Adoption är fantastiskt!
Men kommer man inte alltid bära en sorg att inte fått bära barnet, föda det, amma det och vara med första tiden?
Missförstå mig inte, jag ifrågasätter inte kärlekabandet till det adopterade barnet utan förhållandet till sin egna kropp.
Innan jag blev gravid så värkte hela kroppen av längtan efter att bli gravid. Och trots att jag idag inte vill bli gravid på ett tag (då jag har min lilla bebis) så går kroppen igång på nytt när vänner och bekanta är gravida. Kropp och hjärna lever olika liv. Jag tror jag hade haft en stor tomhet om jag inte hade fått uppleva en biograviditet och förlossning.. Det var det häftigaste och underbaraste jag gjort.
Nu var jag med den allra första tiden, men jag känner ingen sorg över att inte ha varit gravid, inte ha fått föda, inte ha ammat. Noll. Jag känner ibland att jag har gått miste om en erfarenhet, och att det är lite tråkigt, men det är ingen sorg. Jag har gjort andra erfarenheter.