• Anonym

    Är man en dålig förälder för att man är introvert?

    Jag är en typiskt introvert person som behöver mycket ensam-tid. Om jag jobbar eller går i skolan så är redan kvoten fylld för vad jag orkar med när det gäller det sociala. Det innebär alltså att jag mer än gärna spenderar kvällarna och helgerna hemma ensam. Ibland hittar jag på något, men det är kanske 1-2 helgdagar/ månad. Övriga dagar är jag hemma. Vilket är självvalt. Det har lett till att jag inte har så många vänner kvar, men jag hade inte orkat med fler ändå.

    När jag var yngre så var detta något jag skämdes för, och jag ljög därför mycket och låtsades vara mer social än vad jag faktiskt var. Sa att jag varit på fester trots att jag bara varit hemma och läst en bok osv. Nu är jag vuxen och tycker inte längre att det är något att skämmas över. Tvärtom, det är en del av mig och jag är stolt över alla de drag jag har som gör mig till mig. Och jag kände mig bekväm med att visa den sidan för min kille. Tills barnfrågan kom upp. Han tycker inte att jag är redo att bli förälder. Och en av anledningarna till det är att jag lever så "instängt".  Jag blev verkligen sårad, för när jag vågar vara mig själv med honom så tolkar han det som något "fel" och sjukt.

    Jag hade ansträngt mig mer för att komma ut om jag hade haft barn, för barnets skull. Men varför ska jag tvinga ut mig själv om ingen annan drabbas i nuläget? Bara för att visa att jag inte är "fel" och konstig? Mitt barn kanske också blir introvert.  Ska jag ändå tvinga ut barnet och låta barnet få känna sig lika fel och konstig som jag gjorde när jag var liten?

    Tycker ni att han har rätt?

  • Svar på tråden Är man en dålig förälder för att man är introvert?
  • Queenie70

    Han har rätt i att man inte kan leva så när man har fått barn. Ett av de viktigaste momenten i föräldrarskapet är just att socialisera sina barn. Att lära och visa dem hur man interagerar med andra, småpratar, knyter kontakter och socialiserar med andra. Det lär man sug i första hand hemmifrån och får man inte med sig det så får man det svårt i samhället. Jag är själv lagd exakt som du, men man får tvinga sig själv att leva annorlunda när man blir förälder helt enkelt. Jag förstår att det är viktigt att jag inte för över min läggning på mitt barn. Du verkar, om jag tolkar dig rätt inte riktigt förstå det? Och därmed förståe jag att din partner har en önskan om att du först ska visa att du kan agera annorlunda om du måste. Du lär inte få mer energi efter att du fått barn.

  • frökenelisabeth

    Fast... det handlar ju om proportioner känner jag. Jag och min man älskar att bara sitta hemma och ta det lugnt på kvällarna. Jag är just nu mammaledig med vår halvårsgamla son. Två gånger i månaden har jag mammagrupp, ibland åker vi iväg på familjekalas eller någon fikaträff med kompisar till mig, men många dagar sitter vi mest hemma, tar promenader bara vi tre, och har det lugnt. Min sambo jobbar ju förstås en del, ibland kvällar, så de kvällar vi har tillsammans har vi inte dåligt samvete för att vi väljer att ta det lugnt. 

    Egentiden då man bara är helt ensam blir ju markant mindre efter man fått barn, men det finns inget som säger att man måste vara iväg och träffa folk hela tiden. Det är helt ok att bara vara hemma och softa med familjen. Varken jag eller min man är übersociala, men inte några eremiter heller.  

    Jag håller verkligen inte med om att en av de viktigaste momenten som förälder skulle vara att lära barnen småprata och socialisera med andra. I alla fall inte om att detta skulle kräva ett större umgänge utanför familjen.  

  • Anonym
    Queenie70 skrev 2012-11-06 21:10:31 följande:
    Han har rätt i att man inte kan leva så när man har fått barn. Ett av de viktigaste momenten i föräldrarskapet är just att socialisera sina barn. Att lära och visa dem hur man interagerar med andra, småpratar, knyter kontakter och socialiserar med andra. Det lär man sug i första hand hemmifrån och får man inte med sig det så får man det svårt i samhället. Jag är själv lagd exakt som du, men man får tvinga sig själv att leva annorlunda när man blir förälder helt enkelt. Jag förstår att det är viktigt att jag inte för över min läggning på mitt barn. Du verkar, om jag tolkar dig rätt inte riktigt förstå det? Och därmed förståe jag att din partner har en önskan om att du först ska visa att du kan agera annorlunda om du måste. Du lär inte få mer energi efter att du fått barn.
    Men jag skrev att jag kommer tvinga mig till mer social kontakt om jag får barn, för barnets skull. Men jag ser ingen anledning att tvinga mig till det nu, eftersom jag inte har några barn nu. Jag kan ju föra mig i sociala situationer, det är inget fel på mig, det är bara att jag föredrar ensamheten.

    Jag tror också att man föds med sin grundpersonlighet (antingen introvert eller extrovert). Det är lika naturligt att vara det ena eller det andra som att vara antingen höger eller vänsterhänt. Jag kommer självklart försöka stötta barnet i att vara social och tränas i alla möjliga situationer, men OM mitt barn skulle bli som mig så kommer jag aldrig kräva att barnet ska t.ex ha massa fritidsaktiviteter efter skolan eller pusha barnet att umgås med sina kompisar varje dag. För det är just den delen som fick mig att känna att jag inte dög som jag var.
  • Anonym
    frökenelisabeth skrev 2012-11-06 21:16:59 följande:
    Fast... det handlar ju om proportioner känner jag. Jag och min man älskar att bara sitta hemma och ta det lugnt på kvällarna. Jag är just nu mammaledig med vår halvårsgamla son. Två gånger i månaden har jag mammagrupp, ibland åker vi iväg på familjekalas eller någon fikaträff med kompisar till mig, men många dagar sitter vi mest hemma, tar promenader bara vi tre, och har det lugnt. Min sambo jobbar ju förstås en del, ibland kvällar, så de kvällar vi har tillsammans har vi inte dåligt samvete för att vi väljer att ta det lugnt. 

    Egentiden då man bara är helt ensam blir ju markant mindre efter man fått barn, men det finns inget som säger att man måste vara iväg och träffa folk hela tiden. Det är helt ok att bara vara hemma och softa med familjen. Varken jag eller min man är übersociala, men inte några eremiter heller.  

    Jag håller verkligen inte med om att en av de viktigaste momenten som förälder skulle vara att lära barnen småprata och socialisera med andra. I alla fall inte om att detta skulle kräva ett större umgänge utanför familjen.  
    Barnen får ju mycket via dagis också. Jag kommer ihåg min dagis-tid som en otroligt jobbig tid, eftersom jag inte orkade med alla intrycken, men för de flesta barn så är det ju super med dagis. 

    Av någon anledning så är det inte alls jobbigt att vara runt min egen familj, det tar inte på min energi. Så jag behöver inte vara ensam på det sättet, det fungerar bra att vara ensam med familjen,. Det är ok att umgås med en vän också på tu man hand, så jag antar att det är mest miljöerna som stör mig. Dvs mycket folk, eller mycket ljud, många intryck på en gång osv.
  • Tow2Mater

    Om pappan är mera extrovert kan ju han ta huvudansvaret över bitarna "att lära barnen småprata och socialisera med andra".

    Jag tycker definitivt han har fel!

  • elyse

    Vet du om huruvida du har sociala färdigheter nog att senare "tvinga" dig att vara mer social? Alltså, är du bara introvert eller tycker du att det är svårt att umgås/brukar andra av någon anledning inte ta kontakt med dig?

  • frökenelisabeth
    Anonym skrev 2012-11-06 21:20:17 följande:
    Barnen får ju mycket via dagis också. Jag kommer ihåg min dagis-tid som en otroligt jobbig tid, eftersom jag inte orkade med alla intrycken, men för de flesta barn så är det ju super med dagis. 

    Av någon anledning så är det inte alls jobbigt att vara runt min egen familj, det tar inte på min energi. Så jag behöver inte vara ensam på det sättet, det fungerar bra att vara ensam med familjen,. Det är ok att umgås med en vän också på tu man hand, så jag antar att det är mest miljöerna som stör mig. Dvs mycket folk, eller mycket ljud, många intryck på en gång osv.
    Min sambo är precis så, gillar inte mycket folk och mycket intryck. Jag är kanske något mer accepterande med sociala tillställningar, men en klar favorit för oss bägge är att vara hemma och ta det lugnt. Har faktiskt aldrig tänkt på att det skulle vara problematiskt i föräldrarollen. Min sambo är världens bästa pappa, så jag kan verkligen inte se att du skulle behöva ändra på dig själv. (Tvärtom är det väl viktigt när man får barn att visa att man får lov att vara sig själv, som man är, även om det faller lite utanför normen!) 
  • Queenie70

    Att kunna vara social och att behärska småprat och socialiserande är udag a och o för att det ska funka. Utan dessa fördigheter så är man tyvärr rätt körd på arbetsmarknaden även om man är duktig snäll och välutbildad.

  • Anonym
    elyse skrev 2012-11-06 21:21:48 följande:
    Vet du om huruvida du har sociala färdigheter nog att senare "tvinga" dig att vara mer social? Alltså, är du bara introvert eller tycker du att det är svårt att umgås/brukar andra av någon anledning inte ta kontakt med dig?
    Att vara introvert är ju inte synonymt med social fobi och andra svårigheter. Det innebär ju bara att man föredrar ensamheten för att det är där man laddar sin energi. Man blir mer trött av olika syn-och ljudintryck än vad extroverta personer  blir.  Och jag har självklart varit i sociala situationer emellanåt också, även om jag föredrar ensamheten, så jag är ganska säker på att jag kan bete mig som folk när jag måste umgås med andra.
    På jobbet är jag social och pratglad, men efter arbetsdagen så är jag helt slut.
  • Tow2Mater
    Queenie70 skrev 2012-11-06 21:26:02 följande:
    Att kunna vara social och att behärska småprat och socialiserande är udag a och o för att det ska funka. Utan dessa fördigheter så är man tyvärr rätt körd på arbetsmarknaden även om man är duktig snäll och välutbildad.
    Och prata infor grupp, vilket 95% av Sveriges befolkning verkar ha mer eller mindre problem med. Men bra går det iallafall.
Svar på tråden Är man en dålig förälder för att man är introvert?