Hurså

Äldre 8 Nov 17:38

54 svar

HJÄLP! Min son slåss och knuffas på förskolan :(

Detta håller på att äta upp mig inifrån, behöver lite råd

Min son är nyss fyllda 3 och bytte förskola för ca 2 månader sedan. Allt tyder på att han trivs jättebra och pedagogerna avgudar han. Nyinskolningen gick hur bra som helst. Men efter några veckor började han knuffas och slå på andra barn. Slåss gör han oftast när han blir trängd eller arg av någon anledning men knuffarna kan komma helt oprovocerat. Det här har tagit mig på sängen för han har inte varit sån på förra förskolan vad vi vetat. Dock vet vi att några av de äldre barnen på förra förskolan bråkade en hel del och den nya personalen tror väl att han delvis har med sig "dåliga förebilder" därifrån. De säger att de arbetar med problemet, punktmarkerar honom och tillrättavisar. De säger att de jobbar mycket med det där, och det som händer där ska vi inte prata om hemma. Självklart jobbar vi med det hemma om det uppstår såna situationer men det är inte ofta. Han fick ett syskon för 7 månader sedan men vi har inte märkt av någon svartsjuka, och vi har verkligen bemödat oss om att ge honom extra mycket tid, uppmärksamhet och kärlek eftersom syskonet hade kolik och tog mycket uppmärksamhet i anspråk. Vi tillrättavisar och förklarar varför det är fel, pratar om att vara snäll, läser böcker och pratar om känslor, övar på hur man ska bete sig i olika situationer osv. Men ännu ser vi ingen skillnad i hur han beter sig på förskolan.

Droppen för mig var när jag idag hämtade och hörde en annan liten pojke säga till sin mamma "Mamma, NN brukar slå mig". Tyvärr hann jag inte stanna dem för att prata/be om ursäkt då de precis var på väg ut genom dörren. Istället gick jag hem och grät och känner mig som världens sämsta mamma.. Vad har vi gjort fel? Vad ska vi göra? Hur går vi vidare? Jag vill verkligen inte att andra barn på förskolan ska bli utsatta för knuffar och slag, och jag vill heller inte att min son ska gå runt och må dåligt eller vara arg eller göra sig ovän med alla barnen så att han blir alldeles ensam

Snälla hjälp!

Hurså

Äldre 8 Nov 17:40

#1

Jag vill tillägga att det inte händer hela dagarna utan kanske en eller två incidenter per dag - men bara det är ju för mycket!

Pillar

Äldre 8 Nov 18:14

#2

Det är helt normalt , alla barn gör det ! :) min son slåss mycket på sin förskola också tydligen , jag jobbar också på förskola !:) det
Är helt normalt försvara sig och se vad kompisarna gör , och testa gränser !:)

Hurså

Äldre 8 Nov 19:05

#3

Men oprovocerat? Det känns så konstigt Kan "förstå" om man blir ovänner eller trängd på något sätt, men att bara putta omkull någon som råkar gå förbi?

I969

Äldre 8 Nov 20:00

#4

Hurså skrev 2012-11-08 19:05:23 följande:

Men oprovocerat? Det känns så konstigt

Kan "förstå" om man blir ovänner eller trängd på något sätt, men att bara putta omkull någon som råkar gå förbi?

Jag tycker att det känns konstigt att prata om "oprovocerat" när det gäller så små barn. De uttrycker sina känslor och det är verkligen ingen reda på känslouttrycken än... De vet inte var de ska göra av sig! Empati i den mening vi tänker oss växer fram först i 3-4-årsåldern (sen kan så klart även en 2-åring komma farandes med plåster och klappa på kinden när någon är ledsen).

Det Hurså säger, att det är vanligt, stämmer verkligen. Därmed inte sagt att man ska låta det gå obemärkt förbi. Men det är verkligen viktigt att inte skuldbelägga och underkänna barnet. Försök se honom i de situationerna, vad det är som händer med honom. Ville han vara med och leka, men inte visste hur? Ville han ha någons grejer, men visste att han inte fick? Sätt dig i nivå med honom och berätta vad som gick fel,-AJ, det där gjorde ont på mig/honom/henne, om du vill ha hinken så kan vi fråga (eller liknande).

För personalen på en förskola kan det så klart vara svårt ibland att ha koll på¨vad som händer, men om de upplever det som ett problem (och det blir det ju om andra barn säger att han brukar slå dem) så får de så försöka vara extra uppmärksamma så klart. Det är knappast den första 2-åring de har som knuffas...

Hurså

Äldre 8 Nov 20:09

#5

I969 skrev 2012-11-08 20:00:53 följande:

Jag tycker att det känns konstigt att prata om "oprovocerat" när det gäller så små barn. De uttrycker sina känslor och det är verkligen ingen reda på känslouttrycken än... De vet inte var de ska göra av sig! Empati i den mening vi tänker oss växer fram först i 3-4-årsåldern (sen kan så klart även en 2-åring komma farandes med plåster och klappa på kinden när någon är ledsen).

Det Hurså säger, att det är vanligt, stämmer verkligen. Därmed inte sagt att man ska låta det gå obemärkt förbi. Men det är verkligen viktigt att inte skuldbelägga och underkänna barnet. Försök se honom i de situationerna, vad det är som händer med honom. Ville han vara med och leka, men inte visste hur? Ville han ha någons grejer, men visste att han inte fick? Sätt dig i nivå med honom och berätta vad som gick fel,-AJ, det där gjorde ont på mig/honom/henne, om du vill ha hinken så kan vi fråga (eller liknande).

För personalen på en förskola kan det så klart vara svårt ibland att ha koll på¨vad som händer, men om de upplever det som ett problem (och det blir det ju om andra barn säger att han brukar slå dem) så får de så försöka vara extra uppmärksamma så klart. Det är knappast den första 2-åring de har som knuffas...

Tack för ditt svar! Nu är min son nyas fyllda 3, så borde vi se mer empati än vad vi gör? Eller är det för tidigt än? Vad jag menar med "oprovocerat" är att han kan stå rakt upp och ner och titta på någonting och ett annat barn bara går förbi eller ställer sig bredvid och han puttar omkull barnet. Tyvärr pratar han inte speciellt bra ännu så det är svårt att utreda exakt vad han tänker i olika situationer. Men vi försöker alltid fråga och berätta vad som gick fel osv. Skuldbelägger aldrig, det är jag noga med..

I969

Äldre 8 Nov 20:53

#6

Hurså skrev 2012-11-08 20:09:52 följande:

Tack för ditt svar! Nu är min son nyas fyllda 3, så borde vi se mer empati än vad vi gör? Eller är det för tidigt än?

Jag läste visst fel, men även nyss 3 år fyllda är väldigt litet! Någonstans mellan 3 och 4 brukar det lugna ned sig och de går från "självständighetsåldern" (trotsen) till en fas där de lär sig samarbeta och blir mer empatiska, framförallt från 4-årsåldern.

Mitt tips är att låtsas att sådant som du tycker din son gör "fel" händer av ren olyckshändelse. HOPPSAN, där åkte tallriken i golvet, då är det bäst vi plockar upp, kanske är du färdig med maten

Om man hela tiden ser ett illvilligt barn framför sig och grämer sig över det, så är sannolikheten mycket större att det blir en självuppfyllande profetia.

Hurså

Äldre 9 Nov 10:07

#7

I969 skrev 2012-11-08 20:53:59 följande:

Jag läste visst fel, men även nyss 3 år fyllda är väldigt litet! Någonstans mellan 3 och 4 brukar det lugna ned sig och de går från "självständighetsåldern" (trotsen) till en fas där de lär sig samarbeta och blir mer empatiska, framförallt från 4-årsåldern.

Mitt tips är att låtsas att sådant som du tycker din son gör "fel" händer av ren olyckshändelse. HOPPSAN, där åkte tallriken i golvet, då är det bäst vi plockar upp, kanske är du färdig med maten

Om man hela tiden ser ett illvilligt barn framför sig och grämer sig över det, så är sannolikheten mycket större att det blir en självuppfyllande profetia.

Bra råd, tack! Samtidigt vill man ju markera när han slåss att det inte är okej - dels för att han ska förstå det och dels för det andra barnets skull. Så då är det kanske inte riktigt bra att prata om det som en olycka?

Idag hände det igen medan jag var kvar på förskolan. Min son stod på förstutrappen och ett annat barn (vad jg kunde se) gick förbi eller kanske ställde sig lite för nära. Min son blev då arg, jag hörde att han sa "nej!" och sen puttade han det andra barnet och försökte slå till honom, men då hann en pedagog dit och stoppade.

Min sons pedagog sa då till honom att det är inte okej, man får inte göra så, NN blev ledsen osv. Min son blev jätteledsen och började storgråta.. Pedagogen säger sen till mig att "jag tror inte det är talet som orsakar det här, för det kommer som du ser oprovocerat".. Men jag känner lite att uppenbarligen var det ju någonting som min son blev irriterad på.. Inte för att det ursäktar puttandet, absolut inte, men hur ska man istället jobba på det som gör honom arg och få honom att reagera annorlunda - så känner jag..

Hurså

Äldre 9 Nov 10:07

#8

I969 skrev 2012-11-08 20:53:59 följande:

Jag läste visst fel, men även nyss 3 år fyllda är väldigt litet! Någonstans mellan 3 och 4 brukar det lugna ned sig och de går från "självständighetsåldern" (trotsen) till en fas där de lär sig samarbeta och blir mer empatiska, framförallt från 4-årsåldern.

Mitt tips är att låtsas att sådant som du tycker din son gör "fel" händer av ren olyckshändelse. HOPPSAN, där åkte tallriken i golvet, då är det bäst vi plockar upp, kanske är du färdig med maten

Om man hela tiden ser ett illvilligt barn framför sig och grämer sig över det, så är sannolikheten mycket större att det blir en självuppfyllande profetia.

Bra råd, tack! Samtidigt vill man ju markera när han slåss att det inte är okej - dels för att han ska förstå det och dels för det andra barnets skull. Så då är det kanske inte riktigt bra att prata om det som en olycka?

Idag hände det igen medan jag var kvar på förskolan. Min son stod på förstutrappen och ett annat barn (vad jg kunde se) gick förbi eller kanske ställde sig lite för nära. Min son blev då arg, jag hörde att han sa "nej!" och sen puttade han det andra barnet och försökte slå till honom, men då hann en pedagog dit och stoppade.

Min sons pedagog sa då till honom att det är inte okej, man får inte göra så, NN blev ledsen osv. Min son blev jätteledsen och började storgråta.. Pedagogen säger sen till mig att "jag tror inte det är talet som orsakar det här, för det kommer som du ser oprovocerat".. Men jag känner lite att uppenbarligen var det ju någonting som min son blev irriterad på.. Inte för att det ursäktar puttandet, absolut inte, men hur ska man istället jobba på det som gör honom arg och få honom att reagera annorlunda - så känner jag..

Tummelisa

Äldre 9 Nov 10:18

#9

Jag tänker att det kanske bara händer mycket i din sons kropp just nu. Han är i "3-års-trotsen", dvs utvecklingssprång, han har bytt förskola, och han har fått ett syskon. Kanske känner han mycket förvirrade känslor inom sig och får utlopp för dem genom tex en oprovocerad knuff.

Jag förstår att det inte alls är kul, men jag tror faktiskt det är övergående. Förskolenpersonalen verkar ha bra koll på vad som sker och jobbar aktivt med det och du verkar också vara en supermamma som gör allt rätt i den situation du är. Slappna av och vänta några månader så har det säkert blivit bättre.

Tummelisa

Äldre 9 Nov 10:26

#10

Och en grej till, jag har själv en son som blivit utsatt för en annan sons "hårdhänthet". Vår son var då ca 2.5 och den andre pojken runt 3år. Vår son vart knuffad, avtagen leksaker på ett argt sätt, ibland slagen och gät ofta och var ledsen och förskräckt.
Visst är det jättejobbigt att som mamma uppleva detta också, men iaf jag har faktiskt förståelse för att sånt kan hända. Jag tänker att nästa gång kanske det är min egen son som är inne i en "sämre-period" och utsätter någon annan för något. Jag anklagar inte föräldrarna, inte iaf så länge de också upplever det som ett problem och vill försöka jobba för att det ska bli bättre.
Sen hoppas man ju att det ska finnas tillräckligt personal som kan punktmarkera så att inget barn behöver börja känna sig rädd och otrygg att gå till förskolan.

Och idag leker min snart 4-årige son jättebra med den ca 4.5årige killen som förut var arg, men nu lugnat ner sig betydligt.

HJÄLP! Min son slåss och knuffas på förskolan :(

INNEHÅLL