Det kallas PSD, igår hände det oss...
Jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vad jag ska skriva. Igår kom den värsta tänkbara dagen vi någonsin kunnat föreställa oss. Jag lever i min egen mardröm.
Vi hade varit på en promenad, jag och min man, vår son och dotter. Jag hade dottern i bärselen, som jag alltid har. Hon somnade i den, som hon alltid gör. Vi kom tillbaka från promenaden, jag lägger henne i sin vagn så hon får sova vidare. Hon rycker till och knorrar lite, som hon alltid gör.
Vi äter vår middag. Vi ringer barnens farmor och säger att vi kommer snart. Jag ska bara väcka tjejen och ge henne mat först. Jag går in till henne. Jag tar av täcket. Hon är helt blå, jag ser inget liv i min lilla tjej. Jag skriker, skriker och skriker. Det skriket som kom ur min hals. Det skriket. Herregud.
Min man kommer, tar upp henne, skakar henne. Hon lever inte. Herregud, hon andas inte. Jag ringer 112, ambulansen kommer inom fem minuter. De tar över den påbörjade hjärtlungräddningen. Dom håller på i över en timme. Det är lönlöst. Jag visste redan vid vagnen att hon inte levde mer. Det finns inget kvar. Hon är helt död. Herrgud.
Min lilla tjej. Tre månader. Min lilla tjej. Fy fan. Ta mig istället. Snälla gör så hon kommer tillbaka! Min lilla tjej!
Hur ska vi någonsin kunna leva med det tomrummet jag känner nu? Jag vill bara gå och hämta henne i sängen eller vagnen. Känns som att hon ligger där och sover bara och snart kommer hon vakna. Snart kommer hon knorra igen.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-10-24 20:46
Tack alla för ert stöd. Det behövs verkligen i denna situation. Vissa stunder är jag/vi stark och känner att jag kan ta tag i vad som helst. Andra sekunden vill jag bara falla ihop och aldrig mer öppna ögonen. Dock måste vi fixa detta för sonens skull. Vi måste!
