Kan hans affektanfall ha orsakat hjärnskada?

Hej. Jag tror inte att affektanfallet har påverkat din son. Min dotter hade också det som liten och tror inte att det kan göra sådan skada. Däremot tror jag att din son har hamnat i sin 6-års trots. Har också en sexåring hemma som är helt makalös jobbig till och från. Man undrar ibland var min lilla flicka tog vägen...kiss och bajs ord har blivit en del av vardagen... När hon är på G brukar jag försöka avleda utbrottet, typ säga: nej vi spelar ett spel tillsammans och då brukar hon lugna sig. Har du allt för mycket problem tycker jag du ska vända dig till Barnmorskan eller BUP. Kanske skolan också har några bra råd att ge? Lycka till och jag håller tummarna att allt går bra. Kram

Hoppas att skolan möter upp er på ett bra sätt och att de har en plan för hur ni tillsammans ska hjälpa grabben.

Bara spekulationer!!! :
Det ena ger ju det andra. Har man svårt att prata på förskolan blir man ofta handgriplig och det resulterar i inga kompisar. Inga kompisar ger ilska. Cirkeln är igång.

Grabbens kompisbekymmer måste lösas!

Annan tanke är att det ligger något bakom hans beteende förutom trots och svårt med kompisar.

Jag arbeterar med dessa barn och jag hade till att börja med rekommenderat er att söka BFC, barn och familjecentralen där ni tillsammans arbetar med beteendemönstret. Annars är BUP en bra instans.

Låt det inte gå längre tid är nu i 6-års. Är skolan på och har förslag = skitbra! Annars - stå på dig att detta är oerhört viktigt.

Hoppas att mötet går fint!

Min man och son kan ha svårt att komma överens, min man är mer bestämd och vi kan ibland vara oense. Sonen har nyligen sagt att han hatar han och att han vill att mamma ska va me nån annan. Det sårar mig..jag gör allt för min son om det så kräver att vi flyttar..hemska tanke.. :( han var 3 år när vi träffades, och min man tyckte han var ouppfostrad så han kanske var lite väl hård märker han nu i efterhand...jag tyckte det var bra med en förebild och nån med lite ordning och reda. Andra inom familjen tycker att min man inte riktigt vuxit in i rollen och behandlar han som en tonåring...jag vet inte om detta kan vara problemet. Men jag tänker i alla möjliga banor just nu..

Tack för era tankar och goda råd förresten

Skriver bara kort. Men läs om tourette.

Jag hade också såna anfall där jag blev så arg att jag svimmade. Jag har inte tagit skada av det. Prata med familjecentralen och specialpedagogen i skolan, de har massor av bra tips och verktyg för att få vardagen att fungera bättre. Jag har en vän som jobbar med det, jag får massor av bra tips och tankar!

Ja, jag har läst om tourettes, och det kanske kan vara nått sånt han har. Men jag är inte ute efter någon diagnos direkt..i helgen fick jag lite hjälp med barn vakt, så jag hade endast 6 åringen hemma ( kan tilläggs att ingen lånar vårs barn samtidigt eftersom ex. Far och mor föräldrar helt enkelt inte orkar). En till tanke som jag funderat på idag var, så fort lillebror kom hem så satte sig 6 åringen på tvären, från att det gått så bra när vi var själva till att helt förändra sig..jag fattar inte!!

Sådär gör min sexåring också, precis!! Är hur lugn som helst när hon är ensam men så fort lillasyster (3,5 år) kommer hem sätter hon oftast igång. Här handlar det om svartsjuka, trots att jag tycker vi har gjort alla rätt och behandlat barnen precis lika bra. Hon fixar helt enkelt inte konkurrensen.... Men det har blivit mycket bättre, så jag tror du får hålla ut och göra det bästa av situationen (se till att få mycket egentid med 6 åringen, tex gå på bio tillsammans, gå ut till parken osv) det brukar uppskattas otroligt mycket att dom får känna sig lite speciella.

Varför är det så viktigt att inte sätta en diagnos? En diagnos kan öppna upp många möjligheter - som jag ser det. Ofta finns det konkreta tips hur man bäst kan underlätta för ett barn med just den diagnosen. Sedan tycker jag att jag själv som förälder får en annan förståelse. Samma för omgivningen. Man får också annan möjlighet till hjälpinsatser från rätt instans. Finns möjlighet till hjälpmedel. Bidrag att söka. Assistent i skolan?

Gör ni en utredning så kan man göra en mr-röntgen för att kolla efter ev hjärnskador. Då kan de oftast (?) säga ungefär när skadan har uppkommit. Då skulle du kanske slippa fundera över det där med affektkramperna. 

Jag har också två killar som är 4 och 6 år (samt två tjejer som är 2 och 8 men det hör inte riktigt hit) och min 6-åring är precis som du beskriver förutom att han sköter sig i skolan och inte är fullt lika våldsam hemma.

Men han och lillebror är i konstant fight, konstant. Jag håller på att bli tokig. En dag var 2, 4 och 6 åringen hemma och innan kl var 15 så gick 2-åringen runt och mässade "luta tillar, inte bjåka, mamma gaaaaalen" Eh ja, typ så ja.

Förra helgen var mannen iväg och bytte däck i en annan stad och jag var själv med de två äldsta en hel dag. En helt ljuvlig dag. Inga konflikter (för med storasyster bråkar han inte). Men så fort 4 och 6 åringen är ihop är det som att hälla bensin på tidningspapper och slänga dit en sticka. Det tänder direkt.

6-åringen är precis som din och ska blanda in bajs, kiss, snor och allt möjligt i allt han säger, gör om sånger och överlag allmänt fånar sig en hel del. Han känns aldrig seriös och spelar över hela tiden. Sen har han börjat grubbla en hel massa och får ibland så att han också håller på att harkla och kvälja och en kväll drack han massor av vatten och började rapa och sen kunde han inte sluta rapa ö h t den kvällen. Satt liksom och tvångsrapade och till slut stoppade jag han i säng och sa att nu får du somna innan du kräks och imorgon är det borta, lovar. Och sen har han iaf inte gjort om det.

Att han inte kan kontrollera sin aggresivitet är naturligtvis ett problem och det är ju bra att skolan tar tag i det. Men förutom att min son då faktiskt kan kontrollera sig hyggligt och alltid på bortaplan så låter de extremt lika och jag tror att mycket hänger ihop med den berömnda sexårstrotsen samt omställningen att gå från dagis till skola.

Men just nu har min son verkligen jättestora problem med att acceptera att han inte får bestämma allt. precis allt är orättvist och allt får gigantiska proportioner och lillebror får tjuvnyp och fast lillebror inte är något fromt lamm han heller så är det just nu 6-åringen som är utmaningen.

Jag tror inte att din son påverkats av affektanfallen. Men däremot kan det kanske vara så att han fick affektanfallen av att han reagerar så starkt som han gör. Så anfallen kanske hänger ihop med hans bristande förmåga att behärska sig på det sättet.

Va härligt att läsa era svar. Skönt att inte känna sig ensammen.

Nu har vi haft möte i skolan, men skolsyster, rektor och pedagoger på deras begäran. Det vi kom fram till vara att de kommer ta in nån typ av psykolog/specialpedagog som vägleder personalen hur de ska kunna hjälpa han. Jag tvivlar dock på att de kommer lyckas måste jag medge. Vi känner ju ändå våran pojke bäst och har provat det mesta. Men visst, de på skolan kanske behöver mer hjälp, sen anser dom att de andra barnen tycker det blir äckligt när han är med..

Han pratar bara fula ord i skolan, som bajs, kräk, kiss, snopp osv...han säger ofta typ "du har bajs i munnen" och "du har slickat på en snopp" osv...(till råga på allt så har lillebror gjort nått "snopphyss" på dagis nyligen) man känner sig som världens sämsta mamma. Dom har aldrig sett eller hört ngt sånt här hemma, vet dock inte hos deras pappa då...men tvivlar..
Om de sjunger på tv:n på barnprogram så börjar han hitta på egna ord, som bajs bajs bajs hundra gånger eller snopp eller sånt, som nyss sa han i slutversen på en låt" och mamma har pinkat ner sig"...man blir ju galen!

Sen att man är världens sämsta mamma, och att man har sårat honom(som han själv säger), att man är en knäppskalle osv får jag höra x antal gånger om dagen...less!!

Oj, så tufft!
Du tror inte att du skulle vara hjälpt av att få stöd och idéer från tex bup då?