Nattskräck?

Min lillebror har lidit av det mer eller mindre hela uppväxten. När han var liten vaknade hela familjen ofta av att han skrek rakt ut i panik. Mamma och pappa försökte ofta att trösta honom men inget verkade hjälpa förrän det gick över av sig själv och han lugnt somnade om.

I tonåren blev han mer aggressiv i sömnen och jag vaknade flera gånger när vi delade hotellrum av att han slog till mig i sömnen. Då kunde man dock väcka honom och han bad om ursäkt och somnade om. Han började även prata mer tydligt i sömnen om vad han drömde och vad som gjorde honom rädd.

Idag är han vuxen och tror att han sällan lider av det idag. Han har aldrig själv kommit ihåg anfallen och han verkar inte ha tyckt att det varit så jobbigt som vi andra i familjen.

Mamma tyckte när han var mindre att om man minskade intrycken under dagen så blev det bättre. Råkade han se något som han tyckte var obehagligt eller stressade honom under dagen så ökade risken för ett anfall under natten.