Det är ju kostsamt, det har jag full förståelse för. Det är en lång process man ska igenom innan man är känslomässigt "där" att man kan tänka sig en adoption istället för ett eget barn. Många verkar ha hållit på med IVF i åratal. Samma med äggdonation. Det tar väldigt långt tid att acceptera att det inte kommer att bli några egna barn.
Kan man älska någon annans barn på samma sätt som sitt eget, är själva frågan. Ju mindre barnet är ju lättare är det att ta till sig det. I de allra flesta fall vill paren ha en så litet barn som möjligt. Om man som för kunde få ett barn på 3 månader, ja då är det ju väldigt likt att få egna barn. Med ett sådant litet barn kan man ju hänga i föräldragrupper, med andra mammor som fött barn nyligen etc.
Det som skiljer sig åt är det genetiska arvet. Redan på BB tittar man efter likheter, senast idag på en fest så får vi höra hur lik vår dotter är oss. Generna binder samman. Ett adopterat barn har ofta ett utseende som skiljer sig åt från andra barn. Alla säger inte rakt ut vad de egentligen tänker. Med tanke på hur folk röstade i det senaste valet, så är det inte alla som är positiva till mångfald. Ett adopterat barn har egentligen ingen koppling till familjen, släkt etc. När ett adopterat barn får familj så skapas en ny genetisk släktgren.
Visst är det bra och fint att barn får föräldrar och ett andra alternativ för de som inte kan få egna barn. Men innerst inne är det inte det man tänker när man ursprungligen bestämde sig för att försöka få barn. De allra flesta försöker först få egna barn innan de adopterar,
