Hur klarar man att leva ensam utan att bryta ihop?

hårt men sant, man lär sig. Låter som att du verkligen behöver lära dig att stå på egna ben! Tror att det kan vara väldigt nyttigt för dig att bo ensam

När jag separerade med min sambo sen 6år och fick leta nytt boende, hade knappt ngr vänner kvar då han var centrum i min värld, trodde jag att jag skulle vara miserabel resten av mitt liv. Hur skulle jag klara mig? Sova ensam på nätterna? Ingen som är där när man kommer hem och frågar hur dagen varit? ingen som kramar om när man är ledsen? Ingen att prata om mina innersta känslor, ngn som förstod mig bara genom min blick?

Guess what? 2 år senare är jag lyckligare än någonsin(och singel)! Det går att inte bara överleva en separation, utan även LEVA livet fullt ut efteråt. Kärlek kan fås på många sätt.... och nya vänner.. tro mig...även det kan du få. Gäller bara att ha ett öppet sinne för nya människor och ta chanser som kommer!

Inspiration och råd som kanske kan styrka dig: www.lovestandards.se     

Tänk på alla människor som överlever krig och lever under omänskliga förhållanden, tänk på alla singlar!
Människan är starkare än man tror! Du bär på mer styrka än du tror!

Lycka till nu och bara kämpa , det kommer gå bra!    

Oj-oj, det går att hitta ett nytt liv, tro mig. I de flesta relationer som avslutas finns det inslag av dåliga saker. Finns det något sådant i din? Jag kämpade och kämpade det sista halvåret, så det var fyllt med oro, osäkerhet och ångest. Vi pratade mycket kring olika saker som jag hade jättesvårt att förstå, delvis eftersom han pratade utifrån ett helt nytt pespektiv, något som jag inte hade någon aning om. Det var jättejobbigt, det var som att han bytte språk plötsligt. Och det är slut nu. Slut med det dåliga också, och det öppnade nya dörrar faktiskt, sådana som jag inte ens visste att det fanns. Så begränsad man blir efter ett tag när man lever med någon.

Väx upp.

Om du ger en man en fisk har han mat för dagen, lär du honom att fiska har han mat för livet.

Snällhet hjälper inte om man behöver en spark i baken. Att inte veta hur man ska klara sig utan en kram om dagen är infantilt på gränsen till i behov av professionell hjälp.

Äsch, hur osjälvständig får man vara!

Själv har jag varit singel i snart 8 år nu - inga problemas! Man vänjer sig, och tillslut vill man inte kompromissa och låta en karl styra och ställa i ens liv - skönt o slippa det släktet ;-P 

Ja, eller så väljer man bättre män, som inte "styr och ställer i ens liv". En sån du beskriver skulle jag aldrig vilja ha.

Håller med precis. Och i alla såna här trådar skriver folk om hur man "ska göra vad man vill" och "se till att leva igen" och sådär. Om man har haft ett bra förhållande har man liksom redan gjort det även om man är i ett förhållande. Alla förhållanden är inte tvångströjor som kväver personerna som är i det...

Jadu.. Jag separerade för drygt 2 år sen efter ett förhållande på 6 år och en dotter på drygt 1 år. Höll på bryta ihop men hade som tur var vänner som ställde upp och var här mycket. Dock gjorde jag misstaget att försöka dricka bort mina sorger så fort jag var barnfri, vilket inte hjälpte utan jag mådde ju bara ännu sämre. Jag tog mig upp på benen igen efter ett tag!

Nu har det just tagit slut med nuvarande. Vi har bara varit tillsammans ett år men det är mannen i mitt liv men det fungerar inte. Alla hans saker ska ut ur min lägenhet idag och jag vet inte hur jag ska orka. Jag tycker inte om julen och dottern är dessutom med sin pappa imorgon, jag vill bara lägga mig ner och gråta och aldrig kliva upp igen. Paniken väller över mig och tanken på att inte ha han här, eller att inte ha han alls är allt utom trevlig..

Jo det var riktigt överjävligt vill jag lova. Det löste sig dock redan samma kväll. Nu har han dock meddelat att han inte vet vad han känner för mig längre. Jag har väl också tvivlat en del då det varit ett rätt stormigt förhållande.. Nu är jag dock skitledsen, för jag har kommit på att han är mannen jag vill leva med. Han gjorde slut igår men höll på tjorva om att jag tycker bara att han är jobbig, måste anpassa mig, att jag sagt att vi ändå inte passar ihop bla bla..

Till slut skrev jag att ja men fundera på hur du vill ha det då så får vi se om jag finns kvar. Han har inte sagt ett ord och jag skrev nu att JAG vet hur JAG vill ha det, men jag har ingen lust att leva med någon som inte vill vara med mig egentligen, och att jag inte har någon större lust att sitta och vänta på att han ska säga något heller. Jag vet inte om jag ska tolka det som att det är slut eller vad fan jag ska tro. Och att inte veta är fanimej jävligare än att bli dumpad.. Karljäveln i fråga kan inte prata om känslor heller. Jag frågade till slut om han ens VILL ha ett förhållande med mig, då kom det ju fram att han är osäker. Jaha, så om jag inte hade frågat hade han aldrig sagt något och låtit mig tro att allt är bra? Kul liksom..