Jag ångrar att jag skaffade barn. Är det något du vill veta?

På vilket sätt ångrar du dig, för att du inte får så mycket egentid som du skulle vilja?
Har du pratat med din man eller någon utomstående om dina känslor?

Varför tar inte din man större ansvar så att du får egentid?

Kände du så här redan efter första barnet eller först efter att du fått det andra?

Hur kan du ångra något som du inte vill vara utan?

Absolut inte samma sak, jag vet, men om jag köper en ny pryl som jag sedan inte vill vara utan, mobiltelefon tex, så ångrar jag ju inte att jag köpte den. Förstår du hur jag tänker?

För mig låter det bara så konstigt att du älskar dina barn (jag förmodar att du gör det), inte vill vara utan dom, men ändå ångrar du att du skaffade dom.

Jag har väl insett att jag saknar mitt gamla liv för mycket, då jag bara hade mig själv (och en eventuell partner) att ta hänsyn till. Jag är lat och bekväm och tycker om att lägga mina pengar på mig. Mina närmsta vet hur jag känner och vissa har erkänt att de känner likadant. Jag anser inte att jag behöver prata med någon speciell om detta då jag inte har problem. Mina barn är som sagt högt älskade och blir väl omhändertagna, de saknar inte något varken känslomässigt eller materiellt.

Varför tar du för givet att jag inte får någon egentid?

Jag har en hobby som jag sysselsätter mig med 1-2 gånger/vecka (inte hemma). Jag åker och träffar mina kompisar när jag känner för det och om det passar, jag går på krogen eller på fest ibland (en gång varannan månad kanske). Min man tar lika mycket ansvar för barnen som jag gör.  

Jag blev gravid ganska snabbt efter första barnet så jag hann inte fundera så mycket på det. Första barnet var betydligt enklare än andra så jag funderar ibland på om jag känt annorlunda om vi bara hade skaffat ett. Det var inte planerat att skaffa två barn, men när jag råkade bli gravid igen (kondomen sprack) så tyckte vi att vi lika gärna kunde ha två nu när vi redan hade ett.

Jag vet inte hur jag ska förklara på bästa sätt...

Att vara förälder var inte något jag hade längtat efter. Jag har aldrig varit förtjust i barn och hade väl egentligen bestämt att jag inte ville ha några. Sen träffade jag min man och han har alltid velat ha barn. Jag började intala mig själv att jag nog ville ha barn ändå, det vill man ju om man är kvinna... (enligt många andra)

Jag saknar mitt gamla liv. Jag saknar att bara ta hand om mig själv, kunna slänga mig på soffan efter en arbetsdag, skita i att laga mat några dagar och leva på mackor om jag vill det, komma på på fredagseftermiddagen att jag vill åka till polarna i stockholm över helgen och hoppa på tåget en timme senare, sova till 12 en lördag och sedan bara förflytta sig till soffan och spendera resten av dagen där för att titta på tv.

Jag vet inte riktigt vad jag ska kunna jämföra med för att du ska förstå, ska fundera på det.      

Jag kan förstå att alla inte vill ha barn och jag kan förstå att man ibland kan sakna livet före barn, åtminstone delar av det. Jag kan alltså till viss del förstå vad du menar och hur du tänker. Även jag kan sakna vissa saker med livet före vi hade barn, men trots det så ångrar jag inte att vi skaffade barn, för jag är mer nöjd med livet med barn än utan barn. Därför har jag svårt att förstå just "ångra"-delen. Jag menar, man kan sakna saker man gjorde förut, utan att ångra att man skaffade barn. Men du ångrar det verkligen? Tror du ditt liv hade varit bättre utan barnen? Att du hade mått bättre?

Känner du att du är tillräcklig som mamma, att du ger tillräckligt, ärligt och fullt ut om du känner att du ångrar att du skaffade barn?

Jag vill bara tillägga att jag inte alls säger eller menar att du är en dålig mamma, för det vet jag inget om, jag är bara väldigt nyfiken :)

Jag uppskattar din vänliga ton, det gör det enklare att svara.

Jag har kommit fram till att om jag fått leva om mitt liv, med all kunskap jag skaffat mig, så hade jag gjort exakt samma val i allt förutom barnen. Jag hade inte skaffat barn. I den situationen så hade jag ju aldrig lärt känna mig barn och på så sätt aldrig saknat just de här två människorna.

Jag tycker själv att jag är en bra mamma, får ofta höra det från andra också. Jag är engagerad i dem, ger mycket av mig själv, tycker om att lära dem nya saker och att se deras framsteg. Men många dagar känner jag att jag hellre lagt den tiden på mig och mina intressen. Jag låter aldrig mina barn lida för att jag inte vill eller orkar utan givetvis så prioriterar jag dem i de flesta lägen. På så sätt är jag nog som de flesta andra föräldrar.  De har underbara mor- och farföräldrar som engagerar sig väldigt mycket och på så sätt kan jag och min man få mycket tid för oss själva. Jag njuter till fullo när vi lämnar bort barnen en helg och jag tänker knappt på dem tills det är dags att hämta igen.

Jag tycker själv att mitt liv var fantastiskt innan jag fick barn. Jag älskade mitt liv, min lägenhet, min fritid... Livet numera är väl egentligen inte dåligt, jag har en fantastisk man, ett underbart hus, många fina vänner som jag inte hade träffat om jag inte fått barn...men livet blir ju annorlunda efter man fått barn, även om man behåller gamla vänner, hobbys och får massor av egentid. Nu är det så mycket "måsten" som jag inte tycker om, men gör ändå. Tidigare var det tråkigaste på hela månaden att sätta sig och betala räkningar...det var liksom det enda bekymmer jag hade. Nu är det dagisproblem, vabbande, panik över att blöjorna tagit slut, föräldramöten, trotsperioder, potträning, bråk under middagen, tidiga helgmorgnar, syskonbråk, skador, köpa nya gummistövlar för tredje gången på ett år för att fötterna växer, inte kunna se den där skräckisen på tv för att barnen fortfarande är vakna....gah. Visst är det många mysiga saker med dem också, de är givetvis inte bara en enda stor finne i röven hela dagarna. Men jag känner inte att det positiva väger upp för att jag ska känna att jag älskar att vara mamma.