Anonym

Äldre 6 Nov 20:55

45 svar

Är man en dålig förälder för att man är introvert?

Jag är en typiskt introvert person som behöver mycket ensam-tid. Om jag jobbar eller går i skolan så är redan kvoten fylld för vad jag orkar med när det gäller det sociala. Det innebär alltså att jag mer än gärna spenderar kvällarna och helgerna hemma ensam. Ibland hittar jag på något, men det är kanske 1-2 helgdagar/ månad. Övriga dagar är jag hemma. Vilket är självvalt. Det har lett till att jag inte har så många vänner kvar, men jag hade inte orkat med fler ändå.

När jag var yngre så var detta något jag skämdes för, och jag ljög därför mycket och låtsades vara mer social än vad jag faktiskt var. Sa att jag varit på fester trots att jag bara varit hemma och läst en bok osv. Nu är jag vuxen och tycker inte längre att det är något att skämmas över. Tvärtom, det är en del av mig och jag är stolt över alla de drag jag har som gör mig till mig. Och jag kände mig bekväm med att visa den sidan för min kille. Tills barnfrågan kom upp. Han tycker inte att jag är redo att bli förälder. Och en av anledningarna till det är att jag lever så "instängt". Jag blev verkligen sårad, för när jag vågar vara mig själv med honom så tolkar han det som något "fel" och sjukt.

Jag hade ansträngt mig mer för att komma ut om jag hade haft barn, för barnets skull. Men varför ska jag tvinga ut mig själv om ingen annan drabbas i nuläget? Bara för att visa att jag inte är "fel" och konstig? Mitt barn kanske också blir introvert. Ska jag ändå tvinga ut barnet och låta barnet få känna sig lika fel och konstig som jag gjorde när jag var liten?

Tycker ni att han har rätt?

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 Nov 21:17

#3

Queenie70 skrev 2012-11-06 21:10:31 följande:

Han har rätt i att man inte kan leva så när man har fått barn. Ett av de viktigaste momenten i föräldrarskapet är just att socialisera sina barn. Att lära och visa dem hur man interagerar med andra, småpratar, knyter kontakter och socialiserar med andra. Det lär man sug i första hand hemmifrån och får man inte med sig det så får man det svårt i samhället. Jag är själv lagd exakt som du, men man får tvinga sig själv att leva annorlunda när man blir förälder helt enkelt. Jag förstår att det är viktigt att jag inte för över min läggning på mitt barn. Du verkar, om jag tolkar dig rätt inte riktigt förstå det? Och därmed förståe jag att din partner har en önskan om att du först ska visa att du kan agera annorlunda om du måste. Du lär inte få mer energi efter att du fått barn.

Men jag skrev att jag kommer tvinga mig till mer social kontakt om jag får barn, för barnets skull. Men jag ser ingen anledning att tvinga mig till det nu, eftersom jag inte har några barn nu. Jag kan ju föra mig i sociala situationer, det är inget fel på mig, det är bara att jag föredrar ensamheten.

Jag tror också att man föds med sin grundpersonlighet (antingen introvert eller extrovert). Det är lika naturligt att vara det ena eller det andra som att vara antingen höger eller vänsterhänt. Jag kommer självklart försöka stötta barnet i att vara social och tränas i alla möjliga situationer, men OM mitt barn skulle bli som mig så kommer jag aldrig kräva att barnet ska t.ex ha massa fritidsaktiviteter efter skolan eller pusha barnet att umgås med sina kompisar varje dag. För det är just den delen som fick mig att känna att jag inte dög som jag var.

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 Nov 21:20

#4

frökenelisabeth skrev 2012-11-06 21:16:59 följande:

Fast... det handlar ju om proportioner känner jag. Jag och min man älskar att bara sitta hemma och ta det lugnt på kvällarna. Jag är just nu mammaledig med vår halvårsgamla son. Två gånger i månaden har jag mammagrupp, ibland åker vi iväg på familjekalas eller någon fikaträff med kompisar till mig, men många dagar sitter vi mest hemma, tar promenader bara vi tre, och har det lugnt. Min sambo jobbar ju förstås en del, ibland kvällar, så de kvällar vi har tillsammans har vi inte dåligt samvete för att vi väljer att ta det lugnt.

Egentiden då man bara är helt ensam blir ju markant mindre efter man fått barn, men det finns inget som säger att man måste vara iväg och träffa folk hela tiden. Det är helt ok att bara vara hemma och softa med familjen. Varken jag eller min man är übersociala, men inte några eremiter heller.

Jag håller verkligen inte med om att en av de viktigaste momenten som förälder skulle vara att lära barnen småprata och socialisera med andra. I alla fall inte om att detta skulle kräva ett större umgänge utanför familjen.

Barnen får ju mycket via dagis också. Jag kommer ihåg min dagis-tid som en otroligt jobbig tid, eftersom jag inte orkade med alla intrycken, men för de flesta barn så är det ju super med dagis.

Av någon anledning så är det inte alls jobbigt att vara runt min egen familj, det tar inte på min energi. Så jag behöver inte vara ensam på det sättet, det fungerar bra att vara ensam med familjen,. Det är ok att umgås med en vän också på tu man hand, så jag antar att det är mest miljöerna som stör mig. Dvs mycket folk, eller mycket ljud, många intryck på en gång osv.

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 Nov 21:26

#9

elyse skrev 2012-11-06 21:21:48 följande:

Vet du om huruvida du har sociala färdigheter nog att senare "tvinga" dig att vara mer social? Alltså, är du bara introvert eller tycker du att det är svårt att umgås/brukar andra av någon anledning inte ta kontakt med dig?

Att vara introvert är ju inte synonymt med social fobi och andra svårigheter. Det innebär ju bara att man föredrar ensamheten för att det är där man laddar sin energi. Man blir mer trött av olika syn-och ljudintryck än vad extroverta personer blir. Och jag har självklart varit i sociala situationer emellanåt också, även om jag föredrar ensamheten, så jag är ganska säker på att jag kan bete mig som folk när jag måste umgås med andra.

På jobbet är jag social och pratglad, men efter arbetsdagen så är jag helt slut.

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 Nov 21:28

#11

Queenie70 skrev 2012-11-06 21:26:02 följande:

Att kunna vara social och att behärska småprat och socialiserande är udag a och o för att det ska funka. Utan dessa fördigheter så är man tyvärr rätt körd på arbetsmarknaden även om man är duktig snäll och välutbildad.

Man kan ju ha förmågan att vara social även om man föredrar att vara ensam. Min förmåga är det inget fel på, och jag har alltid haft väldigt lätt att få jobb. Jag ses nog som en utåtriktad person av mina kollegor, men det är ju en roll jag kopplar på eftersom jag vet att det krävs av mig.

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 Nov 21:29

#12

frökenelisabeth skrev 2012-11-06 21:24:19 följande:

Min sambo är precis så, gillar inte mycket folk och mycket intryck. Jag är kanske något mer accepterande med sociala tillställningar, men en klar favorit för oss bägge är att vara hemma och ta det lugnt. Har faktiskt aldrig tänkt på att det skulle vara problematiskt i föräldrarollen. Min sambo är världens bästa pappa, så jag kan verkligen inte se att du skulle behöva ändra på dig själv. (Tvärtom är det väl viktigt när man får barn att visa att man får lov att vara sig själv, som man är, även om det faller lite utanför normen!)

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 Nov 21:39

#16

elyse skrev 2012-11-06 21:31:06 följande:

TS: Jag förstår också vad introvert och extrovert betyder - jag frågade för att det kunde vara så att du både är introvert och vet med dig att du har svårt att vara social. Om så inte är fallet så är det väl inga problem. Barn lär sig dessutom hur man ska ta kontakt med andra i förskola och skola (om barnet har pedagoger som ser alla barn), men i början så märker man klart som pedagog (är förskollärare) hur präglade barnen är av föräldrarnas sociala mönster.

Så kan det också vara. Ironiskt nog är mina föräldrar supersociala, så jag har absolut inte blivit så här pga deras sociala mönster. Jag är född så här och när andra försökt tvinga mig till att passa in i mallen så har det bara lett till psykiskt dåligt mående. Jag förstår inte varför det måste ses som rätt eller fel sätt att vara. Ibland verkar det som att det är det värsta som kan hända, att jag får ett barn som blir introvert. Det är ju ingen sjukdom eller ett handikapp. Vi kan ju inte alla vara exakt likadana.

Anonym

Äldre 6 Nov 21:51

#21

Jag förstår inte riktigt om du menar att du skall ge upp din introverta sida när du väl har barn eller om du menar att du inte tänker låta barnet ha sina vänner hemma. Jag förstår inte heller om du tror att barnet verkligen tänker lämna dig ifred och ge dig egentid så du kan sitta och läsa.

och ja, självklart skall du tvinga ut barnet! Det är BRA för barnet att komma ut, få frisk luft och träffa andra människor (speciellt i sin egen ålder). Oavsett om barnet gillar det eller inte är det viktigt för barnets utveckling att träffa andra människor och att få frisk luft och att se någonting annat än sitt eget hem. Jag tycker dessutom att du har en ganska omogen syn på hela frågan. "Ska jag ändå tvinga ut barnet" skriver du. Att vara förälder handlar mycket om kreativitet och att finna nya sätt att göra samma sak. Jag rekommenderar starkt att UPPMUNTRA och att lägga någonting positivt i det istället för att tvinga. Jag förstår att du tyckte det var jobbigt om du blev tvingad men då vet du också att det inte var ett bra sätt och då kan du testa andra sätt än tvång, till exempel att göra någonting roligt av det, att uppmuntra barnet till att gå ut och leka... Om du inte kan komma på något annat sätt att få ut ditt barn om det säger att det inte vill än att tvinga ut barnet så tycker jag inte du är redo att bli förälder oavsett om du är introvert eller inte.

Jag kan också tillägga att jag är uppväxt med en förälder som aldrig gick ut och som aldrig hade besök. Hon hade inga vänner, inte för att ingen ville umgås med henne utan för att hon inte ville umgås med någon annan. Inte bara blev jag lidande genom att jag aldrig träffade någon annan människa än mina föräldrar och blev flera år sen med den sociala biten. Dessutom var jag väldigt väldigt ensam i skolan eftersom ALLA andra redan kände någon som de lekt med innan de började skolan i sjuårsålden eftersom deras sociala föräldrar gick ut och träffade andra föräldrar med barn i samma ålder. Alla hade redan vänner och jag kände inte en människa och eftersom jag på grund av att jag aldrig träffade någon annan i min ålder varken hade vänner eller visste hur man skaffade vänner var hela min skoltid mycket svår för mig, ända upp till nian.

Anonym Trådstartaren

Äldre 7 Nov 06:37

#28

Anonym skrev 2012-11-06 21:51:35 följande:

Jag förstår inte riktigt om du menar att du skall ge upp din introverta sida när du väl har barn eller om du menar att du inte tänker låta barnet ha sina vänner hemma. Jag förstår inte heller om du tror att barnet verkligen tänker lämna dig ifred och ge dig egentid så du kan sitta och läsa.

och ja, självklart skall du tvinga ut barnet! Det är BRA för barnet att komma ut, få frisk luft och träffa andra människor (speciellt i sin egen ålder). Oavsett om barnet gillar det eller inte är det viktigt för barnets utveckling att träffa andra människor och att få frisk luft och att se någonting annat än sitt eget hem. Jag tycker dessutom att du har en ganska omogen syn på hela frågan. "Ska jag ändå tvinga ut barnet" skriver du. Att vara förälder handlar mycket om kreativitet och att finna nya sätt att göra samma sak. Jag rekommenderar starkt att UPPMUNTRA och att lägga någonting positivt i det istället för att tvinga. Jag förstår att du tyckte det var jobbigt om du blev tvingad men då vet du också att det inte var ett bra sätt och då kan du testa andra sätt än tvång, till exempel att göra någonting roligt av det, att uppmuntra barnet till att gå ut och leka... Om du inte kan komma på något annat sätt att få ut ditt barn om det säger att det inte vill än att tvinga ut barnet så tycker jag inte du är redo att bli förälder oavsett om du är introvert eller inte.

Jag kan också tillägga att jag är uppväxt med en förälder som aldrig gick ut och som aldrig hade besök. Hon hade inga vänner, inte för att ingen ville umgås med henne utan för att hon inte ville umgås med någon annan. Inte bara blev jag lidande genom att jag aldrig träffade någon annan människa än mina föräldrar och blev flera år sen med den sociala biten. Dessutom var jag väldigt väldigt ensam i skolan eftersom ALLA andra redan kände någon som de lekt med innan de började skolan i sjuårsålden eftersom deras sociala föräldrar gick ut och träffade andra föräldrar med barn i samma ålder. Alla hade redan vänner och jag kände inte en människa och eftersom jag på grund av att jag aldrig träffade någon annan i min ålder varken hade vänner eller visste hur man skaffade vänner var hela min skoltid mycket svår för mig, ända upp till nian.

Jag menar att jag kommer få anpassa mig och sätta mitt barns behov före mitt. Jag kommer självklart tillåta att barnet får ta hem kompisar precis som alla andra barn. Även om jag kanske kommer tycka det är jobbigt så är det något jag måste göra om jag vill ha barn.

Anonym

Äldre 7 Nov 08:14

#30

TS: Kan du inte ändra balansen litet? Jag kan förstå, att om du anstränger dig för att vara "utanför ditt element" på jobbet hela dagen, att du är helt slut när du kommer hem. Kan du inte vara mer dig själv på jobbet, och ha litet social energi kvar till din fritid också. Istället för att bränna allt under jobbdagen...

Anonym Trådstartaren

Äldre 7 Nov 19:13

#36

Anonym skrev 2012-11-07 08:14:32 följande:

TS: Kan du inte ändra balansen litet? Jag kan förstå, att om du anstränger dig för att vara "utanför ditt element" på jobbet hela dagen, att du är helt slut när du kommer hem. Kan du inte vara mer dig själv på jobbet, och ha litet social energi kvar till din fritid också. Istället för att bränna allt under jobbdagen...

Jag arbetar med människor så är tvungen att vara social hela dagarna. Som många skrivit så är det nästan tvunget att vara utåtriktad i arbetslivet så det känns svårt att komprimissa där. Däremot funderar jag på att försöka hitta en deltidstjänst för jag tror att det kanske hade gjort att jag hade ork kvar till privatlivet också.

Anonym Trådstartaren

Äldre 7 Nov 19:15

#37

NadiaMi skrev 2012-11-07 16:41:42 följande:

Som introvert måste jag påpeka att jag inte har haft speciellt stora problem varken socialt i allmänhet eller arbetsrelaterat. Bara för att man är introvert och har fått lära sig att det är okej och att alla fungerar olika betyder det ju inte att man växer upp isolerad från vänner, grannar, klasskamrater och deras familjer osv.
Hela premissen med att förstå att alla är olika är ju att alla inte fungerar som en själv - och därmed är t.ex. mer eller mindre socialt lagda.
Enligt min erfarenhet har vissa extroverta även problem att få/behålla jobb eftersom de kan ha svårt att tas på allvar i en mer 'affärsmässig' miljö.

Det beror mycket på vilken typ av jobb man är ute efter, men även yrken som kräver bra kunskaper och förståelse för kommunikation har iallafall fungerat bra för mig, som i princip hela mitt yrkesverksamma liv har arbetat med andra människor, både som kollegor och kunder.
Och det mycket tack vare att jag har fått min 'egentid' att tänka, läsa, lära och reflektera över mycket.

Det finns även argument för att introverta personer kan vara bättre ledare eftersom de är mer benägna att lyssna på andra och ta informerade väl genomtänkta beslut. Och de flesta har garanterat träffat fler introverta än de tror, eftersom det inte är speciellt svårt att 'ta på sig den sociala rollen' när det behövs.
Som introvert är man ju inte blyg och folkskygg - bara i behov av mer lugn, tystnad och ensamtid än extroverta personligheter som finner sin återhämtning, energi och glädje i samvaro med andra istället för ensamma med sina tankar, en bra bok eller musik eller en hobby osv...

Enkelt uppdelat kan man säga att;
Extroverta utvecklar sina tankar genom att resonera med andra efter att ha fått information.
Introverta utvecklar sina tankar genom att resonera för sig själva efter att ha fått information utifrån.
Eller i skolvärlden.
Extroverta elever lär sig bättre i gruppsammanhang, i diskussioner och vid fysisk aktivitet.
Introverta elever lär sig bättre i en lugn och tyst miljö, med t.ex. böcker, egen reflektion och tid för eftertanke.

Anonym

Äldre 3 Mar 07:10

#43

Jag är introvert och har ett mycket socialt jobb, det tar på krafterna. Man är absolut inte en sämre förälde. Jag är 3-barmsmamma och mina barn är mitt allt. Vi är ute mycket, träffar folk men inte varje helg, skulle jag inte orka Mina äldre barn är m kompisar och min minsta gårpå dagis och träffar kompisar där. Att vara en bra förälder har inget att göra med om du är intro- eller extrovert!

Är man en dålig förälder för att man är introvert?

INNEHÅLL