fiori84 skrev 2012-10-17 20:17:30 följande:
Jag är fullt medveten om att autismen och tankesättet man har som autist finns kvar trotts att symptomen inte syns för omgivningen och jag är inte ute efter att förändra henne som person utan jag vill bara vara säker på att jag har gjort det jag kan för henne för att hon ska fungera på alla sätt i samhället och ha ett så meningsfullt liv som möjligt.
Jag vill inte att hon ska känna sig udda,ensam,konstig osv när hon blir äldre och jag vill inte att samhället ska döma henne utifrån hennes autistiska symptom ( tyvärr så är verkligheten att man blir dömd vare sig man vill erkänna det eller inte ). Jag vill hon ska kunna ha det jobb hon vill ha, den utbildning hon vill ha, ha familj en dag och ha vänner, ursäkta om jag vill allt detta TROTS hennes symptom, därför vill jag att hon ska vara så "normal" som möjligt även om jag ogillar ordet normal så använder jag det i brist på annat ord. Jag tänker INTE nöja mig med att hon har autism och leva efter det utan jag tänker kämpa för henne och göra allt i min makt för att hon ska utvecklas på bästa sätt och det är inget jag tänker ursäkta för nån. Alla är vi olika och alla tar vi olika beslut i livet gällande våra barn och allt annat i livet och bara för att jag har tagit detta beslut med hur jag ska gå tillväga med det här gör mig inte till en sämre människa eller mamma.
Precis sådär känner jag med; att jag vill kunna känna att jag gjort mitt bästa! Det är inget fel med det, tvärtom, men man får vara noga med att tänka efter vad man gör, och för vem man gör det.
En varning bara. Tänk på att det kan vara ett stooort glapp mellan vad du/andra anser vara udda, ensamt, konstigt och vad hon själv upplever! Självvald egentid är inte nödvändigtvis samma som att bli utfryst och det kommer inte skada henne om inte omgivningen sätter negativa epitet på henne, som att hon vore blyg eller totalt osocial. Att bli kallad blyg eller få höra att man ska ta för sig blir jättesvårt att hantera, det är väldigt förvirrande och man riskerar att börja se sig själv som någon som inte kan göra/vara rätt. Några kommer kanske döma henne, vem vet, men alternativet kan bli att hon bränner ut sig mentalt om hon känner press på sig att inte riskera att uppfattas som "onormal", att hon tvingar sig till att verka normal långt över sin kapacitet, för att göra dig nöjd. Det som är allra allra viktigast för hennes välmående är att hon alltid får veta att du älskar henne, speciellt när det är svårt! Det här är jätteviktigt, inte minst när det gäller tjejer, och det är inte lätt! Man måste balansera väldigt noga och vara noga med att förmedla att barnet är lika bra som andra även om det exempelvis orkar umgås med vänner 1/3 så mycket som grannens barn gör eller om hon behöver få vila i ett specialintresse som ni kanske inte skulle valt.
Märks det att det jag beskriver är självupplevt? ;)
