Ammar min åttamånaders och snusar...

Skit. 

Jag har ramlat ner i mitt snusberoende igen. Jag slutade samma stund som vi blev gravida, precis som förra graviditeten. Höll upp ända till i lördags när jag (dum som jag är) tog en portionssnus av sambon. Sonen är åtta månader, glad och underbar, älskar att amma och jag gör det samma. Amningen är outstanding, jag avgudar våra stunder (allt som oftast iaf).

Ändå snusar jag alltså igen. Dum som ett spån. Jag vet. Försöker minimera snusintaget, tar en efter amningarna, men eftersom han vill amma så ofta trots lite gröt och mat så är det inte alltid det går lång tid efter snusande som jag ammar. 

Jag läste Marit Olanders inlägg på amningsbloggen att snusare och rökare också är (m)ammor, och att det inte är skäl att lägga ner amningen trots nikotinet, men jag kan inte förlåta mig själv. Jag är påläst och vet hur idiotiskt det är ändå. Har läst forskningsrapporter om hur ammade barn till rökande mödrar sover kortare stunder, och har tillräcklig medicinsk kunskap från universitet för att inse hur giftigt nikotin är. Försökte sluta amma, men det vill jag ju inte. Jag låter som en riktig egoist, jag vet. Jag har mått dåligt länge, och börjar komma på fötter igen, har haft minimalt med tålamod med vårt äldre barn och sambon länge, men med snuset är jag en relativt harmonisk och trevlig (tom bra!) mamma och sambo igen. Paradoxalt nog, eftersom jag nu har konstant dåligt samvete och ågren över att jag matar min älskade minsting med nikotin.

Är jag totalt ensam? Jag behöver inte höra hur dålig mamma jag är, sådant är jag alldeles förträfflig på att berätta för mig själv ändå.