Sörjer min bror och oroar mig för mamma

Hej!

Min bror gick bort för 3 veckor sen och det är fruktansvärt jobbigt, han blev bara 34 år gammal. Brorsan hade en kromosomrubbning sen födseln och han var i princip som en 1-åring med balanssvårigheter, behövde blöja hela livet, han kunde varken tala eller ge ögonkontakt. Han var världens snällaste och kramigaste kille...

Förutom sorgen man bär inom sig har jag också en stor oro för mamma. Hon är såklart fruktansvärt ledsen och deppig. Hon åt i princip ingenting de 3 första dagarna efter brorsan gick bort men jag tyckte det gick åt de ljusare hållet dag för dag efter det. Vi bodde jag och mina syskon och moster tillsammans med mina föräldrar i deras hus, vi planerade för begravningen och stöttade varandra. i onsdags var det begravning som blev väldigt "lyckad" och morsan kunde till helgen till och med skratta åt saker på TV och det kändes bra.

I söndags så åkte jag tillbaka till Stockholm från min födelseort och till vardagen igen i tyngre tappning. Jag har ringt mamma igår och idag och hon har varit HELT förstörd, jag blir uppriktigt rädd att hon inte orkar med och leva länge och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen (brorsan var lite av hennes livselexir). Hon vill inte prata med någon, hon "vill bara krama och pussa honom". Mamma är en rätt stängd person som inte pratar ut med folk i onödan sen tidigare heller, hon tycker nu att folk bara är ytliga och inte bryr sig på riktigt...

Är det någon som har erfarenhet på hur man ska stötta sin mamma på bästa sätt? Tacksam för svar

/Saknar brorsan

Hej Pras!
Tråkigt att höra om er situation. Jag kan tyvärr säga att jag vet hur det känns.
Min bror gick bort för 5 år sen i en olycka och det var hemskt !!
Alla var som i en bubbla och åt knappt någonting. Det blev typ bara kaffe i flera veckor. Och vi är en stor familj, så jag var med om en hel del olika sätt att hantera döden. Sjukt hur folk kan reagera till totala motsatsen än vad man trott eller antagit innan.
Min mamma var också helt förstörd, och det är hemskt att se och höra.
Vi pratade mycket varje dag. Och det gick upp och ner länge, det är fortfarande jobbigt i vissa situationer och stunder.
Vad är det du är mest orolig för? Du kan ju inte tvinga henne att göra något heller, utan vill hon vara hemma och gråta ett tag så låt henne göra det, men ring då och då för att visa att du finns.
Sen måste hon försöka "komma in i vardagen" efter ett tag såklart.
Du kan ju försöka ge henne tips på vad hon kan göra? Träffa en kompis eller en släkting ibland? Ring upp dom själv?

Mvh // Angelica

Sörjer min bror och oroar mig för mamma

INNEHÅLL