Igår somnade min cavalier tik in för gott - gjorde jag rätt? Mår såå dåligt.

Du ska aldrig tänka "Tänk om..." Va nöjd med ert beslut och att det var det enda rätta.
Hon mår bra nu, lider inte och slipper ha denna livslånga sjukdom.
Ni satte hunden i första rummet och satte era egna känslor åt sidan.
Bra gjort och minns de fina. 

Det räcker med att läsa första stycket i ditt inlägg för att tveklöst säga att det var rätt beslut.
Men känslorna du har och frågorna du ställer dig är helt naturliga när det gäller ett sådant ungt djur. Även om man vet att det inte fanns någon annan utväg så finns det en liten undran där om det hade gått att göra annorlunda...
jag tycker beslutet var helt rätt. Känn dig stolt över att du tänkte på din hund i första hand och inte blev en sådan där djurägare som hela tiden puttar fram beslutet av egoistiska skäl. 

ja, det låter som det var det rätta att göra.
en bra matte/husse fattar beslut för djurets bästa, inte sitt eget.
beklagar sorgen.

Beklagar det tråkiga men du kunde inte göra annat. Rätt beslut.

Du gjorde rätt,helt rätt och det enda rätta du kunde göra för din hund. När man levt med en sjuk hund kan det sjuka ibland bli "det normala" dvs man vänjer sig att se hunden sjuk men vi som läst dina inlägg har nog sett sjukdomsbilden mer klart.
Det är tufft men det enda rättvisa mot djuren vi älskar att låta dom somna in när dom lider.
Många kramar till dig!! 

Jag har så otroligt starka skuldkönslor. Varför gav jag det inte en chans till. Hade kunnat gå till en expert, orovat med annan medicin. Tönk om hon inte hade ont eller led av sina symtom, tänk im hon hade kunnat fortsatt leva och ändå haft ett värdigt liv? Tänk om jag tog bort henne i onödan? Hur ska man orka gå vidare när man känner sån tomhet, saknad och skuld?

Men rara du! Det du beskrivit om din hund,hennes sjukdom och liv beskriver en situation där det inte fanns en andra chans, där det inte fanns någon livskvalitet kvar.
Du har gjort helt rätt även om dins skuldkänslor idag hindrar dig från att se det.
Gråt,sörj och var stolt över att du klarade av att ta beslutet att avsluta din hunds lidande.

Det skulle kännts bättre om vi hade provat den andra medecinen också, om vi hade gått till en neurologspecialist på Ultuna djursjukhus för att höra vad hon hade att säga. Kanske hade Enya kunnat leva ett normalt liv på acceptabel nivå med medicinsk behandling. Då kanske hon kunnat leva några år till i alla fall. Fan oxå att vi inte testade fler mediciner!!!!

Alltid då jag blir tvungen att ta bort ett djur, spelar ingen roll om det är på grund av sjukdom, ålder eller annat, så tänker jag alltid: Nu har du det bra. Du behöver inte lida, inte leva ett begränsat liv, inte stå ut med dina krämpor och smärtor, inte leva ett liv fyllt av diverse mediciner.....

Jag har blivit tvungen att ta bort både hästar, hundar, katter, råttor, och varje gång gör det så förbaskat ont! Det skär ända in i själ och hjärta, och man faller i gråt när som helst & var som helst efteråt! Och man har efter varje gång dåligt samvete och alltid kommer "tänk om...." upp, fast man vet, innerst inne, att det var det rätta att göra.
Du är just nu mitt uppe i sorgen, och det är självklart att du "klandrar dig" för att ni inte gick till specialist, inte provade den andra medicinen, inte gjorde ditt och inte gjorde datt. Men tänk så mycket ni GJORDE för hunden!
Gråt, skrik, bli arg, släng saker.... vad som helst du behöver göra för att sörja din hund. Efter en tid så vet du att du gjorde det rätta.

Stora styrkekramar till dig! Jag beklagar verkligen! Och jaaa, du gjorde DET RÄTTA för din hund! 

Starka mediciner ger starka biverkningar.
Hur talar en hund om att hon mår illa? Får huvudvärk? Hur hade du vetat det?

Du gjorde ditt bästa för hunden, tänk inte "om" utan tänk att du gjorde det bästa för henne.

Tack snälla ni för era stöttande inlägg! Jag behöver det verkligen. Trodde inte jag skulle bli så här knäckt. Hur länge pågår den allra svårasye sorgen då man tänker på det hela tiden, klandrar sig själv, tänker "tänk om", gråter närsomhelst och bsrsomhrlst. ? När kan man börja känna sig som människa igen?

Det är ju så inviduellt men jag grät och sörjde så där okontrollerat några veckor sen ringde jag upp en kompis och lånade hennes hund för att få tillbaka rutinerna i livet och för att sysselsätta mig själv. Jag svor på att aldrig mer skaffa hund så under ett år var jag ständigt hundvakt och en morgon när jag vaknade så kändes bara rätt att skaffa en valp igen.
Jag tror a och o är att tillåta sig vara ledsen men inte låta det bli hela ens liv och personligen mår jag bäst av att ha fullt upp så man inte hinner grubbla!

Jag har en nära kontakt med min hunds uppfödare och hennes hundar har blivit lite som mina egna. För ett tag sen tog vi bort två äldre hundar, av ren ålder. 
Vi hade följande alternativ: prova att ge medicin för det fanns någon form av infektion men vi visste inte vad, de kunde få antibiotikakurer men vi valde att ta bort dom, för deras skull. Allmäntillståndet var något nedsatt men kontra deras höga ålder så kändes det inte rätt att ha dom kvar, för vår egen skull.

Vi satt i ett rum hos veterinären och grät och grät när allt var över, det gör så förbannat ont att ta bort  en älskad hund, men någonstanns så får man ändå "trösta sig själv" med att man gör det för deras skull.
Den ena hunden var min foderhund, jag saknar honom enormt änn idag, några månader senare. Det är inte samma utan honom, men istället får jag trösta mig med tanken att jag fick en chans att lära känna en underbar hund, som inte bara tog utställningsringarna med storm, utan dessutom vann mitt hjärta helt och hållet. Han och min andra hund var som "ett" ihopa, varje gång jag tittar på den hunden jag har nu så tänker jag på den andra. De hörde ihopa lixom. 

Det blir tomt, eländigt, förjävligt och skrämmande tyst utan ljudet av tassar mot golvet hemma.

Vissa undrar hur man orkar, och väljer att inte skaffa hund av den anledningen, jag resonerar att fördelarna väger upp nackdelarna. Jag skulle aldrig välja bort hundlivet kontra den fruktansvärda dagen man någon gång måste möta. Tiden man får ihopa dessförinnan ger så mycket mer.
Försök håll kvar vid den tanken, och var inte för hård mot dig själv. SM är en fruktansvärd sjukdom, och att ta bort hunden var det enda humana, för hennes skull.
 

tycker du fattade rätt beslut, kram på dig

Du har gjort helt rätt. Utan tvekan. Det är en förfärlig sjukdom!