Ni som är lärare/har stor erfarenhet av barns (ca 10 år) nivå läsning?

Literacy handlar väl till stor del om att man ser på barnet som en individ som kommer till skolan med ett stort bagage av olika läserfarenheter (det barn vars hem präglas av 99%  veckotidningar har helt andra läserfarenheter än det barn vars föräldrar överöst det med klassiker odyl och på samma vis läser föräldrar olika mycket för sina barn vilket präglar barnen enormt mycket eftersom de omedvetet påverkas av läsandet.) För skolans del handlar det då om att känna av barnets erfarenhet av literacy och att bygga vidare på det för att öka/bibehålla läsintresset (t.e.x klart olämpligt att som lärare sätta Illiaden i händerna på någons om endast läst Kalle Anka t ex).

Vad gäller ditt barn så skulle jag tro att det inte handlar om grundläggande läsfärdigheter typ läshastighet, intonation odyl, utan i tioårsåldern ska barnet börja kunna t.ex. läsa mellan raderna och reflektera över litteraturens innehåll etc. Vidare är det här ett mål att barnet ska vara en bokslukare, eftersom man tydligen ser ett samband mellan bokslukarnas bokslukeri och ett gott ordförråd. Kan inet tala för ditt barn, men tror det är mer så du ska tänka.

Frågan är kanske mer, hur du ska få din dotter att bli en bokslukare? Jag vet att inte alls barn blir bokslukare, men man kan iaf ge det ett försök. Det kan handla om att varje vecka gå till biblioteket tillsammans med barnet och låna böcker utifrån barnets intresseområden och läsnivå. Att man läser tillsammans (man kan högläsa för äldre barn) och pratar om texternas djupare innebörd kan också vara viktigt.

Jag har själv en bokslukande dotter som har en bror som inte alls är bokslukande, men jag har hittat vissa författare han älskar och då låter jag honom läsa hela serierna, utöver det så får han bada i allt ifrån Kalle Anka till Populär Historia och faktaböcker och han har alltid ett gäng CD-böcker vid sängen. Det räcker ofta inte med att säga att barnet ska läsa, utan man får försöka vara mer delaktig än så.

Hej

En av lärarens/förälderns största utmaningar är att hitta texter som intresserar och utmanar, utan att vara för svåra. Det är en balansgång. Orsakerna till försämras läsförståelse handlar till stor del om att barn läser färre texter, så det blir en ond cirkel, eftersom de då värjer sig ifrån texter, eftersom de upplevs som för svåra. Barn idag växer upp i en helt annan miljö än vad man gjorde för 30 år sedan. När jag bodde på landet och var uttråkad, så läste jag böcker för att lindra min tristess. Idag lindrar ofta TV-spel den tristessen istället och TV-spel är förvisso utvecklande, men på ett annat sätt än vad litteraturen är. Har du läst Göran Malmgren? Han menar ju att svensklärare har olika syn på svenskämnet och anpassar undervisningen efter det. När det gäller t ex erfarenhetspedagogisk undervisning innebär det ju att läraren ska/bör ta hänsyn till elevernas individuella literacy (= bagage av olika läsarter) vilket givetvis är jättesvårt, men för en förälder kanske det är enklare, eftersom man helt enkelt känner sitt barn bättre än läraren Att som lärare däremot ha ett bildningsperspektiv innebär att man riskerar att ge vissa (en hel del?) barn för krångliga texter, eftersom det i regel bara är barn ifrån hem där man läser mycket klassisk litteratur för barnen som klarar av att med behållning läsa den sortens texter. Men undantag finns.

Jag förespråkar dock att man som förälder ska bada barnet i olika texter, för att utveckla barnets literacy, vilket de har nytta av i skolan. Någon litteraturforskare uttryckte det som så att man sviker barnen om de t ex bara får läsa Kalle-tidningar eller höstböcker, att det vore som att man låter sitt barn äta karameller varje dag istället för en allsidig kost! (det är alltså inte nyttigt).

På utvecklingssamtalet fick vi se en "mall" dotterns lärare hade där hon fyllt i rutor som motsvarade de mål man ska klara i läsning för årskurs tre och hon hade klarat alla nivåer utom den högsta nivån som innebar att eleven har kännedom om många olika författare och dess skönlitterära verk, men den lägsta nivån var ju avkodning och sedan läsflyt, intonation och på högre nivåer saker som läsförståelse osv. Men alla skolor kanske inte gör denna kartläggning av eleverna, dock ska ju varje lärare känna till de mål som gäller för aktuell årskurs, så du kan ju prata med läraren om vilka mål barnet uppfyllt och inte. Tanken är väl sedan att IUP blir att hjälpa barnet ifrån hem och skolhåll att nå alla mål för svenska/läsningen och det ska ju dokumenteras, så man vid nästa samtal kan checka av ifall förbättring har skett.

Om man får tro Kuhn så utvecklas ny kunskap ur olika paradigm som möts och exempel på det finns historiskt, så det stämmer. Men kunskap/sanning är ju inte något statiskt, utan det utvecklas hela tiden, åtminstone inom humaniora.

Nåväl. Detta med den låga nivån är intressant eftersom man inte kan tvinga barn att t.ex. läsa och få utbyte av en text som ligger på alldeles för "hög nivå", det skulle vara som om jag som är 1.58 "lång" avkrävdes hoppa 2 meter högt (vilket aldrig kommer att gå pga fysiska förutsättningar, men läsning kan utvecklas). Tänker på den tjej jag mötte häromdagen som satt och svettades över en text hon inte förstod, man såg ångesten och hörde den den (suckar och stön) där hon vred sig över boken. Till ett sådant barn kan man inte säga: "Läs, du måste anstränga dig, ibland får man göra sådant som är svårt!", för det blir ett hån, barnet förstår inte mer av texten för det, utan känner sig bara dum!

Det finns dock en hel del teorier om hur man inom olika åldersgrupper kan lära barn att läsa mellan raderna och få utbyte av texter (och jag är övertygad om att de flesta barn kan lära sig att bli goda läsare) Monica Reichenberg är en gigant inom området och det finns övningsböcker att köpa/låna samt övningar på lektion.se. Rosenblatt har ju en mer "flummig" utgångspunkt (före man greppar den) men jag tycker att även hon ger en hel del god inspiration för att läsa med barn!

Noteras kan att norska skolbarn för några år sedan haft usla resultat på läsförståelsetester, men att man genom nationell samordning och likartade satsningar i skolorna vänt den trenden totalt, så det går att vända trenden med dålig läsförståelse, men då krävs ju politiskt intresse....

Ja, fast det är jättesvårt att bara slänga fram en text som man tror är på "något högre nivå" än barnet klarar av och så blir det rätt nivå, utan det är snarare stor risk att det upplevs som för stort motstånd och då ger man upp. Har man bekymmer med läsförståelsen är det så att man måste lära sig att bli en mer aktiv läsare och det finns mycket forskning kring hur man kan hjälpa barn att blir det! Det finns t.ex. olika lässtrategimetoder osv, men detta riktar sig iofs mest till faktatexter. Vad gäller skönlitteratur handlar det till stor del om att man har en rik erfarenhet av olika läsarter (texttyper )och att man samtalar om texter. Det bästa är egentligen om en klass läser samma text/bok och så samtalar man om den och då utgår man ifrån Rosenblatts frågor till texten där barnen t ex får diskutera sådant de inte har förstått och uttrycka känslor kring texten, vilket motiverar barn att läsa mer. För vissa böcker som t.ex. har parallellhandlingar kan bli obegripliga för vissa barn och som vuxen kan det vara svårt att sätta sig in i hur komplicerat det kan vara, men så kan det vara och det är egentligen rätt naturligt att barn ger upp läsning då de inte förstår böcker. De behöver redskap för att ställa frågor till texterna och få diskutera dem med andra som läst samma text! Det är därför det är bra att som förälder läsa för sitt barn, för då kan man ställa frågor till texten efteråt (vad tror du ska hända sedan, var dte något som var konstigt och du inte förstod osv) och det utvecklas barnet väldigt mycket av. Läsning handlar ju inte bara om läsflyt och avkodning, utan är en intellektuell verksamhet som berikar livet!

Man behöver ju inte bara läsa på kvällarna, det kan nästan vara bättre att du på dagarna visar att du också läser och att du inte alls smyger med boken. Du kan låna samma bok på biblioteket och gotta ned dig i fåtöljen emellanåt, för barn sporras att läsa när de ser att vuxna läser skönlitteratur hemma, plus att man då kan samtala om texten på ett helt annat sätt än om bara den ena har läst. Att det skulle vara konstigt att man som vuxen läser en bok avsedd för yngre åldrar tycker jag inte heller, många ser ju barnfilmer tillsammans med sina barn och pratar om dem, så naturligtvis kan man läsa barnböcker även som vuxen. Något vi brukar göra ibland är att först läsa boken, t ex "En julsaga" av Dickens och sedan tittar vi på filmen och diskuterar likheter och skillnader och en sådan intertextull hållning brukar också det inspirera barn att läsa mer!. Före "En julsaga" läste vi "Oliver Twist" och sedan tittade vi på "Oliver och gänget" som bygger på Oliver Twist och det tyckte barnen var superroligt, de blev jätteuphetsade när de såg likheter mellan film och bok, fast ju filmen är väldigt "disneyfierad"

Jag tror inte det är för sent att reparera ev. misstag man har begått tidigare och det gör vi alla. Du kan också kanske kika runt i din kommun/bibliotek efter läseklubbar för barn i din dotters ålder, det brukar finnas på större orter. Då läser man i böckerna hemma och samlas i grupp tillsammans med en bibliotekarie och diskuterar boken!

Alltså, en grund för att man ska kunna tillgodogöra sig texter på högre nivå är att man knäckt läskoden ordentligt, så i åk 1-3 har det förhoppningsvis prioriterats, men ett problem har snarare varit att tidigare har lärare under utbildningen kunnat välja bort läs- och skrivinlärningskurser, vilket givetvis inneburit en katastrof för barnen som ska lära sig att läsa och skriva, eftersom de alltså ibland inte lärt sig det på lägre stadier och sedan kommit till åk 4-5 där man ställer högre krav på läsförståelse. Det är ju dock så att nu reformeras lärarutbildningen, vilket förhoppningsvis ska ge bättre lärare, men tyvärr finns det ett tag framöver en grupp lärare som till stor del gått en väldigt slapp utbildning och det drabbar barnen.

Jag själv har ju t.ex. läst svenska med folk som är dyslektiker (och ska bli svensklärare) och som avskyr att läsa skönlitteratur.Det är helt vansinnigt och då är det självklart så att lärare inte prioriterar skönlitteratur, för läser man inte själv böcker har man dålig koll på just litteratur. Lite luddiga kursplaner har väl också medfört lite taskig kvalitet på undervisningen ibland, men de nya läroplanerna ska väl råda bot på det får vi hoppas.

Personligen kan jag tycka det är lite synd att man tog bort uppdelningen i svenska och litteratur som ämne, just därför att det verkar som att många svensklärare då skar ned på litteraturen, t ex på att läsa skönlitteratur eller litteraturhistoria och istället har fokuserat på annat.

Tack för tipset, ska kolla SVT play nu

Kollar debatten nu. Som sagt är det olika hur läsinlärning har skett, men det stämmer att svenskämnet fått stryka på foten i kursplaner och på lärarutbildningen och som sagt stämmer det inet att alla lärare prioriterat läsinlärning eftersom det gått att välja bort (till stor del). En stor nackdel de senaste åren har också varit att man av ekonomiska skäl låtit samtliga blivande lärare läsa svenska tillsammans. Det innebär att t.ex. en gymnasielärare fått läsa barnböcker av typen Lasse Majas detektivbyrå tillsammans med blivande fritidspedagoger, istället för att t.ex läsa stora verk ur klassisk litteratur. Det är endast enstaka terminer blivande gymnasielärare läst svenska ensamma och då har man redan "skyndat förbi" litteraturen och ska skriva uppsats. Tror inte detta är så allmänt känt, men så är det. Detta innebär att det finns stora brister hos många lärare både på lägre och högre stadier, undantaget lärare som läst fristående kurser i t ex litteraturvetenskap. En stor skandal är det.

Jag tycker det är dåligt om man bara har denna typ av böcker, för ofta blir det lite torrt, även om dagens läsläxeböcker ofta är mer pedagogiska än de var på vår tid. Det värsta med dem är väl att lärare brukar anse att texten ska läsas flera gånger, vilket blir astrist eftersom läxan kanske är 8-9 sidor lång. Mitt tips är att strunta i att texten ska läsas flera gånger, det blir för trist!

Jag vet att det finns forskare som nagelfar dessa läseböcker och att det finns bättre och sämre varianter av dem, även om jag inte är så insatt att jag kan nämna vilka som anses bra/mindre bra. Det är ju helt klart säkert svårt att utforma ett läromedel som både uppmuntrar läslust och som ska utveckla läsningens rent tekniska sida. Men jag vet inte hur länge man brukar använda dessa böcker, tror det är slut med det i fyran, min son har inte längre någon läsebok. Däremot har min son sedan i första klass haft en stående läsläxa som ska redovisas varannan vecka (valfri roman) vilket jag är positivt inställd till.

Vad gäller läxor så ser jag två syften med läxor, dels är det repetition som är pedagogikens urrmoder och det lämpar sig bäst för saker som multiplikationstabeller, glosor etc eller helt enkelt sådant som barnen har det svårt med och dels är det ett sätt för barnet att vänja sig vid alla läxor som kommer i senare årskurser och att bli van vid att avsätta lite tid för läxorna samt komma ihåg att ta hem. och tillbaka dem till skolan Men sedan är läxor också bra för barn som har det svårt med saker i skolan, eftersom de helt enkelt kan behöva mer tid än man får i skolan. Läxor är alltså rätt individuellt tror jag.

Jag brukar skriva ut läxor på lektion.se, jag har idag t ex använt mig av olika grammatikövningar därifrån för att bara checka av att barnen har koll, plus att de samtidigt får en snabb repetition. Personligen tycker jag det är svårt att få riktigt bra inblick i hur skolan fungerar, men er skola låter väl bra tycker jag. Syftet med mina läxor är mer att jag vill föregå skolans prov, så jag inte får en chock på utvecklingssamtalet om det visar sig att vissa saker inte går så bra - rent och skärt kontrollbehov alltså Generellt sätt är jag ingen läxfascist, det viktiga är att man har en lärande vardag tycker jag och att man tar med barnen på t ex museum och pratar om det man ser där. Det "farliga" är om det bara blir en massa datorspel eller allt blir så disneyfierat tycker jag. Sammanhang är egentligen det viktigaste anser jag när det gäller att lära sig saker och ofta får man inget sammanhang om det blir snuttifierat, det har du rätt i, däremot kan man ju som förälder t ex givetvis prata med barnet om alla stående läxor, om tidningsläsandet osv, bara för att man har eget ansvar för att det blir gjort är det ju inte säkert att det blir bra gjort, man kan behöva ventilera med folk också, så mitt svar på din fråga är: Jag skulle inte ge extraläxor i ditt fall, men jag skulle diskutera det barnet gör i skolan och kontrollera att det egna ansvaret verkligen leder till sammanhang

Jag har bett om fler läxor till min dotter, men utan gehör. Fröken sa att det var en bra idé, men sedan tog det stopp. Att ge läxor ger också visst merarbete för läraren som helst ska kolla dem, kan ju sitta i det också....och vissa lärare tycker att skolarbetet ska man hinna färdigt i skolan, sedan ska man vara ledig och vila.

Men man kan som sagt var "bilda" sina barn utan läxor, att man har en lärande miljö. Man kan läsa romaner hemma och prata om dem och man kan peppa barnet att t ex skriva dagbok eller brev/sagor, barnet är ju för sitt lärande, inte helt utelämnat till lärarens åsikter om läxor och lärande. Man lär hela tiden, men vill man som förälder strukturera barnens lärande, så kan man göra det. Jag låter mina barn spela lite på skolplus.se nästan varje dag också, det tycker de är jättekul