Amning & Bröllop

Förlåt, jag menade 4 1/2 månader såklart är min son när bröllopet är

Tack snälla för era svar & råd. Jag ska snacka med henne, men hon är väldigt bestämd av sig, och jag känner i mitt hjärta & själ att säger hon nej till att jag tar med honom så struntar jag i att komma. Huvudsaken är ju att min man går dit det är ju hans syster.
Vi har en konstig familj & den har betett sig väldigt dåligt på sistonde så jag är lite trött på all denna negativitet runt mig.

Tack än en gång för alla era råd. Jag har snackat med svägerskan & som jag kände på mig så vill dom absolut inte ha med några barn alls, ammande eller inte.
Jag har sagt att det då blir ett problem., men visst jag ska försöka lösa det, men det känns inte bra alls i magen Min svärfar säger att jag kan ju försöka fixa det, men HALLÅ han vet ju inget om känslan att lämna bort sitt barn när det ammar.

Anledningen till att ingen får ta med sina barn är för att dom inte ska vara i fokus, för det är hennes dag.
Visst .....men snälla så egoistisk får man inte vara eller? Det märks verkligen att dom inte har barn. Svägerskan har en kompis som ska föda i den månaden som bröllopet är & hon ska tydligen lämna sitt nyfödda barn för detta bröllopet, HELT SERIÖST vissa borde inte ha barn.

Ja det får ju bli deras problem tråkigt nog.

Dessutom så är inte jag & min far så goda vänner just nu, så det känns inte speciellt intressant att ringa honom & hans fru om hjälp. Men kanske hinner det lösa sig till bröllopet.

Kanske är inte detta ett så stort problem, men för mig gör detta väldigt ont i mitt hjärta just nu & situationen kommer inte bli bättre, för jag känner inte alls för att lämna honom & vem ska jag lämna honom till?

Kram på er

Tack för att ni skriver tillbaka. Jag håller med, detta bröllopet är inte värt det, INGET bröllop är värt det, att må dåligt det är sant det håller jag med er om.
Jag vet att jag kommer att grubbla över det & må dåligt så jag funderar på att skita i det faktiskt eftersom jag delvis inte vet vem som ska passa honom. Är lite trött på min släkt & mannens släkt & deras beteende.
Det är ju tur att jag har min man & mina barn som jag kan trösta mig hos.

Varför är människor så egocentriska.

Kram på er

Min man kommer att gå eftersom det är hans systers bröllop, kanske är jag barnslig men efter detta känner jag inte alls för att ha henne som gudmoder, hon är ju det till mina töser, men jag känner inte alls för det  denna gången eftersom hon satt mig i en obehaglig situation. Personligen skulle jag aldrig utsätta någon för detta.

Och min pappa älskar sina barnbarn, men om vi fortfarande inte har bättre kontakt så får jag fråga min bror eller en kompis om dom kan passa töserna. Tänker verkligen inte be dom iallafall, det skulle ju vara en nedvärdering för mig själv, som att krypa till korset.....Men om jag ändå inte ska gå på bröllopet så behöver jag inte någon barnvakt alls ändå & då är allting löst, och det är så det ser ut just nu.

Tänk så mycket energi man ger till människor som egentligen skiter i vilket...........

Tack för alla era svar.
Jag tog redan på om den tjejen som skulle ha barn i samma veva som bröllopet skulle vara, DOM kommer inte, känns väldigt sunt tycker jag.

Och att lämna sitt barn när han/hon redan är 2 eller 3 veckor gammal, oj då, det hade inte jag iheller klarat. Och att ge en 3 månader baby en klubba + att sitta själv med den (risken att få den i halsen utan tillsyn) låter inte riktigt bra.

När det är barnfritt på bröllop så är oftast ammande barn välkomna.....men visst vi är ju alla olika.  Utan att trampa någon på tårna så tror jag att när man själv har barn att man kanske förstår det på ett annat sätt eller kanske har jag fel ??

Jag vet att alkohol & barn inte hör samman, beror ju på hur folk beter sig med alkohol. Jag har vatt på bröllop där det var barn, jätte mysigt & dom vuxna söp sig inte otrevliga, utan betedde sig vuxet.
Men visst kan man ha barnen hos någon annan så är det ju bäst, så kan man ju som mamma & pappa oxå slappna av den dagen.

På vårt bröllop hade vi inga barn förutom vårt & en kompis. Iförsig så hade inga av de bjudna några småbarn när vi gifte oss, men annars hade ammande barn fått komma.

Egoism kan visst tolkas lika, MEN på vårt bröllop hade vi en vän som inte hade någon att lämna sitt barn till & vi ville att dom skulle komma så hon fick ta med sitt barn. Det blir ju inget bröllop om inte ens nära & kära kan komma.

I det här fallet, känner jag press från svärfar som säger åt mig till att göra mitt bästa för att hitta någon att lämna vår son till, så är det oxå ett dilemma för oss. Och jag vet att man inte kan vara överallt, men jag väntas av brudparet att ändå försöka lösa detta....hmmm vad göra...

Visst att det är brudparets dag, men det är ju ändå viktigt att alla ska trivas, det går ju gränser på vad man ska offra för dom..........

Om jag skulle ha med vår son så hade jag ju suttit vid utgången, inte ammat vid matbordet såklart. Vi hade inte varit till besvär & det är ju bara jag som har ett ammande barn, så vad spelar det då för roll.
Jag hade undvikit den höga musiken genom att ha honom i ett enskilt rum i sin barnvagn,

Så allt hade varit bra för alla, och bruden hade fått stå i centrum som hon vill.
Men jag ska inte älta detta längre utan jag får se hur det kommer att gå, men det blir förmodligen att vi går till kyrkan & visar vårt deltagande sedan åker barnen & jag hem & myser.

Det finns många åsikter om detta & det har varit intressant att höra allas åsikter både positiva & negativa.

Min man ska oxå gå själv, det har jag sagt till honom eftersom det är hans systers bröllop, och det vill han oxå,så det har vi redan bestämt.

Sedan hur det blir med mitt beslut med vår son, känns oxå redan som att vi bestämt det indirekt. Att jag stannar hemma med sonen & töserna, känns bäst så

Ja alla är vi olika som tur är, har redan nu ställt in mig på att vara hemma med barnen & det ska bli mysigt bara vi 5 (vovven oxå).

Tack för svaren :)