Vi har aldrig lyckats bli gravida, trotts hjälp, på alla de år som har gått sedan vi bestämde oss för att skaffa barn. Strax efter hemkomst med vårt adoptivbarn blev vi spontant gravida. Vi har inte alls kunnat glädjas åt denna graviditeten på samma sätt som då när vi var gravida via adoption. Känns lite ledsamt att känna så...
Kanske det blir mer verkligt när vi varit på ultraljud, hoppas det! Någon som känner igen sig?
Ja det är exakt det vi får höra hela tiden. Ni ska se att ni blir gravida när vi har adopterat. Vill inte höra de kommentarerna. Och nej det är inte en helt optimal situation. Men var gör man. Jag har inte kunnat ägna den tid som jag velat till mitt första barn, pga graviditeten. Varit otroligt trött, febertoppar, illamående och en massa andra grejer i flera flera veckor så att jag inte orkat något. Så man har ju inte kunnat springa om kring och leka jage och en massa andra aktiva lekar. Blir mest stilla sittande när vi umgås, vilket i och för sig inte är helt fel det heller. Anknytningen har gått jätte bra hittills. Det har inte varit så tufft som vi hade föreställt oss. Även om det varit en stor omställning till att gå från två till tre. Vi har inte sagt något till vårt barn och inte till så många andra heller. Vill inte att graviditeten ska ta fokus från vårt adoptivbarn nu i början. Och h*n ska inte behöva tänka på att det kommer någon annan in i familjen förrn vi verkligen vet att graviditeten kommer att gå bra. Så det inte blir en ytterligare förlust. Ja, det är väl så att man varit inställd på ett situation och sedan blir den en helt annan. Men jag är lite lessen då man inte har knytit an till ”magen” och lite lessen att man kanske bara ängnar 80% av de 100% som man tänkt sig till sitt barn. Fast det är väl inget som ”magen” bryr sig om nu. Socialen är ju här och skriver återrapporter och de vet om hela situationen, men säger att de ser ett tryggt litet barn och ser hur h*n knytit an till oss, skönt att ha något utifrån oberoende person som ser att allt gått bra. Vet bara inte hur jag ska knyta an till ”magen”. Focuserar mer på alla bivärkningar/syptom pga graviditeten än på ”magen”. Men jag kanske ska släppa det... så det inte ta bort för mycket fokus från vår lilla älskling. Bara att denna graviditeten är så mycket annorlunde mot att vara gravid i adoptionsvärlden, då var vi mycket mere glada. Men det kanske inte är så ovanligt att man kanske inte knyter an förren på slutet av graviditeten, vad vet jag, har ingen erfarenhet av detta, för det är så mycket som kan hända.
Känner att jag behöver skrive av mig lite och tänkte att det kanske finns någon här ute om varit med om samma sak.
Tak för alla grattis, det börjas kännas lite bättre nu. Kul att andra som varit i samma situation har hittat hit.
Klart att vi kommer att glädjas åt detta barn, det är graviditeten som känns jobbig och att det tagit tid från vårt adoptivbarn samtidigt som vårt adoptivbarn tagit tid från graviditeten.
Som ni skrivit innan så får man självklart inte glömma bort det äldre barnet, därför planerar vi att båda vara hemma den första tiden. just för den sakens skull att adoptivbarnet behöver mer uppmärksamhet än om det varit ett biobarn (i de flesta fall). Vi hade planeras att låta h*n börja på dagis men det får vänta.... man får väl ändå inte ha barn på dagis om båda är hemma. Vill samtidigt inte att h*n ska känna att nu slängde de in mig på dagis bara för att den lille kom till jorden.
Jag hatar och är rädd för de kommentarer man kommer få, vet inte hur jag ska hantera det "att nu kommer ni få ett eget barn", "nu släppte det en spärr i huvudet "
blir ledsen när jag hört sånt... vet de inte att det sårar. Alla våra barn är våra EGNA!!!!
När berättade ni för ert adoptivbarn att det skulle få syskon, via magen? hur tog ert barn det att det skulle få syskon.
Bra tips med bärsele. Ja, man undrar ju hur det kommer bli och gå. Självklart vill man inte bortse från några av ens barns behov. Men det blir nog inte lätt alla gånger att tillgodose allt.
Ni som fick biobarn efter att adopterat, hade era adoptivbarn redan hunnit börja på dagis eller inte, när ni fick ert biobarn? Hur tänkte/gjorde ni med dagis?
Börja ni "isolera" er igen efter att biobarnet föddes så att adoptivbarnet får knyta an till bebisen först?
Kan tänka mig att alla runt omkring vill hålla och gosa med bebisen. Och att då blir adoptivbarnet ledsen att han/hon inte får samma uppmärksamhet som tidigare.
Hur lät ni omgivningen bete sig mot er nyfödde?