Lätt funktionshinder, hur funkar diagnostisering???

Vi har en pojke med vissa svårigheter inom autismspektrum. Egentligen uppfyller han inte de kriterier som krävs för att få en diagnos utan han befinner sig någonstans i gränslandet. Barnpsykologen som ställde diagnosen valde ändå att i samråd med barnläkare och Autismcentrum sätta en form av autismdiagnos på vår son då hon menade på att utan den kommer det att vara svårt för oss att få stöd och hjälp med de problem som vår son faktiskt har. Vi var skeptiska till en början men såhär med facit i hand inser vi att hon hade alldeles rätt.

Lagen säger att alla barn, med eller utan diagnos, har rätt till det stöd och den extra hjälp de behöver. Tyvärr är den bistra verkligheten sådan att utan diagnos är det väldigt svårt att få hjälp... det tycks vara mer regel än undantag att ingen diagnos - ingen eller mycket begränsad hjälp.

Jag förstår känslan av och oron för att en diagnos ska ställa till med bekymmer i framtiden (vi hade exakt dessa funderingar innan vår son fick en diagnos). Vi valde dock att ta diagnosen för att kunna hjälpa vår son maximalt nu i barndomen, och i bästa fall slippa behöva tjata och bråka oss till sådant som kan bli svårt utan diagnosen. Troligen leder den hjälp vi får nu "tack vare" diagnosen till att problemen i framtiden blir mindre, så för vår del har de positiva effekterna av en diagnos alla gånger övervägt de i framtiden -möjliga- negativa.

Önskar dig stort varmt lycka till med er lilla tjej! :)