och hjärtekrossad för första gången. Alla män var "svin, ville bara knulla och var allmänt känslokalla. Män gråter aldrig, utan föredrar att misshandla psykiskt eller fysiskt, eftersom de är rädda att ses som bögar om de gråter. Män var även inga man kunde flytta ihop med, eftersom de inte kan ett skit om matlagning, gillar att leva i en svinstia och gärna lägger på sig ölkagge."
Du förstår nog själv hur skevt detta låter

Nej, jag tror det skulle vara nyttigt för dig att börja se varje person som en MÄNNISKA, en INDIVID, inte ett kön med en massa fördomsfyllda personlighetsdrag som du tillskrivit personen.   

       

Jag ska inte starta ett "krig" mot dig, men eftersom du startat en tråd innehållandes detta så känner jag mig fri att kommentera det 
DE kvinnor du har träffat har varit tråkiga/ointressanta
ALLA kvinnor är inte tråkiga/ointressanta. 

Tycker som sagt bara att det är ett märkligt resonemang att automatiskt tycka att kvinnor du ser ute på stan, som du inte ens känner, är av samma skrot och korn som de kvinnor du ogillar. Det är ett hat som endast bygger på förutfattade meningar och inte ett uns konkret fakta.

Who knows asså, du kanske har en sjukt stark dragning till klubbtjejer, fastän du inte vågar erkänna det för dig själv.     Därav detta repetitiva beteende.

Ja jag tycker att det låter som att du kan vara psykopat. Att vara psykopat innebär egentligen ingenting mer än att man är född med en handikapp/hjärnskada som gör att man inte kan känna någon skam. Gör du det? Ifall du aldrig har känt det så låter det rimligt att du är psykopat...

Det enda som man egentligen kan göra då, då psykoterapi inte kan göra att en psykopat kan känna skam och genom det fungera som andra är att du lär dig att det inte är vettigt att göra så mot kvinnorna för din egen skull. Du kan få dåligt rykte - kanske till slut kommer ingen tjej att vilja ha dig, kanske dina killkompisar vänder sig mot dig ifall de får veta... sådana saker. För oftast blir det bara negativt mot en själv i längden att bete sig dåligt mot folk, även om det inte blir det rent kortsiktigt.

Tänk dig den dagen du lägrar en tjej som har goda kontakter i Stockholms maffiavärld...

Sällan på klubbar Testa närmsta bibliotek, på såna hänger i vart fall jag rätt ofta.

Jag skrev innan att jag hade velat vara den som hittade dig med en annan, för mig hade det varit humor. Jag hade velat se din reaktion på min reaktion.... Se om du blivit arg för att det inte blev som du planerade. För på den punkten verkar du aldrig ha fått något annat än den effekt du är ute efter, alltså att se någon lida och bli ledsen. Att skada är något du njuter av. Det hade inte blivit så med mig, inte alls.

För övrigt så tror jag din egen känslokyla och ditt avståndstagande bara matar på dessa kvinnors beteende - dvs. ju mer otillgänglig du är, desto mer PÅ dig kommer de att vara. Vissa människor verkar ha en tendens att bli 100 ggr mer förälskade, när den andra parten visar tecken på att klara sig jävligt bra utan dom.
Jämför med skunken som är kär i katten i Looney tunes

Vad får dig att tro att jag skulle skratta förresten? ( kanske inte en helt fel tanke heller ) Men jag kan lika gärna gå fram och skaka hand och presentera mig och fråga om ni vill ha kaffe när ni är klara. För mig beror reaktionen på precis hur jag känner mig den dagen. Men jag vet att jag aldrig skulle lipa, se chockad ut eller vråla osv, det är helt under min värdighet på alla sätt och vis.

Haha där ser man! Jag trodde du körde "psykopatstilen" som jag själv stött på - dvs. vara hur "charmig" som helst men ändå svåråtkomlig och inte kunna träffas ofta.

Man undrar ju hur relationen till din mamma är TS? Vad har gjort att du känner sånt förakt för kvinnor? Jag tycker def att det låter som att du är empatistörd sen om du är psykopat, sociopat osv kanske inte spelar så stor roll?