Ställ frågor till en psykopat / sociopat

"PCL-R" ska det naturligtvis stå i trådstarten. My bad.

Hej!

Så som jag ser situationen, under förutsättning då att er mor faktiskt är en genuin psykopat förstås, har ni endast två utvägar: Antingen kommer ni ständigt  få anpassa er efter hennes "vilja" eller också bryter ni all form utav kontakt, diskret bör tilläggas. Ett stort misstag många gör är att grovt underskatta psykopater och främst när det kommer till deras så kallade impulsivitet. Just den där impulsiva punkten är aningen diffus i psykologiska kontexter där många har den typiska "Hoolywood- bilden" utav psykopater som spontana seriemördare vilka planlöst härjar omkring. 

Om vi ponerar att jag skulle ploca av mitt sociala kamouflage/alter ego samt visa mitt rätta jag så skulle du garanterat uppfatta mig som mycket farlig och impulsiv. Men du kan ej syna mig med samma ideal och värderingar som du identifierar dig själv med. Min existentiella livssyn är ungefär som att handla på en stormarkad där jag plockar vad jag vill ha, samtidigt fullständigt ointresserad i om hela universum kollapsar imorgon. Fast jag är otroligt målorienterad, likt en värmesökande torped. Jag skyr inga direkta medel att nå min vilja. Ibland händer det att vi förlorar kontrollen, men troligare är ju att våra individuella mål hägrar.Nej. Jag vågar däremot påstå att psykopater mer eller mindre förstår hur empati fungerar och utnyttjar detta till sin egen fördel. "Empati" som begrepp är dock ej att förväxla med det nära besläktade "sympati".

Oj. Det blir ett långt och jobbigt svar . Får ursäkta grammatiska fel i förebyggande avsikt.

På ett filosofiskt våningsplan är det inga som helst tvivel om att jag är väldigt missnöjd med hur liv och universum etcetera är utformat. Det har alltid funnits starka inslag utav misantropisk- samt samhällskritiskt tänkande så länge jag kan minnas. Däremot är jag generellt sett nöjd med mig själv. Men jag förnekar ej att det ibland vore enklare att vara någon annan likt vem som helst, för att leva som psykopat är ett heltidsjobb. Man kan ju då fråga sig om det inte bara hade varit enklare att kanalisera trycket inåt istället, göra slut på sig själv för att slippa allt skit. Ja absolut (det är också min "plan B").  Mina tankar sträcker sig emellertid bortom detta faktum.

Det är ganska komplicerat att precisera exakt hur jag resonerar utan att behöva raljera med spaltmeter efter spaltmeter text. Om man skulle försöka ge ett kort och koncist svar på hur jag/en psykopat resonerar under ytan så skulle jag nog jämföra med Jokern i den nyare Batman- filmen. Kliché, men fortfarande ett typiskt tankemönster hos en fullblodspsykopat.Jag förstår vart ni vill komma och det är mycket bra frågor.

Ja jag upplever känslor nästan som "vanliga" människor. Skillnaden är att dessa bottnar i egoistiskt centrerade fundament och således kan utspela sig på helt andra vis, ibland inte. Personligen är jag i överlag ganska iskall och gör sällan dramatiska utspel där våld är sista lösningen. Jag experimenterar mig endast fram till den smidigaste lösningen. Även om jag mot förmodan blir aggressiv så har jag sannolikt ständig kontroll om än motparten må uppleva sitsen i upplösningstillstånd ur sin synvinkel. Manipulationen är total där man med övertag läser av människor som öppna böcker.

Alltså: I övrigt kan jag bli glad, deprimerad, arg osv. Känslor är endast personliga affekter som tolkas utifrån våra enskilda hjärnor där steget till just empatisk verksamhet är ganska långt.Självkännedomen är det trots allt inget fel på till skillnad från vissa andra psykopater. Jag har exempelvis inga moraliska eller emotionella problem med att skada någon och sedan lugnt analysera händelsen utifrån tredje persons perspektiv. Jag tror detta är mer ovanligt. Desto svårare har jag att acceptera egna nederlag. Hur skulle då min reaktionen bli utan någon respons i tråden? Eventuellt besviken. Givetvis har jag upplevt
 uteblivna reaktioner förr men jag formar oftast fram en teori till dessa omständigheter.
Inom forskningen är det ytterst omstridda debatter huruvida psykopati är genetiskt ärftligt eller om omgivningen skapar dessa varelser. Den ena professorn har dummare argument än den andra om jag får säga mitt och jag tycker även att vi stannar där. För jag vet ärligt tala ej. Men jag tror att mina egenskaper hade perfekta förhållanden att utvecklas till psykopati. Några knuffar i andra riktningen och sedan var cirkusen igång. Min ungdom var relativt turbulent där jag verkligen levde som om man hade sålt sin själ till djävulen. På äldre dagar blev jag mer utstuderad vardagspsykopat. Fast det händer väl ännu att man spårar ur åt helvete förstås. Only time will tell...

Jag väljer att svara utifrån min egen sfär då det egentligen inte finns en enkelt förklaring, så håll till godo med att denna modell rimligtvis ej gäller åt alla psykopater.

Vi kan till en början fastställa att i princip allt jag gör är restprodukter utav mitt egenintresse, oavsett om jag går ut och handlar mjölk eller spränger regeringskansliet i luften. I ett förhållande måste det således förekomma någon sorts överhängande vinning åt mig för att upprätthålla min entusiasm. Jag kan värdesätta en person som vän, sakna en person eller ha sex med det täcka könet. Men älska? Nja, alla dessa människor är utbytbara i min värld där det endast är roligt så länge det varar. Hela poängen med grava empatistörningar är just att man saknar empatiska förmågor.Nej. Låt oss för diskussionens skull anta att jag bevittnar hur en vuxen karl misshandlar ett barn. Det är inte så att jag då tycker synd om barnet ifråga, däremot kan jag kanske tycka att mannen ifråga är en idiot. Inte för att han betett sig osympatiskt utan snarare för att handlingen i sig sannolikt var meninglös och utan vinning.

Jag inbillar mig ibland att jag förnimmer någon sorts medkänsla. Fast det är antagligen en försvarsmekanism att rättfärdiga sig själv.

I mitt fall är den sociala samvaron en enda stor näringskedja där jag ofta tillämpar metoden "smöra uppåt och sparka nedåt". Det beror lite på vad man är ute efter.

Det är invecklat att beskriva. När det väl sker så kommer allting naturligt och fort går det inte alltför sällan. På främlingar exempelvis: Först målar jag liksom upp en mall i huvudet över stereotyper som måhända bygger på fördomar och ren intuition. Nio gånger utav tio träffar jag läskigt nära. Sedan gäller det att treva försiktigt fram, känna sig fram. Minsta kroppsspråk kan vara avgörande. Ganska sjukt med åtanke i att man saknar empati men ändå kan begripa det sociala spelet.Jag kan faktiskt tänka mig det. Promiskuöst och sporadiskt sexliv är ju enkelriktad kommunikation å bådas vägar utan vidare bindande krav på varandra. Men man behöver ju nödvändigtvis ej vara psykopat för den saken skull.

Angående det här med "anpassning" så hänvisar jag gärna igen till mitt citat i svaret alldeles här ovan (n.kedja). Personligen är jag dock förbannat trött på att vara folk till lags jämt och ständigt. Det är så mycket simplare att leva dubbelliv. En sida som lever ett till synes normalt liv och en sida som gör vad f*n han/hon vill.
Förr att upprätthålla min typ utav livsstil är det ett ständigt strategiskt tillvägagångssätt mellan tänk och handling vilket i sin tur blir kraftigt belastande åt psyket i längden. Det löser jag dock med att ibland frigöra mig från mitt "kroppsliga fängelse" igenom att hata det mesta med världsalltet. Men då är det istället fruktansvärt lätt att fastna i skulder, missbruk etcetera om man skiter i allt. Det är en balansgång utan dess like.

Ja jag var hyfsat bergsäker.

Oja, det avråder jag från. Som jag tidigare nämnt hänger det såklart också på vilka proportioner utav intelligensknot som vederbörande psykopat uppfyller. Jag har bland annat bekanta med väldigt sociopatiska (* föråldrat uttryck inom psykiatrin) karaktärsdrag som endast kännetecknas utav traumatiska barndomsupplevelser osv, men som samtidigt är stenkorkade. Ska jag ge er nåt' så när tips på hur man besegrar en tvättäkta psykopat så skulle jag rekommendera att krossa honom/henne innan vederbörande krossar dig. Alla är vi ju mån om någonting vi kan förlora (likväl psykopaten). För en sak är säker, motsvarande part kommer aldrig kapitulera om han/hon en gång bestämt sig för att jävlas tillbaka. Kosta vad det vill.

Så tänker åtminstone jag i trängda situationer, där bristen på samvete samt moral ger mig ett hyggligt försprång. På det viset kan jag även vara abnormt långsiktig, sådär för att vara extra tarvlig mot folk. Det kan typ dröja 30 år innan jag väljer att servera hämnden avkyld.Det här med "stalking" blir visserligen de första frågorna som jag har bekymmer att redogöra för. Jag vet exakt var gränsen går och är ej den efterhängsna  typen som "stalkar" kvinnor. Trots detta är jag absolut en sadistsikt figur som kan kasta bort människor likt smuts vid rätt tillfälle, men jag gör sällan nånting dylikt och onödigt. Jag tror dessa "stalker"-typer är tämligen mentalt söndertrasade, fast det är ju blott mina spekulationer.

Kanske inte svaret ni söker. Jag satsade dock mina två cent.Både ja och nej. Det existerar garanterat gånger då allt fungerat (relativt) oproblematiskt. Samtidigt löper barn risk att senare i livet våndas utav psykisk ohälsa med mera i brist på kärlek eller disciplin osv under barndomen.

Givetvis har jag funderat över att söka ytterligare vård men det vore lönlöst att ens bemöda sig. Det lilla som förfarande är normalhumant inom mig befinner sig långt avlägset. Dessutom är mina intressen samt mål i livet extremt avvikande fjärran allt vad det sekulariserade samhället står för och vad det innebär. Det enklaste ur en samhällsenlig vy vore att skjuta mig i huvudet, spärra in mig på livstid eller proppa mig full med starka mediciner. Men andra ord ingenting som låter sådär jättelockande med åtanke i att jag redan har mina egna planer. Jag sätter ej gränser åt mig själv eller tar ej hänsyn till några konstlade tabun (ja alltså falska så som jag ser dem då) och tycker heller att det borde ingen göra.Enligt forskning finns det uppgifter på att män utgör majoritet hos psykopater (knappast särskilt förvånande egentligen). Men all den där statistiken ska man ta med en stor skopa salt. Jag tror det är ett speciellt mörkertal.Aah, jag väntade på den frågan. Jag har faktiskt inget direkt logiskt syfte. Spänning? Jag är en "daredevil" och ibland är uppriktighet bästa försvar. Det sista folk förväntar sig är väl att en psykopat ska klampa in och tala sanning. Det hela blir ett underhållande experiment, en sorts paradox och det enda som starkt skiljer sig från mitt kontrollbehov.

Tricket med lögner för övrigt är att linda in osanningar med korn av sanningshalter. Det håller dem förvirrade och är lättare att senare bortförklara om man blir avslöjad. Ge dem heller ej för mycket substans att gå på.

Jag är lite osäker på vad du menar? Men jag gör ett försök.

I mina närmare eftertankar så har varken jag, du eller någon annan, berättigade orsaker till fortsatt existens. Jag har inga värderingar, ingen religion eller politiskt ställningstagande. Detta gör förvisso att jag har brottas mycket med existentiella filosofier båda vad gäller mig själv och övriga mänskligheten. Men samtidigt är jag fri på ett sätt som många andra aldrig kan uppleva. Jag har ingen anledning åt att ångra någonting som man ej är beroende utav, typ empati. Kanske är det svårt att förstå? Ungefär som om jag skulle fråga dig: "Hur känns det att inte kunna flyga"? Ja, jo, det hade väl kanske varit kul att kunna flyga ibland. Fast det är ju fortfarande ett fullständigt verklighetsfrämmande scenario. Hänger du med?

Jag kan definitivt tänka mig att psykopater i generell omfattning har en störd relation till sitt sexliv, men då tänker jag mig i och för sig mer typ åt våldtäktshållet. Det ska härskas.Personer med dålig självkänsla är lättast att dominera eller människor med viss "offermentalitet". Med övriga individer får man finna andra strategier.Nja, kanske, kanske inte.
Alla tror ofta de vet allting om mig när de i själva verket inte har en aning om någonting. Jag använder mig väldigt ofta utav min fejkade opretentiösa utstrålning, en sorts falsk tillgivenhet, vilket ingjuter intrycket om att jag är human innerst inne. Det fungerar verkligen skitbra och jag kan då röra mig obehindrat i nya främmande jaktmarker.

Fast naturligtvis infinner sig ett kraftigt obehag hos människor i närvaro vid mitt sanna jag. Nästan som att de blir kvävda.

Nej. Självklart släpper jag folk in på livet, har vänner och allt det där med massa medmänniskor i periferin etc. Jag resonerar snarare i banor kring hur pass mycket jag kan lita på dem under rangordning ("vad exakt är man beredd att riskera").
Psykopatens glädje i att jävlas med andra behöver egentligen inte skilja sig så mycket från kattens lek med musen.

Försök tänka lite så här istället:  Om ni ska döda skadeinsekter i hemmet, trampar ni på dem en enstaka i taget då eller sprayar ni giftgas direkt på boet?
Många människor med andra diverse psykiska problem snackar väldigt mycket utan att direkt gå över till handlingskraft. Men det förekommer såklart många fall där mannen successivt har  trakasserat och sedan attackerat kvinnan.

Personligen gör jag sällan sådana dramatiska utspel. Har jag en riktigt bra orsak att  skada någon så är det skapligt korkat att informera honom/henne om min "plan" innan den skrider till verket. Överraskningen skrattar ju bäst som skrattar sist.

Beklagligt konstaterad är nog det lämpligaste du kan göra att visa dig stark, bara skratta, be honom dra åt helvete och ignorera. Minsta tvekan kan vara ödesdiger.

Som det är nu har jag inga barn och har inget direkt behov utav att skaffa barn i framtiden heller. Men det är alltid svårt att säga hur livet skulle kunna vara om det bara hade skett på ett annat sätt eller ej, förstår du? Only time will tell.
Nej psykopatens lögner är inte förenade med dennes åsikter. Jag ljuger frekvent för att mörka om någonting, för att luras eller bara kanske för att det är roligt. Men oftast finns det en innovativ baktanke med det hela. Jag är knappast mytoman i den bemärkelsen utan ibland är endast lögnen mer framgångsrik i somliga lägen. Exempelvis, genom att baktala en gemensam vän i den utsträckningen att man indirekt sår ett litet tankefrö hos åhöraren och framställer sig själv som bättre.

Rent spontant sagt så finns det faktiskt någonting som psykopaten skyr och det är ovälkomna/oväntade överraskningar. Jag har för det mesta stenkoll på vad som händer runt i kring mig (även om det tycks förefalla annat) och avskyr ibland när någonting verkligen saboterar mina dolda intuitioner, eftersom jag vanligtvis är den som tar folk på sängen med häpnad. Visst, det kan fungera om du gör en motanmälan som överraskningsmoment, fast antagligen hittar hon bara på någonting annat istället.

Psykopaten gillar minst utav allt att bli "avslöjad" i rampljuset även om det hela egentligen inte vore en särskilt big deal i fråga.

Min umgängeskrets är bred till viss del, men jag kan åtminstone se sociopatiska tendenser hos några nära vänner. Det positiva så som jag ser det är att då gäller spelreglerna under samma villkor där ingen bryr sig ett skit om varandras moraliska övertramp och det blir liksom inte det här onödiga tjafset om ingenting. Utan alla bara kör vidare. Men det negativa är om man börjar "utmana" varandra, då smäller det förr eller senare. Nästan som en skock hyenor.

Vill helst inte gå in närmare på mina kontroverser med svenska myndigheter.

Jag upplever ångest i sig men den är egoistiskt centrerad. Om jag får ångest över exempelvis en lögn så bottnar det enbart i mitt eget presterande.

Det är åter igen svårt för mig att avgöra när jag sitter här borta vid ett digitaliserat avstånd, eftersom mycket beror ju på hur situationen hänger ihop eller vad vederbörande är ute efter. Men psykopater bryr sig inte om varför de är som de är och det ingår i deras natur att vara utstuderat "onda". Vithajen reflekterar ej över varför den äter andra hajar, inte sant? Det saknar helt betydelse när man inte är innesluten utav moraliska spärrar.Haha , ja jo...Om vi sneglar på mina föregående svar kan jag även säga såhär: En viss okunskap gör att folk applicerar påhittade diagnoser helt gripna ur luften eller alternativt använder termen som skällsord. Forskningen är marginell och människor i största allmänhet vet egentligen väldigt lite om vad psykopati innebär. Det är oerhört stor skillnad på att vara ett vanligt svin och att vara psykopat.

Titta bara på personer likt John Ausonius, Niklas Lindgren, Mats alm eller Edmund Kemper osv (exempelvis antagbara psykopater). De flesta "vardagspsykopater" håller ju sig precis under radarn med ett stort mörkertal men dessa herrar är knappast gemena kåkfarare samt heller inte dem som omgivningen direkt förväntade sig ska seriemörda, stycka och våldta etc. Utan jag gissar att någonstans råkade bara överväxeln slå upp lite för högt. Själv föredrar jag dock att försöka hålla mig mitt emellan galenskap och normalitet.

Strunt samma. För att göra ett långt svar kort så, nej jag bryr mig inte i grunden.

Hehe ja jag vet exakt vilken typ utav personlighet du syftar på sedan jag själv har stött på dessa figurer otaliga gånger i arbetsliv. Om denna person mot förmodan är psykopat så är också motsvarande hemskt oskicklig sådan. Det är inte meningen att dra så uppenbar uppmärksamhet till sig och jag gör i regel inga onödiga utsvängningar, har tålamod mot diverse löst folk även om jag betraktar dem som i vägen eller lägre stående varelser. Ni märker oftast inte ett skit fören det är alldeles försent. Men givetvis når det ibland en sviktande gräns när bägaren rinner över, då tar jag verkligen i med full styrka och det är en kraft man inte ska leka med.

Visst värdesätter jag mitt eget liv och mina intressen men på sätt och vis skiter jag faktisk ändå i om man lever eller dör. Att uppskatta värde är ju endast individuella signaler vilka tolkas utav våra hjärnor. I min värld är illviljan den enda relevanta samt sanna livsåskådningen där några sekunders genuinitet är betydligt mer värt än 100 år i "falskhet" (se forts. i svaret nedan).Det är svårt att sätta fingret på med ord. Jag strävar ofta efter en sorts "äkthet" vilket antagligen kan låta löjligt motsägelsefullt med åtanke i hur man luras och jävlas etc. Men ett mål i sig jämte processen man händelsevis utför det efter är inte riktigt samma sak  och om du läser lite mellan raderna så kommer du även upptäck att det mesta som kommer ur mig tycks vara inkonsekvent eller arrogant (ja jag gillar även att måla upp min självbild som lite martyr ibland, fast alla ska vi dock falla någon gång).Ja jag kan vara väldigt långsiktig. Det finns exempel där jag hämnats flera år senare utan att personen i fråga har en aning om vad han/hon gjort för fel. Det kan handla om en vanlig struntsak som utav någon outgrundlig orsak greppar mig personligen, medan saker man normalt sett borde bli redigt förbannat över ibland inte får mig att reagera alls. Det är väl sannolikt också anledningen till att folk tror man är så fridfull utåt sett trots att man inåt sett egentligen bara är iskallt inställd till just den saken. Hänger du med?