Oro inför skolstart.

Tack så mkt för era svar!

Sasson: Tack! Jag och maken är både med i Mensa och vi var på många sätt beredda på möjligheten att få ett barn med särbegåvning. Sonen har dock utvecklats fullt normalt fram till för ett drygt år sedan och det är först nu vi till fullo inser att han kan mycket mer än vi trott. Eftersom han är vårt första och enda barn har vi inte reagerat förrän vi förstod att han kan läsa kvällstidningar och lösa matteuppgifter i huvudet som många vuxna skulle ha behövt ställa upp på papper. 

Samtidigt känner man hur jantelagen pekar finger åt den som med minsta ord antyder att deras barn har en (markant) högre intelligens än genomsnittet och det är inte utan att det känns lite obekvämt att ta upp det med skolan. Men självklart har du rätt i att vi måste stå upp för vår son och hans rättigheter. Jag är hellre än tjatig morsa än en mamma som sviker mitt barn. 
Det kan säkert vara bra att tala med hans blivande lärare redan innan höstterminen börjar, så att det finns en beredskap. Åter igen - tack!  

Skolstarten kryper närmare och min oro har blivit allt större. Sonen klarar utan problem kunskapskraven i matematik för tredjeklassare och räknar alla räknesätt i huvudet, tal som 34+17, 320/8 och 7*5 löser han blixtsnabbt utan att använda fingrarna eller tänka efter mer än någon sekund. Han skriver förvisso fortfarande "klumpigt" (har inte optimalt grepp om pennan), men han läser obehindrat och skriver för det mesta rättstavat. Socialt däremot är det ingen tvekan om att han bara är sex år, han kan snarare framstå som yngre än vad han är ibland och till på köpet är han ganska kort, så att hoppa över en klass känns uteslutet.

Vi kommer att ta kontakt med hans blivande lärare inom kort och diskutera hur vi tillsammans kan göra det så bra som möjligt för sonen i skolan, men jag är ändå nervös för att det kommer att bli så att han tröttnar, bara får sitta av tiden och inte får den stimulans han behöver. Han är absolut inte prestationsfixerad, som tur är. Har aldrig upplevt att han blir ledsen om han gör fel, utan han rycker på axlarna och verkar totalt obekymrad och det lugnar mig ändå en aning. Själv har jag lidit av svår prestationsångest under stora delar av mitt liv och därför har vi varit extra noga med att inte pressa honom utan i stället invänta hans intresse för saker. 

Ändå blir jag rädd att vi uppmuntrat läsningen och räknandet för mycket, att det vore bättre om vi hållit tillbaka och försökt få honom intresserad av annat. Men han älskar att läsa och räkna och det känns fel att hindra honom att lära sig när han är så förtjust i det.

Jag tar gärna emot fler erfarenheter och hoppas att det finns positiva sådana, där skolan tagit tillvara på barnens kunskaper och låtit dem fortsätta utvecklas utan att för den sakens skull pressa dem.