Är man en dålig förälder för att man är introvert?
Jag är en typiskt introvert person som behöver mycket ensam-tid. Om jag jobbar eller går i skolan så är redan kvoten fylld för vad jag orkar med när det gäller det sociala. Det innebär alltså att jag mer än gärna spenderar kvällarna och helgerna hemma ensam. Ibland hittar jag på något, men det är kanske 1-2 helgdagar/ månad. Övriga dagar är jag hemma. Vilket är självvalt. Det har lett till att jag inte har så många vänner kvar, men jag hade inte orkat med fler ändå.
När jag var yngre så var detta något jag skämdes för, och jag ljög därför mycket och låtsades vara mer social än vad jag faktiskt var. Sa att jag varit på fester trots att jag bara varit hemma och läst en bok osv. Nu är jag vuxen och tycker inte längre att det är något att skämmas över. Tvärtom, det är en del av mig och jag är stolt över alla de drag jag har som gör mig till mig. Och jag kände mig bekväm med att visa den sidan för min kille. Tills barnfrågan kom upp. Han tycker inte att jag är redo att bli förälder. Och en av anledningarna till det är att jag lever så "instängt". Jag blev verkligen sårad, för när jag vågar vara mig själv med honom så tolkar han det som något "fel" och sjukt.
Jag hade ansträngt mig mer för att komma ut om jag hade haft barn, för barnets skull. Men varför ska jag tvinga ut mig själv om ingen annan drabbas i nuläget? Bara för att visa att jag inte är "fel" och konstig? Mitt barn kanske också blir introvert. Ska jag ändå tvinga ut barnet och låta barnet få känna sig lika fel och konstig som jag gjorde när jag var liten?
Tycker ni att han har rätt?