Vad hade du gjort?
Först lite bakgrund:
Det är snart 10 år sedan jag och min man möttes, och ännu tidigare tog jag beslutet att bryta kontakten med min biologiska mor. Under de första åren jag och min man var tillsammans, hade jag sporadisk kontakt med henne, mest för att jag hade fått barn och jag ville därför ge relationen en chans. Men det fungerade inte och min son var inte ens 1 år innan jag sa adjö och lämnade relationen till min mor.
När jag var arton träffade jag en kvinna genom socialen, som idag har en väldigt stor platsd i mitt liv. Det är henne jag kallar mamma och mina barn kallar mormor. Det var hon som satt bredvid min man på honörsbordet när vi gifte oss. Kan tillägga att min biologiska mor inte var bjuden. Genom henne har jag fyra syskon, hon har fem barn med två fäder. Två av dem bor utomlands och jag har tappat en hel del av kontakten med dem, eller i alla fall med min bror, min syster hade jag inte mycket med att göra innan. Mina andra två syskon har jag också tappat mycket kontakt med det senaste året, då jag sa till min biologiska mor på skarpen att jag inte vill att hon skall sprida löngner om mig i staden hon bor i (jag bor i grannstaden, men har många vänner där).
Ända sedan början har mina svärföräldrar haft svårt att acceptera min familjesitvation (skilda föräldrar, hel och halvsyskon samt extra föräldrar), under de sista året har det accelerat, i och med vårat giftemål. Då insåg min svärmor att jag vägrade ha med min mor att göra och jag gjorde klart för henne att min mor inte var välkommen. Mina svärföräldrar och min man har tyckt att barnen kan kalla min mans mormor för just mormor, men jag har protisterat. Trots att min mamma inte är biologisk är hon min mamma och i och med det är hon ju barnens mormor.
Nu till min fråga! Mamma och jag har flertalet gånger pratat om att hon skulle adoptera mig, så allt finns på papper. Detta har blivit mer aktuellt än någonsin i och med att jag blev sjuk för två år sedan och höll på att mista livet. Min mammas son har självklart varit med i diskutionerna, han måste ju också godkänna det (han är över 20), han har inga invändningar utan tycker att vi skall göra det.
Men varför känner jag en tveksamhet? Mina syskon har jag i stort sätt redan mist, vi hörs nästan aldrig av längre. Jag orkar inte längre vara den som alltid skall hålla ihop alla. Min extra pappa har i alla år stått brevid mig, men den sista tiden har det varit helt tyst från honom, han har en vänskaps relation till min mor. Vilket han gärna får ha, bara han inte blandar in mig i den. Så på sätt och vis har jag ju inget att förlora på att ta steget, kanske är jag ändå rädd för hur min mor kommer att reagera.
Finns det någon där ute vars barn har blivit adopterad av någon annan vid vuxen ålder? Hur reagerade ni?
Finns det någon som har blivit adopterad som vuxen? Hur hanterade ni det?
Jag vill, men någonstans inuti mig finns en tvekan. Jag vet att i och med en adoption mister jag rätten att få ut något arv efter min biologiska mor. Men jag vill inte ha något efter henne förutom fotografier från min uppväxt!
Min biologiska far har inget att säga i denna frågan, han är väl medveten om situationen med mina "mödrar".
Hur skall jag göra?