Vi vill adoptera men duger vi som föräldrar?

Så länge ni inte är gifta får ni inte adoptera gemensamt enligt 4 kap. 4 § i föräldrabalken (1949:381). 
Det finns också regler som säger att ni måste ha fysisk och psykisk hälsa för att klara av föräldraskapet. Det är skillnad på att adoptera och skaffa egna barn. Vänd dig till socialtjänsten i din kommun och fråga. Det går ju alltid be om ett möte. 

Det är jättesvårt att säga vad ni har för chanser men precis som du tror så är det ju så klart sämre att  äta ångest dämpande än att inte göra det eller att  ha Aspergers än att inte ha det när man vill adoptera. En sak är dock säker ALLA har rätt att utredas. En annan sak är att ärlighet varar längst så var ärliga och förklara att ni trots detta skulle bli bra föräldrar. 

Om ni får medgivande gäller det också att hitta ett land som accepterar er vilket beror mycket på hur utredaren bedömmer o beskriver er som blivande föräldrar...  

På många ställen ska man ha varit gifta ett visst antal år så att gifta er nu ökar era chanser mycket för sedan. Sedan kan det ju vara så att du inte behöver ångestdämpande då heller.

Av det vi har läst känns det ju som att vi blir ratade direkt. Även om utredarna skulle förstå att vi är vanliga fungerande människor så  verkar inga länder sugna på att ge något barn till oss. Vi funderar på om vi behöver gifta oss nu så vi har varit gifta en tid när vi börjar adoptionsvandringen men om vi ändå ska bli nekade känns det onödigt. Vi vill inte gifta oss utan det skulle vara något som vi gör för barnets skull.
Det verkar osannolikt att jag kommer kunna sluta med min medicin de närmsta åren. 

Är det någon som vet hur det är med fertilitet? Vi har aldrig försökt skaffa biobarn men det skulle antagligen gå utmärkt. Är det ett hinder? Hör om många som inte kan få biobarn och därför adopterar men vi har ju adoption som första val.

Att ha biologiska barn eller att man kan få det är ett hinder i något eller några få länder men inte särskilt många. Betydligt fler har krav på långt äktenskap!

Varför vill ni inte skaffa biologiska barn när ni kan?

1Tyvärr är det dock mycket ont om barn som är adopterbara. Fler barn adopteras i sitt ursprungsland och tex många gatubarn har föräldrar eller nån moster eller något. De barn som får möjligheten kommer att få de bästa föräldrar man kan hitta. Det finns alltid familjer i kö. Ska man adoptera så är det inget kostnads effektivt sätt att hjälpa barn. Vill man hjälpa så bli fadder till ett, två eller varför inte tre barn som vi.

2. Att bli förälder via adoption är kanske ingen påtagligt hormonell påfrestning MEN...Barnen som kommer nu är ofta lite äldre än förr och det finns en anledning till att de behöver nya föräldrar. Många har varit med om mycket svåra saker i sitt hemland och att ta emot ett sådant barn ÄR en påfrestning och kan vara en mycket stor påfrestning som inte alla klarar. Funkar det inte är det en katastrof! Barnet utsätts för ytterligare trauma.

3. Din avsmak som du fortfarande bär med dej för att bära föda och amma kan ju kanske vara en varningsklocka för att ditt ätstörningsbeteende fortfarande inte helt är borta.

Ni kan nog bli fina biologiska eller adoptivföräldrar nån gång framöver och säkert finns land som ni passar på men ännu verkar du inte hel nog för att utsätta dej eller ett barn för påfrestningen. Det är inte helt lätt snutet att få en traumatiserad 4 åring som inte vet vad det betyder att ha föräldrar att acceptera detta i ett helt främmande land med ett annat språk och kultur.

Lite förtydligande på svaret på din egentliga fråga.

Vi är fertila (inga barn). OK men några länder faller bort som möjlighet
Ålderskillnaden mellan oss är 9 år. Spelar ingen roll så länge ingen är för ung eller för gammal 25-43..
Han är ateist, har gått ur svenska kyrkan. spelar ingen roll i många länder men tex sydafrika, faller bort
Jag har en historia av psykisk ohälsa med självskadebeteende, självmordsförsök, ätstörningar osv. Idag mår jag bra men tar medicin mot generell ångest. Detta kan ju inte jag ha någon synpunkt på. Man måste inte vara perfekt men ursprungslandet måste vara övertygad om att ni kommer att bli bra föräldrar och kanske kan intyget  styrka detta att din psykiska situation nu är stabil....
Jag har varit fosterhemsplacerad som liten och har en ansträngd relation till delar av min familj. Ni måste ha ett starkt nätverk. Det kanske inte måste vara biologiska familjen och inte alla i familjen.kommunen kommer samtala om problemen med er.
Vi har en hund. inte viktigt
Jag är medborgare i annat nordiskt land.inte viktigt
Jag deltar i en studie som eventuellt visar att jag har en genetisk svaghet för diabetes. Men du har inte diabetes.
Han har lindrig Aspergers. Kanske specialistutlåtande, beror på vad lindrig betyder. Kan ju vara nästan ingenting
Han har dyslexi.inte viktigt så länge det inte hindrar honom att ha ett jobb för det behöver man ha.

Altså.. Inget omöjligt... ge dej bara tid och tänk noga efter vad du gör. Kommunen kommer granska er men börja rannsaka dej själv så att du har kraften att ge allt åt detta lilla barn som kommer med stora behov. Det skrev jag ju innan men det är ett stort ansvar. En ung ogift tonårs mamma som anser sig för fattig  vill ge sitt lilla barn ett bättre liv i ett annat land. Eller en mamma med 13 barn får nr 14 som hon älskar men maten räcker inte. Eller ett barn kommer från en familj med drogproblem... Barnet MÅSTE få det bättre om man flyttar det så långt. det är vår moraliska skyldighet till den myndighet och de människor som överlämnat en annan kvinnas barn i våra händer.

Tack för jättebra svar "Anonym (Ge dej lite tid!)"! Ska fundera vidare på detta.

 

Det finns en handbok för de som arbetar med adoptionsfrågor hos kommunerna som givits ut av socialstyrelsen. Det är alltså en handbok för den personal som gör hemutredningen och tar upp en rad olika aspekter som de måste gå igenom och skaffa sig en uppfattning om hur de utredda ser på och hanterar. Allt som står gäller inte för alla i alla hemutredningar, men det ger en ganska bra bild av vad man kan vara beredd på. Jag och min man läste delar av den när vi skulle göra vår hemutredning och det gjorde oss bättre förberedda i vår process, vi tog oss tid att prata om saker, hur vi såg på barnuppfostran, hur våra drömmar om barn sett ut och förändrats, om vi verkligen var klara med beskvielsen över att det inte blev biologiska barn med mera. Det ger dig inte svar på rätt och fel, men det ger en bild av vad som gås igenom, vad de behöver försäkra sig om fungerar/är rätt och därmed också en chans för dig och din sambo att veta mer om era chanser och vad ni kanske behöver arbeta med eller fundera på inför en hemutredning.
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2008/2008-101-5