Lätt funktionshinder, hur funkar diagnostisering???

Vägra och vägra, antingen har hon en cp- skada eller så har hon det inte, oavsett vad man kallar det. Det är ju ingen skillnad mellan att "ha lite förhöjd tonus" eller ha en liten cp-skada. Det som skadar ett litet barn med vilken avvikelse som helst är nog snarare om föräldrarna "skäms", mörkar eller låtsas som ingenting. Det gäller allt tycker jag - det är som det är, även om man inte törs säga det. Och det enda jobbigare än att ha ett problem (oavsett vilket) är att ha ett problem och att mörka det!

En diagnos hjälper om man behöver resurser i samhället. I övrigt kan ni väl säga att hon har vissa motoriska svårigheter. Men hur som helst så kommer ju ingen "åberopa" diagnosen cp-skada mot ert önskade (typ nej, hon får inte gå på den här skolan för hon har en cp- skada) Det är ju ni som isf "har papper på det" om ni behöver det till underlag i framtiden. Det blir ju inte nån "allmän kännedom i samhället". Det är så jag menar.

Ps: ok, jag lät lite väl störig i mitt första inlägg, inte meningen!

Om man inte märker av det alls kanske det känns fel. Men om man avviker på nåt vis, så tänker jag att man alltid vet det och känner sig "udda" och då är det bättre att veta varför. Men man kan ju prata om det utan att kalla det för nåt särskilt, typ "du vet ju att det var såhär när du föddes och det kan ju göra att..." Som jag sa förut, det är ju bara vad man kallar det, det viktiga är ju att man är den man är hur som helst, man är som man är, den man är. Diagnos överlag tycker jag mer är en dörr till förståelse i första hand, både sin egen och andras och så inte minst till resurser. Och det kan ju verkligen behövas! Men vem är det som "vill" diagnosticera henne? Och är det nån brådska?

Är det någon som driver att ni ska diagnosticera henne då? Alltså nån sjukgymnast eller så, menar jag. Annars kan man väl göra det senare, om det verkar behövas?

Jag vet inte, men lycka till oavsett!