Vår anknytning till barnet

Roligt att det blivit lite tankar kring detta. Det var en tanke med att jag gjorde ett inlägg från början.  Att våga prata om det som inte tas upp så ofta

Visst hade jag förberetts via föräldrautbildning och all kunskap jag har sedan tidigare utbildning och jobb. Men det är en helt annan sak när man står där själv. Trots att jag visste att jag också hade en normal reaktion var det så jobbigt med alla andra bloggar och adoptivföräldra-vänner som hade känslan där som en smäck. Jag hade läst böcker om anknytning och var förberedd. Ändå kan inget förbereda en på att känslorna inte sitter där omedelbart. Det ska bara vara så i alla adoptionssagor. Det är så lätt att slå ner på sig själv och misströsta i detta läget. Särskilt som många av oss på grund av utlandsresan är avskiljda från det naturliga nätverket under en kortare eller längre tid.

Just nu har jag/ maken en nyanländ syskonansökan i landet! Förhoppningsvis får vi syskon efter årsskiftet någon gång!

Hej Frogmore.

Vad bra att du ska få hjälp att sortera tankarna. Som adoptivförälder är det lätt att känna sig ensam eftersom kriserna inte alltid är allmängiltiga. Det går inte alltid att lita på att allmänvården har rätt kompetens även om jag har förtroende för dem. Jag har tyckt detta varit jobbigt när vi även fick problem med vår dagisstart och barnets trygghetskänsla. Då sökte jag råd via specialisterna listade via vår adoptionsorganisation. Jag fick en del nyttiga tips som ledde till tryggare miljö och så småningom god trivsel för vårt barn. 
Iom att  vi var i Kenya och adopterade var jag ganska ensam och hade inte det vanliga nätverket av vänner att klaga inför eller spegla sig i. Detta saknade jag allra mest jag när jag brottades med dessa frågor i ett land långt borta. Inför andra barnet är jag inte orolig. Jag inser att jag kanske kommer att känna samma igen och är förberedd. Jag tror att det i mitt fall kan vara en fråga om personlighet också. Jag är ganska analytisk och inte speciellt mycket känslomänniska.  

Vårt barn var mer än redo att få föräldrar då h*n (drygt 2år gammal) sett flera jämnåriga bli hämtade i närtid.  Barnet tog oss till sig från dag ett. Vi var jätte förvånade. Jag tror inte h*n märkte så mycket av mina funderingar eftersom jag hela tiden sa och visade kärlek. Jag hade inga problem att ta in när jag blev kallad mamma och inte heller att säga hur mycket jag älskade barnet eftersom jag visste att det skulle bli sant. Det var även sant som en viljehandling. Jag ville älska mitt barn och valde att utala det innan mitt hjärta kom i kapp min hjärna. Men visst kändes det konstigt. Jag sa något som jag inte riktigt kunde skriva under på heder och samvete. Lite Alienmorsa liksom. Det var mer ett huvudbry hos mig eftersom jag så gärna ville ha den där "förälskelsen"/ starka kärleken och den faktiskt inte var där. Jag var istället den som vaknade upp långsamt och som långsamt långsamt tog in mitt barn i mitt system. Jag fick aldrig en förälskelse  till h*n. Jag tinade upp och märkte inte när jag slutade känna mig som en utomjording till morsa. 

Jag är osäker få hur detta har påverkat anknytningen.  Jag har inte upplevt några problem i anknytningen mellan oss. Vår adoptionsutredare och dagis ser att vårt barn är tydligt anknutet till mig och oss. Samtidigt är vårt barn väldigt mycket pappas barn och har varit från dag ett.   

Första barnet: Jag tror säkert att tiden som gravid och med ditt barn varit fantastisk. Jag har själv aldrig längtat efter ett biologiskt barn. Jag har alltid tänkt mig att om jag skulle få svårt att få barn, skulle adoption vara mitt första alternativ på  vägen till barn. Jag tänkte aldrig att det skulle vara ett sämre alternativ.  Jag tror att många adoptivföräldrar någon gång tänkt sig ett så litet barn som möjligt i planeringen/ resan till adoptionen. Men när det alternativet inte är möjligt har många av oss glatt oss för att ta emot och älska ett lite äldre barn. Så var det för oss. Vi ville gärna ha ett så litet barn som möjligt inledningsvis men var aldrig låsta vid att få ett spädbarn. Vår ålder i kombination med landets krav gjorde att vi var öppna för en högre ålder.

Jag tror personligen inte att känslorna för barnet blir annorlunda av att jag har burit det eller inte. Även vi adoptivmammor känner av gravidhormoner och vår kropp och själ förbereder sig väl för det väntade barnet. Många känner den omedelbara känslostormen för barnet. Men inte alla. Jag startade tråden för att jag tror att det är viktigt att beröra att vi som känner som jag också finns. Men de flesta som berättar om sina känslor för det nyfådda barnet är precis lika överväldigade som du är i din lilla flicka. Moders- och faderskärleken för det nyfådda barnet väller över omedelbart vid första kontakt. Vi är inte så olika trots allt!

Jag älskar Indien och människorna där! Hade det inte varit så krångligt och långdraget att adoptera därifrån hade vi valt Indien utav kärleken till landet och folket.

Nu tycker jag att denna tråden har spårat ur.

Nea med två: Bra sagt. Jag håller helt med dig.