Mammor i Frankrike?

Hej Carambar.
Nu har jag inte flyttat tillbaka till Sverige fran Frankrike, men jag bor har i Frankrike med fransk man och tva barn under 4. Det later som du har haft det ganska jobbigt med smabarnstiden! Jag jobbade heltid tills min forsta foddes, sen gick jag tillbaka (men kunde jobba mycket hemifran) nar han var tre manader. Han gick deltid pa ett  jattebra lokalt dagis. Efter bebis nummer tva sa har jag varit hemma pa heltid i ca ett ar nu. Man har ju ratt att ta en congé parentale i tre ar utan att forlora sitt jobb (om man har en CDI). Det ar visserligen obetalt, men man kan ga tillbaka. Det kanns ju i ekonomin att det bara ar min man som jobbar men pa det stora hela tror vi att det ar battre for familjen just nu. Det finns ju som sagt ingen VAB och barnomsorg ar ju sa dyrt ocksa (om man inte har turen att fa kommunalt och det racker tidsmassigt) att det nastan gick pa ett ut med min inkomst. Skattesystemet i Frankrike rattar sig ju ocksa efter hela familjens inkomst, inte individuellt som i Sverige. Min man har tre 'dépendents' sa hans inkomstskatt reflekterar det, aven alla andra avgifter man har (skola, dagis etc dock inte privat) ar ju ocksa inkomstbaserat.
Det har varit en omstallning for mig att vara hemma med barnen, efter att ha jobbat heltid i storre delen av mitt vuxna liv, men samtidigt vardesatter jag att ha fatt chansen att spendera sa mycket tid med mina barn. Valet ligger ju lite mellan pengar och tid med barn i den har aldern.
Som svensk var jag ocksa lite orolig over den tidiga skolstarten for en tre-aring, men nu har jag faktist andrat mig. Det har gatt jattebra, over forvantan. Det var inte en sa stor omstallning eftersom han var van fran dagis att spendera tid i en barngrupp utan foraldrar. I maternelle ar det mest lek och pyssel snarare an 'skola'. De sitter inte i rader i skolbankar direkt. Det ar ju kanske mer disciplin an pa dagis eftersom det bara ar en larare plus assistent pa ca 30 barn, men for oss tycker jag att det varit positivt. Det beror kanske lite pa hur barnen ar ocksa, kan vara en chock om de varit hemma med bara mamma i tre ar, men det ar ju inte fallet for er heller. Jag vet inte var du bor, men har i Paris-regionen kanner jag manga mammor/foraldrar som bara jobbar fyra dagar i veckan och ar lediga pa onsdagar med barnen nar de ar i maternelle-aldern. De flesta lamnar sjalva barnen i skolan vid 8.30h och har oftast en nounou som hamtar dem 16.30 och ger gouter, sen kommer foraldrarna vid 19h. For mig kanns det lite att de fyra langa dagarna jamnas ut med att de har onsdagen med en foralder.
Vi har funderat lite pa att flytta till Sverige ocksa, Den langa foraldraledigheten och VAB ar ju en lyx vi bara kan dromma om. Men jag tror vi idealiserar lite ocksa. Det ar jobbigt och stressigt att ha smabarn overallt. Pa det stora hela tror inte jag att min familj skulle trivas battre i Sverige, Jag forsoker vara oppen for att kulturskillnaderna kan vara bade positiva och negativa. Barnen ar ju trots allt bade franska och svenska. Frankrike har ju lyckats uppfostra 65 miljoner hyfsade invanare, och vi svenskar ar ju verkligen inte hogre moraliskt staende for att vi hade mammor som VABbade.
Hoppas att ni hittar en balans i er familj som passar er. Forsok strunta i vad folk omkring er anser, ni AR annorlunda for ni kommer fran tva olika kulturer. Manga fransman beundrar ju ocksa det 'svenska' sattet. Jag tyckte det var mycket jobbigare att fa forsta barnet i en 'frammande' kultur nar man kanner sig osaker som ny mamma och samtidigt ska bolla alla lokala asikter om hur allt ska ga till. Det blev lattare med andra barnet. Nu gor vi som vi tycker, aven om vi far kommentarer om att ska jag inte borja jobba igen etc. Jo, det ska jag, nar lillan borjar skolan!
Lycka till

Jag har liksom du bott i tio år i Frankrike. Jag är gift med en fransman och vi har tre barn tillsammans, alla födda i Frankrike. Liksom du har jag lämnat barnen tidigt för att gå tillbaka till jobbet (3 mån för de två äldsta och 6 mån för det tredje). För mig har det känts okej, eftersom det är så det franska systemet ser ut. Jag har till och med upplevt det positivt att kunna jobba heltid utan att bli dömd av andra. Hade jag kunnat välja så hade jag stannat hemma lite längre, kanske ett halvår vardera.

Mina två äldsta barn har gått i fransk maternelle och vi var nöjda med det. På det hela taget fungerade det bra. Jag uppskattade sättet att arbeta mot tydliga mål, anpassade efter åldern, och uppföljningen.

Även om jag tyckte att det var okej att vara hemma relativt kort tid håller jag med dig om att det är stressigt att ha barn i Frankrike. Utöver vardagsstressen tillkommer stressen att behöva lösa barnomsorgen, åtminstone när barnen är under tre år. Vi var tvungna att hitta nya lösningar varje höst, vilket tog otroligt mycket energi. Vi letade aktivt efter jobb på andra håll i landet för att slippa ifrån Parisregionen och den del av problemet som hänger ihop med det. Tyvärr fanns det inte jobb i både min och min mans bransch på så många håll. Att flytta till Sverige hade vi knappt pratat om, eftersom det inte kändes realistiskt att min man skulle få jobb.

En dag fick min man ett jobberbjudande från ett svenskt företag som han jobbat med genom ett samarbete med hans franska arbetsgivare. När erbjudandet kom insåg vi att det här skulle vara enda chansen för oss att komma till Sverige. Han pratade visserligen svenska, men inte tillräckligt bra för att få ett jobb hos en arbetsgivare som inte redan kände honom. Vi tog chansen och flyttade, vilket vi inte har ångrat.

Här i Sverige har vi fått högre lön (vilket vi inte förväntade oss!) och mer pengar kvar, eftersom barnomsorgen bara kostar en bråkdel här. Eftersom vi flyttat till en småstad är dessutom både boende och mat billigare. Vad gäller tiden, så har vi två timmar mer med barnen varje dag. Till viss del beror det på att vi båda bor närmre jobbet, men även på att arbetstiderna är kortare.

Vad gäller föräldraledigheten, så fick vi när vi kom till Sverige alla de dagar som jag inte tagit ut i Frankrike för vardera barn. Vi skulle kunna vara lediga mer än ett år tillsammans om vi ville!

Jag håller med om att det kan vara svårt med olika värderingar. Jag försöker att inte döma andras val och att inte bry mig om att andra dömer mig. Man får många kommentarer från dem som inte har erfarenhet från mer än sin egen situation och inte har förmåga att se längre än så. Ofta i största välmening.

Det där att svenska barn är sjuka hela tiden förstår jag inte riktigt. Våra barn har under ett år inte varit hemma från förskola/skola mer än någon dag var. Vi har aldrig tagit ut VAB, men det är ju bra att veta att det finns.

Klimatet är trist ibland, särskilt i slutet av hösten och den snöfria delen av vintern. Jag var särskilt orolig för hur min man skulle klara den biten, men vi löser det på svenskt vis: solsemester! Eftersom vi har otroligt mycket bättre ekonomi här har vi råd att åka iväg en vecka om året, vilket kompenserar för regn och rusk :)

Nu har vi bott här i snart ett och ett halvt år. Visst längtar vi tillbaka ibland, men kommer troligen inte att flytta tillbaka åtminstone förrän barnen är större och barnomsorg är ett avslutat kapitel. Inte heller blir det Parisregionen.

Det här var vår erfarenhet! Vad har ni, eller främst din man, för chanser till jobb i Sverige?

(Vad gäller de franska reglerna, så har du rätt att jobba 80%. Arbetsgivaren kan inte neka, men har rätt att bestämma dina arbetstider.)

Tack för era svar bada tva! Kul att höra era erfarenheter fran Frankrike och hur ni har det. Tyvärr kan man inte lagligt begära 80% där jag jobbar, dessutom bor vi i södra Frankrike där allt är jättedyrt, speciellt boendet, sa ekonomiskt sett hade det varit svart ocksa. En stor del av problemet är att vi bada har sa langa pendlingstider, mellan 2 och 3.5h var per dag fram och tillbaka, vi försöker nu att flytta närmare jobb för att fa lite bättre livskvalitet och far se om det hjälper! Kommer antagligen att fa ca 1.5h fram och tillbaka, sa det blir ju lite bättre i alla fall.
Pellita: vad gör att ni tvekar att flytta till Sverige? Klimat, jobb eller nagot annat?
Laurentia: jag haller med dig om att det är en stress (och det tar sa mycket tid!) att fixa allting runtomkring här, barnomsorg speciellt och det är oftast ganska krangligt. Överhuvudtaget känner jag att jag börjar tröttna pa en del saker här i Frankrike, t.ex. allt som är administrativt och krangligt och den väldigt ytliga mentaliteten här, men är sa klart även rädd att jag ska sakna manga saker här om vi flyttar till Sverige (klimat, mat, atmosfären osv). Vad saknar du mest sedan ni flyttade? Vi skulle i vilket fall som helst aka till Frankrike minst en gang om aret för att träffa familjen här om vi bodde i Sverige.
Med sjuka barn menar jag att varje gang jag pratar med vänner eller familj i Sverige sa är de i stort sett sjuka, och jag sag en mamma här pa Familjeliv som sa att hon vabbat 100 dagar pa ett ar, det later ju helt otroligt, vet inte om det är sant..!
För tillfället kan inte min man prata svenska, och innan en flytt blir aktuell maste han i alla fall ha baskunskaper, sa vi far väl börja jobba pa det snart. Vet inte alls hur lätt/svart det skulle vara för oss att fa jobb, kan tänka mig ganska svart för min man eftersom han jobbar i en specifik branch.

Ang föräldraledigheten, vad menar du med att man far ta ut alla de dagar man inte utnytttjat i Frankrike? Far man da lägsta summan per dag eftersom man inte tidigare har arbetat i Sverige?

Om nagon annan har flyttat hem, berätta gärna hur det gick, känner att jag behöver diskutera detta just nu och det gar inte riktigt att prata om med kompisarna som alltid har bott i Sverige. Funderar mycket pa var jag vill att min dotter ska växa upp och vad som är viktigt i livet, och jag skulle inte vilja tänka en dag att vi inte skaffade ett syskon till var dotter för att det inte var möjligt här, särskilt om det kan vara möljigt (och enklare) i Sverige.

Hoppas ni förstar vad jag menar!  
        

Det vi saknar mest är maten och det kulturella utbudet vi hade i Paris. Det är billigt med mat i Sverige och det finns ett varierat utbud på ICA, men det är ganska tråkigt jämfört med att handla frukt och grönt på marknaden, kött och chark hos slaktaren, ost i ostaffären och så vidare. I Frankrike kunde vi äta efter årstiden, vilket är svårare här. ICAs grönsaker är lika trista året om. Det är även svårt att vänja sig av vid att få god mat till och med i personalmatsalen (restaurangklass på maten till kraftigt subventionerade priser).

I Paris gick vi på bio, teater, musikal, opera, balett, konsert, konstutställning, one man show, ... Här i en medelstor svensk stad återstår inte mycket annat än bio!

Såklart var klimatet bättre i Paris, särskilt under höst och vår, men vi tillbringar ändå fyra veckor i södra Frankrike under sommaren. Det är ju egentligen inte Paris klimat vi vill ha, utan ännu lite sydligare :)

Vi kan vid föräldraledighet ta ut ersättning på SGI-nivå, men bara nu sedan vi jobbat i sex månader i Sverige. Antalet dagar vi fick hängde bara på hur många dagar vi tillsammans tagit ut i Frankrike. Ersättningen (lägsta-nivå eller SGI) hängde på att vi kunde visa att vi jobbat minst ett visst antal dagar innan barnets födelse (120?). Det spelade ingen roll att vi jobbat i ett annat EU-land och inte i Sverige.

För att förtydliga: Jag förstår vad du menar med att svenska barn är sjuka, men jag förstår inte varför det är så. De andra barnen på förskolan är ofta sjuka, men inte våra. De har inte heller varit sjuka oftare än när vi bodde i Frankrike. Kanske har våra barn jobbat upp ett rejälare immunförsvar genom att gå på dagis från tre månaders ålder (sex månader för den yngsta)? Kanske handlar det om attityder? Eller så är det en effekt av olika förädraförsäkringspolitik: I Sverige är det bara att anmäla VAB, medan man i Frankrike måste be om semester.

Vi bodde i två år i Paris med två barn som var två och fem när vi flyttade dit. Efter mycket tvekan bestämde vi oss för att flytta tillbaka till USA där vi bodde innan Frankrike. VI flyttade för tre månader. Jag kan inte jämföra med Sverige där vi aldrig bott som familj, men jämfört med USA tycker jag livet i Frankrike var ganska tufft.  Jag gillade absolut inte skolan som jag tyckte var alldeles för strikt och likriktande. Jag hatade också att föräldrarna var utestängda från skolan och att jag aldrig visste vad som hände där. Vi bodde i centrala Paris, 17e, och mitt intryck av människorna var att de inte var speciellt trevliga eller hjälpsamma över lag (men naturligtvis fanns det undantag). Jag tyckte också att det var jobbigt att folk irriterade sig så på barnen, även om de inte gjorde något annat än att vara just barn.  Här i USA reser sig t ex människor automatiskt på tåget för att lämna sin sittplats åt barnen, men det skedde så gott som aldrig i Paris. Administrationen var också jobbig att tampas med, som någon redan nämnt, och jag kände att människor var mer stressade där än här i USA (åtminstone i vår stad). Jag var faktiskt förvånad över hur tufft livet var där, det hade jag inte riktigt väntat mig, och eftersom jag tycker mycket om Paris som stad är jag lite besviken över att det inte funkade för oss att bo där och att vi inte trivdes bättre än vi gjorde.

Vi har tvekat over lite olika saker, men en stor grej har varit klimatet, de svenska vintrarna kan ju vara outhardliga. Jag har inte sa mycket emot kylan men det ar morkret. Det kanns ju som vintern aldrig ska ta slut ibland. Somrarna ar harliga, men man kan ju halsa pa ett par veckor och njuta av den arstiden utan att bo i Sverige permanent.

Det ar klart att jag skulle velat ha lang, betald foraldraledighet och vabb. Vilken lyx. Men man kan ju inte fa allt.

Vi har valt Frankrike over bade Sverige, USA och Storbritannien (dar vi redan bott tidigare ocksa). Det som har vagt upp mest ar klimatet har (i USA hade vi iofs super vader :), sjukvarden (som ar outstanding i Frankrike, det gar inte pa nagot satt att mata med vad man far i Sverige), arbetsforhallandena (nagorlunda kontrollerad arbetstid och lang semester, plus fransmannens installning till jobb, dvs att man arbetar for att leva, inte lever for att arbeta. Det intressanta ar ju att Frankrikes 'productive efficiency' faktist ar hogre an Storbritanniens trots att britterna jobbar fler timmar i veckan. USA gick bort just pa grund av den har punkten, dvs dalig job security, long hours, short holidays. Det ar inte OK nar man har familj och vanner i ett annat land och bara kan ta semester nagra futtiga veckor om aret).  Skattesystemet har ar valdigt fordelaktigt for barnfamiljer, och ger ocksa storre flexibilitet i hur man vill organisera sin familj. Det finns inte i Sverige dar man har enskild beskattning aven om man ar gifta och darfor ar bada foraldrarna nastan tvingade att jobba aven om den ena tjanar hyfsat och man teoretiskt sett skulle kunnat leva pa en inkomst en tid om det passade familjen battre. 

Sen tycker jag att skolan har ar helt OK. Ja den ar mer strikt an i Sverige, men om man vill sa kan man fa valdigt mycket ut av den for sina barns rakning. Jag tror inte barn lider av lite mer disciplin i skolan, pa det stora hela. Och har man ett barn som absolut vantrivs i den lokala skolan sa kan man ju faktist hitta alternativ till det ocksa, sarskilt om man bor i eller nara en storre stad och ar en internationell familj. Vad hander om ens barn vantrivs i skolan i Sverige? Det ar ju faktist fullt mojligt ocksa aven om pedagogiken ar mindre strikt. 

Som nagra redan namnt sa skulle jag verkligen sakna fransk mat och allt vad matkulturen har att erbjuda. Jag brukade tycka att Sverige hade bra brod, men nu vet man ju hur riktigt bra brod verkligen smakar och det finns det ingen tillstymmelse till pa de flesta platser i Sverige (for att inte namna fasan i UK eller USA!) Visst, jag generaliserar, men lite sa ar det ju!

Vi bodde i Paris ett ar ocksa, och jag forstar vad Wagram menar om 'otrevligtheten', men jag tycker det ar nagot valdigt parisiskt och inte direkt ett franskt drag. Overlag tycker jag att fransmannen ar valdigt hjalpsamma och trevliga, och oppna for omvarlden. Den aldre generationen kanske ar lite mer 'franska' men folk i var alder pratar ofta engelska och har rest utanfor Frankrike och sant. Nagot som skiljer oss at tror jag snarare ar att vi i Sverige ar mer vana vid den engelsktalande kulturen och darfor verkar mycket i det franska beteendet frammande. 

Den franska administrationen ar ju ett kapitel for sig, men nar man val knackt systemet sa ar det inte sa komplicerat, mest tidsodande. Jag tanker ofta, med tacksamhet, att den iallafall finns och det sociala skyddsnatet ar valdigt utbyggt har. Visst, det ar valdigt bra i Sverige ocksa, men om vi hade 65 miljoner manniskor att halla reda pa, istallet for 9 sa skulle vi nog ocksa fa lite problem har och dar. 

Pa det stora hela sa tror jag vi kommit fram till att vi stannar har for det finns for och nackdelar med alla lander och man far helt enkelt valja vilka saker man tycker ar mest viktiga. For oss har det blivit som ovan, plus att vi har min mans familj nara nu (vi skulle ju i och for sig kunna bo nara mina foraldrar i Sverige ocksa) och det har underlattat mycket i form av hjalp med barnen, plus att det har hjalpt mig i min integration i Frankrike tycker jag. 

 

Vad kul med mer feedback, jag är inte ensam om att tveka eller fundera pa var vi ska bo! Just nu känner jag att jag ändrar mig i stort sett varje dag, en bra dag tänker jag att vi trivs ju trots allt här, det finns massor att göra för barn, de kan vara ute jättemycket tack vare klimatet, jag gillar maten och den franska kulturen överlag och den lite mer avslappnade inställningen till livet. En dalig dag när jag inte hinner se lillan, taget är 1 timme försenat osv sa funderar jag igen pa att flytta till Sverige.... MEN jag tänker ocksa pa det daliga vädret (ja speciellt mörkret pa vintern), hur trakigt det är att handla pa ICA , sjukvarden som verkar bli sämre och sämre (och som är fantastisk här!) osv osv. Funderar nu pa om lösningen inte skulle vara att flytta till en annan del av Frankrike, för att komma närmare mina svärföräldrar, fa billigare boende och mindre ytliga människor omkring oss. Dessutom känns Sverige sa främmande ibland, jag antar att bade Sverige och jag själv har förändrats mycket pa 10 ar, och ibland känns det som att man varken 'hör hemma' här eller där, man är liksom lite i mitten, eller hur?

Vad gäller människorna sa finns det trevliga och otrevliga personer överallt, men jag tycker överlag att fransmännen är trevliga och tillmötesgaende (förutom inom administrationen!). 
Vad skönt att höra att ni är flera som har positiva intryck av den franska skolan för de sma, jag antar att man är lite orolig för det man inte känner till sa bra, och det är ju ett helt annat system än det svenska. Jag antar att jag maste börja acceptera lite mer hur saker är här och inte ständigt tänka pa hur det är/skulle vara i Sverige, i vilket fall som helst är det säkert inte som jag inbillar mig eftersom jag inte har bott där pa sa länge! Jag vet att det är speciellt föräldraledigheten som jag gärna skulle vilja ha, tiden gar sa fort och barnen växer upp sa snabbt, jag skulle sa gärna vilja njuta mer av henne nu när hon är liten, men man kan ju inte heller flytta bara för att fa den förmanen, det inser jag ocksa. Jag trodde inte att jag skulle känna sahär när min dotter kom till oss, men att bli förälder ändrar ens synsätt pa manga sätt!

Fortsätt gärna att diskutera, som sagt det vore kul att höra av nagon som flyttat tillbaka till Sverige (men de kanske inte längre tittar under 'Utlandsförälder'.