Ställ frågor till en psykopat / sociopat

Min mor är psykopat/sociopat, ej utredd då hon menar att det är resten av världen som är sinnessjuk och inte hon och att alla andra bara är avundsjuka på henne. Diagnosen har vi (alla hennes barn) fått av våra terapeuter (oberoende av varandra) så att vi ska kunna bearbeta våra barndomstrauman. Nu är det så att två av oss fått barn och vi är allvarligt livrädda för deras liv. Hon anser att barnen ska bo hos henne eller så kan de lika gärna dö eftersom ingen annan än hon vet vad de behöver. Vi försöker förklara att de har det bra som det är men hon säger gång på gång att vi kommer att förstå när hon är "färdig". Finns det något hopp att försöka få henne att förstå eller är det bara att bryta nu och flytta för våra barns säkerhet?

Kan en psykopat/sociopat känna empati? 

"PCL-R" ska det naturligtvis stå i trådstarten. My bad.

Hej!

Så som jag ser situationen, under förutsättning då att er mor faktiskt är en genuin psykopat förstås, har ni endast två utvägar: Antingen kommer ni ständigt  få anpassa er efter hennes "vilja" eller också bryter ni all form utav kontakt, diskret bör tilläggas. Ett stort misstag många gör är att grovt underskatta psykopater och främst när det kommer till deras så kallade impulsivitet. Just den där impulsiva punkten är aningen diffus i psykologiska kontexter där många har den typiska "Hoolywood- bilden" utav psykopater som spontana seriemördare vilka planlöst härjar omkring. 

Om vi ponerar att jag skulle ploca av mitt sociala kamouflage/alter ego samt visa mitt rätta jag så skulle du garanterat uppfatta mig som mycket farlig och impulsiv. Men du kan ej syna mig med samma ideal och värderingar som du identifierar dig själv med. Min existentiella livssyn är ungefär som att handla på en stormarkad där jag plockar vad jag vill ha, samtidigt fullständigt ointresserad i om hela universum kollapsar imorgon. Fast jag är otroligt målorienterad, likt en värmesökande torped. Jag skyr inga direkta medel att nå min vilja. Ibland händer det att vi förlorar kontrollen, men troligare är ju att våra individuella mål hägrar.Nej. Jag vågar däremot påstå att psykopater mer eller mindre förstår hur empati fungerar och utnyttjar detta till sin egen fördel. "Empati" som begrepp är dock ej att förväxla med det nära besläktade "sympati".

Trivs du med livet eller skulle du vilja vara lite mer som alla andra? Eller ser du ner på oss andra?

Blir du någonsin rädd. ledsen, arg, glad? Känner du äkta känslor själv?
Om ja, så blir följdfrågan, hur kan du då låta bli att känna empati? Om man själv känner känslor så kan man automatiskt förstå andras känslor eller åtminstone föreställa sig vad de känner, vilket ger ett mått av empati. Om man inte känner empati antar jag att man i princip inte känner några känslor själv heller. Eller har jag fel?

Jag anknyter till ovanstående fråga: Jag antar att psykopater i själva verket är mycket känslostyrda, snarare än förnuftiga.

Det är dock inte samma känsloliv som vanliga människor. Rätt eller fel?

Vad har du för relation till dig själv?  Hur ser du på självkänsla och självförtroende, besitter du båda?

 

Åh, kom på en till.

Vilken skulle din reaktion blivit om du inte hade fått en enda fråga i tråden? 

 

Hur har din uppväxt präglat dig? Varför är du som du är?

Oj. Det blir ett långt och jobbigt svar . Får ursäkta grammatiska fel i förebyggande avsikt.

På ett filosofiskt våningsplan är det inga som helst tvivel om att jag är väldigt missnöjd med hur liv och universum etcetera är utformat. Det har alltid funnits starka inslag utav misantropisk- samt samhällskritiskt tänkande så länge jag kan minnas. Däremot är jag generellt sett nöjd med mig själv. Men jag förnekar ej att det ibland vore enklare att vara någon annan likt vem som helst, för att leva som psykopat är ett heltidsjobb. Man kan ju då fråga sig om det inte bara hade varit enklare att kanalisera trycket inåt istället, göra slut på sig själv för att slippa allt skit. Ja absolut (det är också min "plan B").  Mina tankar sträcker sig emellertid bortom detta faktum.

Det är ganska komplicerat att precisera exakt hur jag resonerar utan att behöva raljera med spaltmeter efter spaltmeter text. Om man skulle försöka ge ett kort och koncist svar på hur jag/en psykopat resonerar under ytan så skulle jag nog jämföra med Jokern i den nyare Batman- filmen. Kliché, men fortfarande ett typiskt tankemönster hos en fullblodspsykopat.Jag förstår vart ni vill komma och det är mycket bra frågor.

Ja jag upplever känslor nästan som "vanliga" människor. Skillnaden är att dessa bottnar i egoistiskt centrerade fundament och således kan utspela sig på helt andra vis, ibland inte. Personligen är jag i överlag ganska iskall och gör sällan dramatiska utspel där våld är sista lösningen. Jag experimenterar mig endast fram till den smidigaste lösningen. Även om jag mot förmodan blir aggressiv så har jag sannolikt ständig kontroll om än motparten må uppleva sitsen i upplösningstillstånd ur sin synvinkel. Manipulationen är total där man med övertag läser av människor som öppna böcker.

Alltså: I övrigt kan jag bli glad, deprimerad, arg osv. Känslor är endast personliga affekter som tolkas utifrån våra enskilda hjärnor där steget till just empatisk verksamhet är ganska långt.Självkännedomen är det trots allt inget fel på till skillnad från vissa andra psykopater. Jag har exempelvis inga moraliska eller emotionella problem med att skada någon och sedan lugnt analysera händelsen utifrån tredje persons perspektiv. Jag tror detta är mer ovanligt. Desto svårare har jag att acceptera egna nederlag. Hur skulle då min reaktionen bli utan någon respons i tråden? Eventuellt besviken. Givetvis har jag upplevt
 uteblivna reaktioner förr men jag formar oftast fram en teori till dessa omständigheter.
Inom forskningen är det ytterst omstridda debatter huruvida psykopati är genetiskt ärftligt eller om omgivningen skapar dessa varelser. Den ena professorn har dummare argument än den andra om jag får säga mitt och jag tycker även att vi stannar där. För jag vet ärligt tala ej. Men jag tror att mina egenskaper hade perfekta förhållanden att utvecklas till psykopati. Några knuffar i andra riktningen och sedan var cirkusen igång. Min ungdom var relativt turbulent där jag verkligen levde som om man hade sålt sin själ till djävulen. På äldre dagar blev jag mer utstuderad vardagspsykopat. Fast det händer väl ännu att man spårar ur åt helvete förstås. Only time will tell...