Social kompetens och uppfostran

Japp, kan bara instämma i tidigare inlägg. Många verkar inte ha några som helst kunskaper när det gäller vett och etikett, man blir ju rädd när man hör hur en del beter sig. Har sett en del själv också. Vissa barn är ju "svårare" att uppfostra än andra men i de flesta fall hänger det ju på föräldrarna, att de inte kan sätta gränser och ta i på skarpen när det behövs. Hur ska barnen då lära sig hur det fungerar i samhället, bland folk?!

Oj vad jag känner igen det beteendet! Har också hemska ungar i släkten som tillåts göra allt med ursäkten att de är barn. Ja, men hur ska barn lära sig om ingen lär dem vad som gäller undrar jag då? Och till vilken ålder är allt tillåtet? När uppnår man den ålder när man måste lära sig vad som är rätt och fel? Och då kanske det är för sent?

Håller helt med dig! Barn måste lära sig att leva enligt vuxnas regler och lära sig vad som är rätt och fel från att de är små. Mina små värstingar till släktingar har förolämpat både mig och min familj utan att föräldrarna eller andra har reagerat så jag har helt slutat umgås med dem. Vill inte heller att de ska förstöra mera av mina saker med ursäkten att de inte förstår bättre. Jag tycker det är synd, men jag har kännt mig tvungen till det. Och det är såklart föräldrarnas fel som anser att denna "fria" uppfostran är så bra.

Hoppas och tror att jag den dag jag får barn kommer att vara en gränssättande och kärleksfull förälder. Barn behöver gränser för att må bra!

I stort skall det finnas ordentliga regler för barnen, men alla har ju inte samma värderingar o således blir ju inte reglerna därefter.

Personligen är jag rätt sträng med mina barn och de är därför väluppfostrade i alla sammanhang. Skall man bort o man misstänker att det dröjer innan barnen får mat så hade i vart fall jag tatt med ett mellanmål. När mina barn var små och inte kunde göra riktiga bedömningar så hade de inte fått ta av maten själva. Jag hade vart med dem o väglett till rätt mat o rätt mängd.

Sunt förnuft är himla bra att ha, men tyvärr saknar många detta och då även deras barn.

Håller helt med er andra om att barn ska kunna uppföra sig.
Men det är nästan lika jobbigt att ha vuxna med barn på besök, som hela tiden tillrättavisar sina barn. Det blev en invecklad mening detdär hoppas ni förstår vad jag menar i alla fall.
i de fallen när barnen får göra som de vill är det nog på sin plats att föräldrarna får uppfostran först.

Instämmer till fullo: barn ska kunna uppföra sig! Jag vet att det antagligen är ett rätt omodernt uttryck, men tycker att det täcker de mesta situationer. För att uppföra sig behöver man inte sitta tyst i ett hörn, men det krävs att man beter sig efter hur situationen ser ut. Tyvärr verkar det som om många föräldrar nuförtiden tycker att situationen ska anpassa sig efter barnen, snarare än tvärtom. Trist och onödigt.

Är man kanske rädd för att vara elak mot barnen? Konstigt tänkt, för man behöver inte utsätta ungarna för kadaverdisciplin bara för att man gör klart för dem hur världen funkar. Både jag och maken är uppfostrade med tydliga gränser för vad man kan göra i vilka situationer, och ingen av oss tycker att vi hade särskilt elaka föräldrar!

Jag har också undrat lite över det där med barn som inte kan låta bli att pilla på allt som de når ... Bekanta med barn som är på besök hemma hos oss skrockar lite lätt och talar om för oss att snart kan vi inte ha något inom ett krypbarns räckhåll. Vadå? Jag tänker inte evakuera min bokhylla! Några gånger, innan barnet är stort nog att förstå, kommer det förstås bli intryckta eller utrivna böcker, men jag räknar kallt med att det enda som sedan ska befinna sig utom barns räckhåll är giftiga ämnen och extremt känsliga saker som inte tål det minsta missöde. Men sånt har jag inte i golvnivå nu heller.

Trådis!
Jag håller med dig, det är inte klokt som vissa kan bete sig och offra för sina barn. Skulle ungarna svälta och dö på plats om de väntade 1 timme? Och som förälder får man vara lite förutseende och planera när man ska iväg.
Återigen är jag inne på spåret ang curlingföräldrar som inte vågar sätta gränser för vad deras barn får eller inte får.
Har själv ett par föräldrar i min bekantskapskrets som gör allt och ger barnet allt det vill ha. Ett exempel: de var hemma hos oss på fika och under en tidsperiod på 1,5 timme hade ungen (på 1,5 år) fått 1 glas saft, 1 glas juice, 1 glas mjölk, 3 kakor varav de bara hade tuggats på kanten och slängts tillbaka på fatet, 1 hård smörgås med ost på, 1 piggelin plus 1 kanelbulle. *puuh* Och allt detta för att hon råkade se att vi hade mjölk i kylen och bröd i skafferiet och började grina och peka på det hon ville ha. Föräldrarna var ju då tvungna att be å sitt barns vägnar om hon kunde få mjölk, macka och allt annat som serverades. Skulle jag sagt nej kanske?
Jag var helt slut efter att ha sprungit ut och in från köket bara för att tillfredsställa ungj*velns behov vilka föräldrarna kunde satt stopp för redan från krav nr1!!
Får man säga ifrån som utomstående? Vad f*n gör man?

Denna gång bestämde jag mig för att om jag någonsin får barn ska de banne mig nöja sig med det de får och vara tacksamma för det också!
Jag blir så glad när jag träffar väluppfostrade barn! Det är de som växer upp och blir vuxna som respekterar sina medmänniskor och inte bara tänker på sina egna behov i första hand!

Isolde,

jag har några föräldraidoler ( ) som faktiskt lyckats med att förmana sitt barn redan från början så han ger sjutton i att pilla på böcker och annat i bokhyllorna trots att han är för liten för att gå och prata... så det GÅR att ha pli redan i mycket tidig ålder...

Jag kan bara hålla med! Fattar inte hur vissa föräldrar tänker.

Men jag måste få tillägga att jag anser att det är helt och hållet föräldrarnas fel. Får ett barn inte lära sig vad som är rätt och fel blir de lätt små monster (för alla utom föräldrarna).

Intressant diskussion det här.

Jag har på sistone funderat ganska mycket på det här med barnuppfostran, efter att ha haft ganska många besök av familjer med lite äldre barn än vår tremånaders (som inte gör så mycket väsen av sig än så länge). Jag kan självklart acceptera att barn är barn och att det inte alltid går att styra dem i alla lägen, men jag håller med om att man måste sätta gränser tidigt om man vill att barnen ska bli väluppfostrade. Ofta är det faktiskt föräldrarna som är "ouppfostrade" eller åtminstone oförskämda, och då är det kanske inte konstigt om barnen blir det också. Jag menar, om föräldrarna beter sig som om de äger ens hem och tillhörigheter, vad sänder det för signaler till barnen?

Bara de senaste veckorna har jag varit med om flera olika episoder där barnen fått göra som de vill och där även föräldrarna tagit för sig utan att kolla läget med oss först. Till att börja med sprang jag mig svettig för att serva en treåring med saft, kakor och mackor som han skrek efter - men han åt inte en enda tugga! popcornen tuggade han lite på, sedan spottade han ut gegget i den nästan fulla popcornskålen - blä!).

Sedan vräker sig en del föräldrar in i ens hem utan att ta hänsyn till att man vill hålla en viss ordning. I stället får man nästan sura kommentarer om att man har det fint hemma och att så kommer vi inte att kunna ha det länge till... Vid senaste bebisbesöket, av en tiomånaders bebis, frågade inte mamman om lov innan hon började rota i våra grejer för att underhålla sitt barn (trots att vi faktiskt har leksaker!) Hon rev ur saker ur våra kökslådor och slängde på golvet för att barnet skulle ha att leka med - helt ok om hon hade frågat först, men nu blev jag irriterad. Dessutom var det jag som fick gå och plocka efteråt! När barnet började riva ut böcker ur bokhyllan frågade mamman om jag hade någon bok som jag inte var så rädd om - underförstått som dottern kunde få riva sönder! Dum som jag var lät jag henne ta en bok, som naturligtvis blev sönderriven, i stället för att helt enkelt svara "nej tyvärr, jag är rädd om alla mina böcker, hon får leka med något annat".

Vad gäller den inledande frågan, den om hur barn beter sig på vuxna tillställningar, tycker även jag att föräldrarna borde ha varit mer förutseende om de misstänkte att deras barn kunde bli hungriga innan maten serverades. Hade det varit jag, hade jag tagit med mig något eget att äta. Eller åtminstone frågat lite snällt om det möjligtvis fanns chans att få lite mat i förväg (men då hade jag också accepterat ett nej). Jag känner mig också ganska gammalmodig i min syn på barnuppfostran, men jag hoppas och tror att tydliga gränser och tidig träning i hur man tar hänsyn till andra människor ska göra vår son till en trevlig och social varelse - utan att för den skull behöva bete sig som en minivuxen. Hoppas bara man kan hålla fast vid sina åsikter om några år också.

Hmm.... Har inte varit med om det. Min son är 14 månader..

Jag ser på saken såhär: Aldrig att jag hade tillåteit mitt barn få gå och äta före alla andra.. Men man kan inte förklara för tex en 2 åring att dom måste vänta.. Däremot 6 åringen skulle gott kunnat vänta..

Själv så har jag alltid med en banan, mandarin,äpple eller nån frukt ifall hungern skulle anfalla..

Det där med leken,, jag skulle bli jätte arg om Simon (son) skulle ställa sig i rabatten och hoppas.. Eller dra fram grejer utan lov.. Mitt barn är ju mitt ansvar.. Man får ju använda lite sunt förnuft..

Angående kakorna så,, skulle han aldrig få ränna fritt och ta kakor.. På fat ska det vara, och sen om man vill ha mer så frågar man..

Finns inget som är värre när barnen länsar bordet på 2 sec.. Ohyfsat.. Speciellt när man inte har fått ett varsågod..
Vad jag vet, så lärs väl det ut på dagis oxå.. Med en trevlig liten ramsa

Tycker inte att du reagerade konstigt.. Vem vet jag kanske oxå uppfostrar "gammal modigt".. Anser att lite vett och etikett behövs..

//Pia

Önskar att fler kunde uppfostra sina barn "GAMMELMODIGT" för de små barnen ska ju växa upp till trevliga, och omtänksamma vuxna...
Förhoppningsvist.. ialla fall. Sen är det nog så tyvärr att alltför många vuxna med barn inte själv är så "väluppfostrade" då blir ju barnen likadanna..eller har jag fel...????????????????????????

Som redan sagts, vissa barns uppförande på den där festen speglar vilken hyfs deras föräldrar har. Jag kan inte säga att jag sett så extrema exempel, men det har å andra sidan inte vara så många barn i taget på de tillställningar jag varit. De som varit på besök här har i stort sett varit ganska försynta. Men jag har också irriterat mig på vissa saker:

Kompisars barn i skolåldern som (på hemmaplan) tillåts gnälla över "äcklig" mat eller kommentera "jag äter inte det och det" på ett sådant sätt att det dominerar hela middagskonversationen. Tycker att _ett_ "peta bort vad du inte äter" bort räcka.
Hemifrån har jag med mig följande logik: vad du själv lägger upp måste du äta upp, vad andra lägger upp till dig kan du lämna.

Något jag haft svårt att tackla är en kompis som suttit och matat deras lilla barn under middagen i stället för att äta själv och själv ätit kall mat när vi andra är klara. Både jag och min man upplever det som stressande och vi har faktiskt bett henne mata barnet innan eller efter vi skulle äta så att hon kunde äta med oss men det blev hon ledsen över och gjorde ändå likadant nästa gång. Hon vill att barnet ska äta i ett naturligt sammanhang tillsammans med de vuxna. Och det låter ju inte fel heller så jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. När man är borta tycker nog jag att man anpassar sig till värdarna även om det inte är något formellt sammanhang. Får väl se hur vi själva gör framöver.
Ett barn på tre år är väldigt känsligt och tar för ett enkelt "låt bli den där" eller "gör inte så där" så illa vid sig att han börjar storgråta. Det märks att mamman blir irriterad på mig när hon förklarar detta. Själv tycker jag att jag ska kunna stoppa ett beteende som hotar mina favoritprylar utan att linda in det i långa haranger. Försöker dock att vara pedagogisk och erbjuda annan pryl i stället när jag tar hand om en.

Visst, barn är barn och det måste de ju också få vara. Däremot gör man dem en otjänst om man inte försöker visa dem på hur världen fungerar och vilka sociala regler som finns (eller inte, nu för tiden??)

Snäppet värre än ouppfostrade barn är ouppfostrade vuxna, anser jag, och det är dit de är på väg om de inte får en chans att lära sig bli socialt kompetenta som barn. Att växa upp utan att ha blivit undervisad i hur man beter sig bland folk kan snarare ge effekten att man som vuxen känner sig vilsen, "inte med i matchen" och obekväm/olustig i sociala sammanhang. Det i sin tur är ju knappast en tillgång i livet, i synnerhet inte för självförtoendet.

Jag inser att det är lätt att ha åsikter när man själv ännu inte har barn att uppfostra, men jag hoppas verkligen att jag gör ett bättre jobb än dessa föräldrar, för mitt/mina barns skull.

Anser alltså inte heller att trådstartaren har värderingar från stenåldern, snarare sunda sådana

Jag tror inte att föräldrarna inser hur ungarna uppför sig. Dom är så vana att ungarna går bärsakargång hemma, så de reagerar inte ens.

Det lustiga är att det alltid är samma sak när "curling-föräldrarbegreppet" diskuteras. Ingen tycker att det är vettigt och alla säger att så ska dom aldrig göra. Ändå ser vi en massa exempel på att det existerar.

Men visst sällar jag mig till denna skara och hävdar också att jag är av den gamla skolan när det gäller uppfostring:)

Låter som ett mardrömsbröllop iaf för dig och ev. brudparet. Man kan ju innerligen hoppas att de frågade brudparet att det var ok att äta innan och riva och hoppas i buskar. Jag hade nog lämnat festen som gäst och tackat för mig eller så accepterat faktum, bara inte ungarna hade angript mig. Stackars barn som har såna föräldrar betyder att de kommer på likadana eller tvärtom. Tror detta är ett resultat av flumm på 70-talet och dagisgenerationen ingen har ansvar för sina barn utan man skyller på andra eller så vågar man inte uppfostra när andra ser på...suck. Funderar mycket just nu på hur jag själv kommer bli om jag blir låtgå och gapochskrik, hot utan konsekvens eller vad. En kompis sa till mig att det blir vad du bestämmer dig för. Fast jag vet att ungar kan vara som jobbigast när man är som tröttast efter en arbetsdag och orkar bara inte ta konflikten. Men jag hoppas innerligt att mitt barn kommer att bli omtyckt och kommer att socialt kunna uppföra sig i möblerade rum. Ska försöka göra allt för att det ska bli det och tänka att ingen gillar mig eller mitt barn om barnet får bete sig hur som helst.

Till trådstareten:
Vilken mardröm! Nej, alla barn är inte så och jag tror att vi är många här med en annan syn (må vara gammeldags, men jag står för det i så fall) där man INTE beter sig så här!

Hade det varit mina barn så hade vi absolut inte ätitit i förväg, det var ju hur fräckt som helst! _Om_ barnen absolut var tvungna äta (vilket jag skulle betvivla, men _om_ ... ) så skulle vi i så fall ha gjort det lite mer diskret och ätit en medhavd frukt, smörgås, yoghurt eller dylikt. Absolut inte tjuvstartat på gästernas mat! Det var ju rent oförskämt mot såväl värdparet som övriga gäster. Övriga kommentarer är överflödiga.

Inte hade mina barn heller fått röja hej vilt hos andra (cykla inomhus, trampa i rabatterna osv). Tycker här nästan mest synd om barnen, som inte får lära sig rätt eller fel. Andra blir retade på dom. Men om ingen ( ??? ) har sagt åt dom vad som är rätt eller fel så har dom inte heller fått en chans att uppföra sig på rätt sätt.

Har inte läst alla inläggen här, dock läste jag Fru Majsans. Och blev lika upprörd över detta. Man rotar absolut inte i andras grejor! Lika oförskämt och respektlöst som ovanstående. Jag tror jag hade blivit tokig om någon (speciellt en vuxen! ) rivit ut allt från mina kökslådor på golvet!

Nej, om alternativet kallas "gammeldags" uppfostran så är jag i så fall gammeldags! Men jag vill hellre än att kalla det för gammeldags tänka på att man uppfostrar barnen till att kunna umgås med _ömsesidig respekt_!