Efter diskbråcksoperation

Jag hade först ryggvärk, sen var det som att smärtan förflyttade sig nästan enbart till benet, förutom när jag satt i soffan på avdelningen, men de senaste veckorna har ryggvärken skjutit i höjden rejält, samt att de senaste dagarna kan jag känna hur det även värker till då och då i det andra benet. Det börjar bli jobbigare att ta sig fram igen.

Tack! Jag hoppas operationen lyckas och jag kan gå ganska direkt efter. Jag har sjukskrivning fram till 9:e december, hoppas på att få operation innan dess. Men det blir nog tyvärr sjukskrivning året ut...

Hjälp! Ryggmärgsvätska som rinner??! Vadå, ut ur kroppen liksom eller inuti? Var detta före eller efter operation? För jag har börjat få sån sjuklig huvudvärk nu. Lider av migrän också, fick ett anfall häromdagen, men jag tänker att det beror på att jag är så stel i övre delen av kroppen och framförallt axlarna i och med att jag drar upp dem så pass mycket pga. kryckorna..

Hur länge fick du vänta på operation?

Okej, det var bra att du påpekade detta :) Som det är just nu kan jag inte sitta längre än max 10 minuter. Senaste bilfärden blev liggandes i baksätet.. Haha! Jaa, de som inte varför man ligger där måste ju verkligen undra vad man är för märklig figur :P

Jo, det kan jag faktiskt förstå. Ser sambandet mellan skadligt mot rygg och när jag har försökt sitta vid matbordet vid middag. Det är ju bara att glömma!

vad skönt! När jag var inlagd träffade jag en tjej som var lika smärtpåverkad och "invalid" som jag är. Hon hade gått med smärtan ett par månader och fick till slut operation. Redan på kvällen efter OP skuttade hon ur sängen, duschade, hade sina vanliga kläder och knatade ner till kiosken. Det var väldigt häftigt att se måste jag säga :)
Och vilken frihetskänsla det måste vara! :)

Skönt att få slippa tabletterna! Jag har faktiskt försökt låta bli dem ibland. De hjälper inte och då känns det meningslöst att ta dem. Dessutom har jag fått magsår pga. voltarenen, suck.

Men vad härligt att det gick så bra för dig! Hur lång tid tog det innan du fick operation?

Jag kunde inte kissa under de första 3 veckorna, tillslut fick jag igång det men mitt problem är att jag har tvingats hitta en teknik för att kunna få ut det. Jag har alltså inte inkontinens (läckage) utan mitt "stannar kvar" om jag inte får in tekniken ordentligt. Blåsan har varit uttöjd sammanlagt 3 ggr, varav två av gångerna har det varit över 1000ml.

Däremot har jag svårigheter med behov nr 2, det är väldigt väldigt bråttom till toa, annars kan en olycka ske.

Stackars! Jobbigt att behöva gå omkring med blöja :( Vad har de sagt till dig? vad kommer att hända för din del?

Första gången jag var inne skickade de hem mig från akuten med värktabletter, trots att jag inte kunnat kissa på över 48 timmar. Då kunde jag fortfarande "gå" och värken i benet var inte särskilt påtaglig. Åkte tillbaka på kvällen och blev på inlagd på ortopeden. Dag 3 fick jag röntgen. De trodde det skulle läka inom 4-5 dagar, men jag skulle ändå ligga kvar på avdelningen... Efter 14 dagar med kateter och värken som blivit värre blev jag hemskickad.
Nu har jag fått remiss till operation. Gillar inte operation egentligen, har väldig respekt både för narkos och för kirurgiska ingrepp, men det är egentligen den väg som gör att jag kommer att kunna bli "bra" relativt snart, och jag börjar bli galen av att bara gå hemma, jag måste komma tillbaka till jobbet nu, haha!
Ja, maxdos av alvedon tar jag, sedan paraflex 3ggr/dag, dolcontin (morfin) 2ggr/dag och voltaren 2ggr/dag.

Förstår att du tackade ja till slut.

De har hela tiden försökt få mig att sitta, kanske för att de inte tagit det hela på allvar, jag vet faktiskt inte. Men tack så jätte mycket för tipset, då ska jag krypa ner i soffan nu :)

Men det var ju ändå "fort", allt är ju relativt och fyra månader med konstant smärta är ju inget vidare, eller ja, det är så klart fruktansvärt :P
Nej du... Hela min historia med det här är helt sjuk, anledningen till att jag skickades hem med kateter efter att ha varit inlagd i 14 dagar (14 dagar!!! helt galet!! Och de ansåg att det inte är ngt fel på mig) är pga att de gjorde en miss under min blåsträning och för tredje gången hade min blåsa samlat på sig över 1000ml. Samma sak när jag skickades hem första gången, det bad de iofs om ursäkt för, samma sak när de missat att kontrollera min blåsa ordentligt blåsträningen, men det hjälper ju inte direkt. Att de inte tog varken det här med kisseriet eller poopandet på allvar är helt galet.
Jag upptäckte det här med poopandet när jag var inlagd dessutom. Att jag inte har någon känsel där och dessutom, när jag får den där känslan, ja, då är det bråttom bråttom bråttom.

Oj, men höjden av otur för dig! Både då ryggmärgsvätskan som läcker och en större OP. Jag får ju en liten operation, antar jag iaf. Så jag håller alla tummar för att jag kan skutta upp ur sängen åtminstone dagen efter.

Hahaha! Den var bra ;) Jag har nog haft "tur i oturen" att jag inte blivit tillfälligt inkontinent - med tanke på att jag har problem med det där, men åt andra hållet då ;)

... Tänk dig att bajsa på sig inne hos honom då, herregud! Haha!

Jag har börjat tänka på en sak här under helgen... Tänk om diskbråcket "gått tillbaka"?!
Jag menar, jag har den här sjuka smärtan och är i princip helt orörlig och inte ett dugg självständig - Behöver hjälp med i princip allt, men det visar sig vid operation att diskbråcket läkt. Men, att jag TROTS detta mår fasen så mkt bättre efter OP... Herregud... Vilken knäpp tanke, jag vet, men jag kan vara så här överanalytisk... Kan man ha den här smärtan trots att diskbråcket läkt? Och vad säger kirurgerna om de då opererat mig i "onödan"?!

Usch... Jag blir så trött på mig själv, men jag kan inte låta bli att tänka på vilket jobbigt scenario det skulle vara...

Men oj! Hur stod du ut med smärtan så länge?! :S Jag har haft ont i ca 7 veckor nu och jag är galen känner jag. Nu har jag varit vaken i närmare 30 timmar, helt sjukt!! Så jag kan bara inte förstå hur du har stått ut!!

Ärligt talat... Jag är mer än säker på att de bara ignorerat mig, faktiskt. Det är så svårt att förklara det där om man inte var med under min vårdtid på avdelningen, men om jag säger så här - Den första läkaren, sket fullständigt i vad jag sa, skällde ut min mamma när hon satt inne på salen som stöd och "extra öron" (jag var helt borta pga. morfintabletterna) och det blev ganska hetsk stämning för min mamma är inte rätt att säga ifrån, och salsgrannarna blev alldeles chockade, sjuksköterskorna höll på att kikna för att läkaren gjorde bort sig totalt, och så ifrågasatte han min morfars medicinska bakgrund när det enda min morfar gjorde var att fråga läkaren vad han trodde (detta innan jag ens fått MR). Den andre läkaren bara skrattade åt mig, slet av mig täcket utan att fråga och där låg jag spritt språngande näck efter att de satt in min kateter.
Jag fick uppfattningen av att de såg på mig som en lat "yngling". Jag är 23 år, men jag måste faktiskt få försvara mig här och säga att jag är den av alla inlagda under min vårdtid som var mest aktiv och frustrerad över situationen för att jag inte kunde/kan jobba. Bad till och med sambon ta med min jobbdator så jag kunde göra planering från sjukhussängen. Ok, sorry för försvarstalet här, men jag tycker det är så dåligt att man som patient ska behöva känna sig orättvist behandlad och inte tagen på allvar. Jag kunde ju för tusan inte ens kissa för egen maskin, jag kunde inte gå de första 10 dagarna och hade så galet ont att jag var uppe och promenerade om nätterna.
Men för att göra det kort - De har inte tagit mig, min smärta eller mina symtom på allvar helt enkelt.

Jag har ett diskbråck mellan L5-S1, vet dock inte om det buktar inåt, utåt, framåt, bakåt, fick aldrig se bilderna?!. Tvetydiga uppfattningar om det är nervpåverkan eller inte. Några av läkarna sa ja några sa nej, så ja, här är jag nu, mitt i ingenting och hoppas bara att operationen blir genomförd så jag slipper den skiten!!

Men huva! Hade du varit hos läkaren vid tidigare tillfälle innan du fördes in med ambulans?

Vad skönt att du nu är "helt återställd". Jag är också lite rädd för att visa bitar inte kommer att vara bra trots operation, dels känselbortfallet jag har (också utsidan av vänster fot) samt att benet kommer vara fortsatt fladdrigt. Jag har som tur är kryckor nu, då jag inte kan gå, men jag vet inte hur mkt det hjälper mig kontra stjälper. Det hjälper ju då jag blir med "rörlig", alltså kan ta mig från punkt A till punkt B, men det spänner ju också upp hela kroppen och ger spänningar i övre delen av ryggen samt nacken så nu dras jag med daglig migrän...

Hoppas och tror att operation är det som även kommer att hjälpa mig.

Jag är glad och tacksam om jag blir av med problemen jag har nu, och håller alla tummar för att jag slipper vara en av de olyckskorpar som får dras med ryggsmärtor för resten av livet.

Tränade du något innan diskbråcket samt efter? Och i så fall, hur lång tid efter kunde du komma tillbaka till "normal" träning igen?

Jag har faktiskt inte funderat över graviditet samt förlossning, planerar dock att sätta fart med den biten om ett år... Undrar hur det ska gå?!

Men gäller det där med sittandet nu innan också? Inte för att det egentligen är något bekymmer - Kan ju ändå inte sitta :P Men jag tänkte på det de sa på sjukhuset... De ville hela tiden få mig till att sitta upp, inte bra att ligga. Och det kan jag köpa, konstant liggställning är inte bra för tillfrisknandet, men att sitta måste ju nästan vara värre, jag tänker på att i sittande ställning så belastar man ju ryggen och således disken ännu mer än i sittande... hmm..

Haha! Jaa, det är väl också någonting jag måste erkänna att jag får jobba på konstant - att jag är tjej och på så vis är lite försynt gällande att be om/kräva den hjälp jag har rätt till. Nästan så att jag undermedvetet förminskar mig själv och min smärta = kan leda till att man inte får den vård eller hjälp man bör ha. Suck!

Jag ska lyssna på allt mina läkare och mina sjukgymnaster säger. Jag går i dagsläget till två sjukgymnaster, inte för att det på något vis påskyndar någon form av tillfrisknande, men det gör att jag får input från olika håll. Den ena sjukgymnasten är på remiss från smärtläkare, den andre sjukgymnasten är via en privat rehab-klinik som familjen haft kontakt sen urminnes tider. Jag har då turen att gå till en av Sveriges bästa sjukgymnaster. Men han vill knappt ta i mig, han är rentav förbannad för att läkarna inte gjort något ännu. Han skrev ett bestämt brev till min läkare i förra veckan om att jag måste på ny undersökning samt så ny MR och operation. Det enda han och den andre sjukgymnasten kan göra är att sätta akupunkter, allt annat är bara negativt och kan trigga på det hela ännu värre. Jag har tydligen en så hög nervpåverkan att han börjar bli orolig för att jag kommer få vissa bestående men - bland annat med blåsa och tarm, men också att benet kan få bestående men om detta inte behandlas snarast. Jag bytte faktiskt läkare för tredje gången i förra veckan, då ingen ville ta tag i det och bara skickade omkring mellan akuten, vårdcentralen, tillbaka till akuten och sedan vårdcentralen igen. Alla "skyller" på varandra och lägger ansvaret på någon annan. Galet har det varit. Men den senaste läkaren förstod problemet och är den första av läkarna som tagit det på allvar. Han hade telefonkonsultation med ortopeden på Nacka och de bad min läkare om att skicka remissen till dem. Så nu håller vi tummarna!!

Ursäkta novellen som kom nu, men jag vandrar mellan hopp och förtvivlan. Jag är fasen bara 23 år, jag bör ju vara en sådan patient man vill "fixa" och sedan bli av med. Det gynnar varken mig, samhället eller vården att hålla mig i detta skick. Eller jag vet inte. Och jag menar alltså inte att på något vis vara åldersdiskriminerande nu, jag menar bara att jag är en sådan samhällskostnad som är totalt onödig, dessutom VILL jag ju tillbaka till arbetet snarast, och det bör väl ligga i hela samhällets intresse att jag faktiskt kommer tillbaka. Förstår ni hur jag menar? Trots att jag känner hur jag morfin-svamlar...

Ja, skitvård är det! Sen är jag samtidigt väldigt tacksam att jag är just i Sverige vad det gäller det fria vårdvalet, frikortet som jag nu har och den biten. Men dels är jag sjukt besviken för bemötandet jag får, lite som "lilla gumman" och klappa på huvudet. Men sen såg jag också patienter under min tid på avdelningen som kom in.
Två kvinnor, båda i 40-årsåldern, med "samma" värk och "samma" symtom. Den ena fick MR direkt dagen efter och tid för operation. Den andra kvinnan skickades hem dagen efter med värktabletter. Den kvinnan som fått MR hade fått värken ett par veckor tidigare, den kvinnan som skickades hem hade haft värk i över 2 månader som den senaste veckan eskalerat och gjort henne sängbunden totalt. Båda med nacken.

Jag undrar vad som avgör vem av dessa två som får denna vård från början. Är det lite så där att man har en "kvot"/dag på patienter som får vård, eller vad är avgörande? Jag fattar att man inte bara kan slänga alla och vem som helst på en MR, för det är dyrt, men samtidigt... Vad är samhällsmässigt dyrast? Att skicka patienter på MR eller att de blir långtidssjukskrivna och efter något halvår ändå måste ha MR och sen ev. OP??

Men vad jobbigt, att veta att man när som helst kan få samma problem igen. Lider med dig!

Hej tjejer, jag har nu fått tid för undersökning(?) inför operation, men inte förrän den 14:e december. Jag hade helst sett att det skedde tidigare, helst då igår, men, bättre än att vänta i 6 veckor som är genomsnittet.

Det jag funderat på de senaste dagarna är det här med diskläckage. Förmodligen är det så att det är TNF som läcker ur disken och påverkar nervrötterna. Smärtan har nu blivit tusen gånger värre och jag är tillbaka där jag var när jag blev inlagd - kan inte gå eller kissa, och behov nummer två lever nästan sitt egna liv.

Det jag funderar på är om ni har någon koll på det här med läckande diskar. Syns det under operation att disken har läckt?

Jag åker in till akuten om ca en timme, jag står inte ut längre, och eftersom att jag inte längre kan kissa (igen) så känner jag att läget är bra akut. Så hoppas jag att de gör något redan nu, om inte annat får tidigare tid för operation.

Men som sagt, syns det under operation att disken har läkt? Vore ju "toppen" om så vore fallet så de inte öppnar upp mig i onödan så att säga.

Nu har det hänt grejer, men nu är jag oroligare än tidigare.

Åkte in akut igår pga smärtorna. Obligatoriska blodprover togs och resultatet var lite knepigt... Förhöjd sänka, höjt värde vita blodkroppar och väldigt hög halt urinsyra. Jag lades in. Idag blev det DT. Svaret visade dels en fylld tjocktarm (förmodligen för ryggen) och förändringar på levern.

Jag är inte jätte orolig, men nervös för vad som kan vara fel på mig. Har fått ny tid för MR, och innan den är gjord så är det bara att avvakta, förmodligen blir det akut operation samt flera tester av lever och kolla upp det där med urinsyra/kristaller. De har hittat att det finns en infektion i kroppen, antagligen påverkat av inflammation i lederna i ryggen eller infektion i disken, ev. infektion i levern. Mkt att ta in, men bara att ta det med ro.

Däremot så har smärtan blivit helt outhärdlig, nu i båda benen. Vänster ben känns som att det ska sprängas i småbitar vilken sekund som helst, höger känns som en konstant spänning, liknar det med en gummisnodd som man spänner. Smärtan i ryggen är total, både molvärk och hugg, framförallt i vissa lägen känns det som knivhugg. Nu ligger jag här på avdelningen och hoppas de vill ge mig nåt riktigt starkt.

Jag återkommer när jag gjort MR och när läkaren kommit fram till behandling.

Hallå igen! Först vill jag börja med att göra min trådstart korrekt, det är ingen som har konstaterat att det läcker TNFa ur min disk, utan några tror att det gör det, andra inte. Och jag står mitt emellan och förstår ingenting. Som ni vet åkte jag in akut i måndags då smärtorna blivit alldeles olidliga, dessa smärtor är så fruktansvärda, och jag trodde tidigare att detinte gick att ha ondare, men tji fick jag. Jag hade som sagt oroväckande hög sänka bl.a. Detta har ej förändrats. Jag hade dessutom över 800ml i blåsan, och kände mig inte ens kissnödig. Jag har alltså inte kunnat tömma blåsan ordentligt när jag varit hemma, då jag inte känt mig kissnödig i tid samt att blåsan inte töms. Kateter sattes in men togs ut ett par dagar senare, fick en allergisk reaktion mot latex-materialet på slangen. Bladderscan har inte skötts ordentligt och jag har hela tiden rest-urin på omkring 300-400ml som jag bokstavligt talat får pressa ut. Detta trots att jag tycker jag kissar ordentligt. DT visade som sagt överfylld tarm och förändring av levern. Detta var i tisdags. Jag har fortfarande inte kunnat tömma tarmen, trots diverse droppar, blandningar, drycker, klux, såna "stolpiller" och lavemang. Levervärdena kollas konstant och är oförändrade, något som kommer att kollas vid senare skede. Fick MR i onsdags, visade ingen förändring på diskbuktningen. Min läkare var dock fortfarande oroad över min nervpåverkan och beställde ytterligare en MR, denna gång med kontrast vätska. Denna MR gjordes i fredags. Under hela torsdagen och fredagen hade jag kräkts. Vad jag än fick i i mig kom upp samma väg, pga. överfylld tarm. t.o.m kontrastvätskan kräktes jag upp under MR. Pinsamt! Har även hög feber och blodproverna visar tydliga indikationer på infektion i kroppen. Idag fick jag svaren från senaste MR. Stor inflammation i nerverna i ländryggen som går ner i benet. De kan inte se om detta påverkas av den buktande disken, och det var jourläkaren som meddelade mig svaret. Imorgon kommer neurolog och min ordinarie läkare. Ska bli spännande att se vad de har att säga. Jag är dock väldigt lättad över resultatet. Givetvis är jag inte glad för att det är något fel på mina nerver, men det är en så befriande känsla att träffa en läkare som vill ha svar på vad jag lider av för problem samt att jag nu faktiskt har svart på vitt att jag inte är överkänslig - Jag har en stor inflammation på nerverna, nog fan har man smärta då! Jag är dock lite fundersam över vilken slutsats de drar av det hela, hur de ska hjälp mig med smärtan. Men just nu är jag så otroligt påverkad av mina smärtstillande (som jag snarare vill kalla för knark då de inte hjälper ett dugg mot smärtan) och önskar bara jag kunde få ordentlig sömn denna natt. Sovit 3 timmar sammanlagt sedan jag kommit hit för en vecka sedan. Den behandling jag tidigare skulle genomgång, det här med att röra mig mycket och inte vara sängliggande - nu ska jag mest vila och inte reta nerverna. Så, felbelastning under 8 veckor känns ju lagom skojigt. Jag blir inte klok på detta! Visst, de överväger fortfarande operation av den buktande disken, men ja, nej, jag vet inte. Behövde mest få skriva av mig! .................................................................. En fråga till er dock... Har ni fått Lyrica mot er nervsmärta? Och i så fall, vilka var era biverkningar? Har hört att detta preparat används som ångestdämpande?!

Hej på er!

Jag är nu hemma, kom hem igen dagarna före jul. Läkarna har gjort mängder av tester och undersökningar. Konstaterat är en diskbuktning samt kraftig inflammation på nervroten. Dem är oense om exakt orsak och hur stor den s.k skadan är, samt hur det ska behandlas. Jag äter i dagsläget Lyrica 4x3, panodil 4x4, kataprezan 1x2, saroten 1x3 samt ytterligare kataprezan vid behov. Jag skickades tillslut på neurorehab i Frösunda, helt fantastiskt att få en sådan chans. Det hjälpte mig att "lära mig gå" trots denna olidliga smärta. Nu har det dock gått så långt att jag nästan gett upp och fått lära mig att leva med smärtan. Ja, jag har gett upp. Jag fick lite jävlar anamma och går nu utan hjälp kortare sträckor, men kryckorna har jag vid längre strapatser. Men tack Hallandsliv! Det var ett bra tips jag ska ta med till min läkare vid återbesök, det där med diskografi, det är väl i princip den enda undersökning som inte gjorts. Några läkare går på samma linje som min sjukgymnast - att disken bör bytas ut mot protes. Min sjukgymnast har arbetat med just detta i många många år med specialinriktning, kunskap och någon typ av certifikat. Men inte många läkare litar på eller lyssnar till en sjukgymnast oavsett. Några läkare menar också på att disken i något skede har skadat nervroten, och att i och med att jag har överrörlig rygg så stöter den till nervroten till och från när jag går och rör mig, och att det kan ta tid för det att läka, om det gör det över huvud taget. Andra menar på att den läcker. Vissa säger att det är två olika händelser som skett på exakt samma höjd men inte har med varandra att göra. Jag vet inte vad jag ska tro eller ta mig till, men det som händer nu är att jag går till min sjukgymnast, hör vad han tror och säger, försöka träna upp muskulaturen ytterligare i ryggen (ska bli intressant att se hur det ska gå till) för att försöka stabilisera upp ryggraden. Det innebär dock en risk för att det hela komprimeras och trycks närmare varann,, men det återstår att se. Har börjat få krypningar i hela kroppen, framförallt ben, fötter, underarmar och ben. HÄR är läkarna dock överens om att det har med nervroten/nerverna att göra. Lågt blodtryck har jag också, som nu sänkts ytterligare av kataprezanen bl.a, så jag ligger på mellan 105/65 och 110/65. Känns inget vidare, men så här kan det tydligen bli när nerverna är påverkade, de vill inte byta ut mediciner eller sätta in blodtryckshöjande, så det gäller att vara försiktig. Vissa dagar märker jag det bara när jag reser mig, andra dagar går jag runt och är konstant yr/vimmelkantig. Är så less. Det var ju inte så här mitt liv skulle se ut som 23-åring med världens mest fantastiska jobb. Ett litet glädjeämne som jag tänker på när jag bara vill sova bort smärtan men inre kan för att det gör för ont för att somna och myrkrypningarna gör mig galen, det är att min sambo friade till mig på julafton, så underbart fantastiskt! Jag är så otroligt glad att ni finns här inne och stöttar, skriver, tipsar, bryr er och kommer sakkunnig information. Det ger mig också glädje och lättnad i det här helvetet. Det som en gång var en op-remiss är nu en sjukt snurrig och invecklad situation. Och återigen förlåt för ihoptryckt text, skriver från luren.