Jag åmgrar mig!

Förstår inte.. du hade anledningar till att sluta amma... så varför ångra det nu? Lägg din energi på annat istället.

Jag är LEDSEN att amningen inte funkade, och jag ångrar att jag inte gav det fler chanser. Så då?

Det finns ju ingenting du kan göra åt det nu, eller hur? Så varför älta i det då?

Jag var också det, men kan lova dig att om man befunnit sig i samma stressade situation idag så hade du inte agerat annorlunda. Så ta livet som det kommer. Din dotter tar dig förgivet precis som hon ska och alla andra barn också ska till sina föräldrar i den åldern. Hon vet att du finns där hela tiden så hon behöver inte vara mammig, hon är trygg och det ska du vara jätte stolt över! Kram 

att ödsla kraft och negativ energi på saker som varit, som du tog beslut i för att et var så då. Du hade inte facit eller framtiden som den är nu med i beslutet då, för du visste inte.
Så kommer det vara många gånger under föräldraskapet på olika sätt, man undrar hur i hela friden tänkte jag där och då.
Och det är väl ok att reflektera och omvärdera, men en del saker som att ex ha slutat amma är ju liksom gjort och kan inte tas tillbaka.
Så lägg inget kraft på det som varit och inte kan påverkas mer, för du tar kraft och skapar negativ energi som påverkar dig i nuet.

Jag har helammat ett barn och tidigt slutat att amma ett barn. Det finns absolut ingen skillnad i min relation mellan dessa barn pga av maning eller inte amning. Självklart är det olika relationer då de är olika individer i helt olika åldrar, men närheten har inte blivit bättre eller sämre baserat på om jag ammat eller inte. De följer också exakt samma vikt- och längdkurvor så den enda skillnaden jag egentligen har kunnat notera är att pappan snabbare kom riktigt nära det flaskmatade barnet än det som ammades. Så sluta ha dåligt samvete, det är inte amningen som avgör hur ditt barns relation till dig är och blir.

Jag förstår precis hur du känner, har varit i samma sits. Jag var tvungen att sluta amma av olika anledningar och eftersom jag inte valde det själv så blev det en enorm förlust för mig, och det kändes tyngre än vad jag någonsin kunnat ana. 
Jag tycker det är elakt av vissa kommentarer här att säga att du ska sluta älta detta etc. För vissa är detta en förlust av moderskapet ,som folk kan ha svårt att förstå.  Jag tycker det är viktigt att du får prata om detta och ja älta det lite grann. Det är inte helt lätt att få folk att förstå men kanske finns det någon i din omgivning som inte heller ammat?  För mig hjälpte det att få prata, prata, prata och få höra femtielvahundra gånger att jag är en bra mamma ändå och att min son mår jättebra för att han får all den kärlek han behöver, trots att han inte blev ammad. Det är sådan enorm amningshets idag och jag vet inte hur många sneda blickar jag fick från folk när jag satt på ett fik med en flaska istället för att jag gick undan och ammade. Det är inte så jäkla lätt när man dessutom är full på förlossningshormoner och försöker få tillvaron gå ihop som det är ändå. 

Du kanske ska byta ut "ångra dig" mot att du "sörjer". För att ångra sig innebär på något vis att du kan ändra dig. Och det kan du ju inte. Men att sörja det som inte blev blir en annan ingång i känslorna, och så kan du jobba dig igenom det. 

Själv har jag bara ammat första barnet. Förlorade barn nr 2. Med 3an var det bara kaos känslomässigt (hon föddes knappa året efter vi förlorade 2an) så där fungerade inte amningen. 4an ville jag verkligen amma, men med gulsot och hans trötthet klarade jag inte det (graviditeten var full av ångest), men när jag slutat fick jag känslan att jag kanske borde orkat lite mer. Pumpat lite mer, hållit ut lite mer. Men jag orkade inte. 
Det tog ett par månader innan tankarna lade sig, men jag fick pratat både med maken och en väninna som är stöd för amningshjälpen för att känslorna skulle lägga sig. 

Jag tror att det är ganska vanligt att många i kaoset som blir efter en förlossning slutar amma av olika mycket relevanta anledningar, och sedan när man blir känslomässigt stabil, eller när det svåra blir lätt så undrar man varför man egentligen slutade. Fast det var det som kändes och fungerade bäst just då. 

Nej troligtvis hade det blivit samma utgång idag om situationen varit likadan. Men jag kan verkligen känna att jag borde gett det ett försök till. Frågan är hur man kommer undan de tankarna, på att man inte gav precis allt för ett år sedan. Eller att man önskar att man gett det en chans till. Jo, jag märker att hon vet att jag alltid finns för henne. Men man är så självkritisk som mamma (i af jag) att jag vill ge allt och mycket mer.Jag är medveten om att det tar kraft av mig, men det är inte det som jag behöver bli upplyst om. Jag vet inte hur jag ska hantera dessa känslor. Hur jag ska komma över det, liksom. Jag behöver verktyg för det. Det är en för stor grej.Det förstår jag också. Men jag vill alltid ge allt och mer än så. Jag vill bara veta hur jag ska kunna sluta sörja att jag inte gav lite mer än allt för ett år sen när jag slutade.TACK! Man blir inte hjälpt av att veta VAD man bör göra (sluta sörja, älta) utan HUR man kan nå dit. Vilken eller vilka pratade du med? Jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till. Det här är liksom något som sitter i mig, och jag förstår att de flesta inte kan förstå smärtan jag känner på grund av hur det blev. Det kan låta så litet och löjligt, men gud... jag skulle verkligen velat amma!

Hur känner du nu? Hur gammalt ät ditt barn? Folk säger till mig att jag är världens bästa mamma till henne, men jag märker att jag alltid ifrågasätter. Försöker luska och få ut mer bekräftelse genom att fråga på vilket sätt jag är det. Jag gör allt för min flicka, men jag vet ju att för mig själv skulle jag varit en ännu bättre mamma om jag ammat.Jag ångrar ju beslutet jag tog, men ja sörjer är väl ett mer korrekt ord i det här sammanhanget. Så sörja hjälper? Hur? Ska jag älta det till jag kommer över det? 

Jag beklagar förlusten av barn nummer två. Kram. Tror du man kan vända sig till amningshjälpen med mitt problem eller är det bara att tvinga omgivningen lyssna? Jag är rädd för att ingen kommer ta mitt problem på allvar. Det är därför jag skriver på familjeliv istället.

Precis. Så känner jag. Och ända fram till för ett par månader sen kanske så har jag inte tänkt på amningen alls. Men jag har flera vänner som snart ska få barn och då börjar man ju tänka.. De flesta ska försöka amma och jag känner att jag vill också ha det bandet till mitt barn. Jag är helt övertygad om att hon känner sig utan tvekan som nummer ett för mig, men du vet, ens egna känslor spelar ju också in.



 

Jag pratade med andra mammor i den föräldragrupp vi ingår i som fick barn samtidigt som oss. En del av dem ammade, en del inte. Vi stöttar varandra genom våra svårigheter och utmaningar med barn. Tack och lov har vi en oerhört bra relation och jag kan ringa dem mitt i natten om det så behövs. Det gick verkligen inte att prata med personer som inte har barn, för de kunde verkligen inte förstå, så jag är oerhört glad och tacksam att vi i föräldragruppen lärt känna varandra så bra. Så mitt tips är att försöka hitta någon som är villig att lyssna, och förstå och jag tror det är lättast hos småbarnsföräldrar. Annars är mitt tips att kontakta familjecentralen och be att få prata med socionomen. Det verkar som om du behöver hjälp till viss del med din föräldraroll, att faktiskt tro på dig själv trots att du inte ammat. 

Nu är min son 15 månader och min sorg över amningen avtog när han var runt 6-8 månader, när man normalt trappar ner på amningen.  Vet inte om det är biologisk att kroppen och knoppen ändrar sig då (som om man skulle ammat) eller om det var den tiden jag behövde på mig att komma över sorgen att inte amma.

Idag oroar jag mig mest inför nästa barn, tänk om det kör ihop sig med amningen då med? Men då försöker jag tänka att ersättning är ett fantastiskt bra alternativ och det har gjort min son till en välmående pojk. Och allt hänger inte på hur de matas, det viktigaste är närhet och trygghet, vilket man får oavsett om man ammar eller flaskmatas.
 

Prata, prata, prata. Kanske skriva av dig? Själv pratade jag en del med min man, men jag tror att tiden gjorde sitt för mig. 

Visst finns kuratorer kopplade till BVC? Där kanske är ett ställe att börja? *kram*

Usch. Ibland kan man verkligen inte släppa saker fast man kanske med förnuftet vet att det var bäst så!? Just då gick det ju inte. Hade du ändå försökt och kämpat ännu mer så kanske du hade pressat dig hårdare än du mått bra av. Och då menar jag inte klyschan "mår jag bra så mår barnet bra-jag sticker på spa i tre veckor". Nä, jag snackar depression, t ex.

Valet var ett klokt val. Det fanns en mängd omständigheter som ledde till det!

Prata, prata, prata och lita på att du gjorde ett klokt val!

Inget direkt tips men har varit i samma situation själv, som jag sörjde! Det blev bättre mer tiden när jag fick distans till det och "förlät mig själv" "accepterade" och det har väl läkt som bäst nu när amningen har funkat helt fenomenalt med nr 2 som jag gärna fortsätter att amma länge. Men amningen som inte funkade med dottern e fortf en liten sorg men jag får inte längre tårar i ögonen när jag tänker på det. Prata prata om det, här och med andra som förstår! Tycker själv att det är "dumt" att man reagerar så starkt men det är väl vissa av oss som förknippar amningen med att vara den där riktiga goda mamman därför blir det ett hårt slag när det inte blir som man vill. Det kommer kännas lättare och lättare!! Kr am

Jag har varit i lite liknande situation även fast jag ammade mycket längre än dig. Situationen just då gjorde att jag helt enkelt inte orkade mer och därför avvande jag dottern när hon var lite över 1½ år gammal, men jag kan än idag få små hugg av sorg över att jag inte fortsatte längre. Hon ammade ju inte direkt ofta vid den åldern, men det kändes ändå för jobbigt för mig just då.
Men jag har med tiden kommit över känslan av ånger för jag har förstått att jag gjorde så gott jag kunde just då och det enda jag hade kunnat göra annorlunda hade varit om jag hade kunnat påverka min allmänna livssituation.

Genom BVC bör du kunna få prata med någon om du inte känner att du har någon i din närhet som du känner dig bekväm med att älta lite med. Jag har inte känt att jag har så mycket förståelse att hämta över min sorg eftersom jag ändå ammade såpass länge, men det är en annan sak. Jag vill väl egentligen säga att den där sorgen kan man få om olika saker, även om man t.ex. ammat förhållandevis länge men slutat innan man egentligen tyckte att barnet var redo.

Det dåliga mammasamvetet fortsätter att hugga till även senare, om andra saker.

Jag har känt precis som du. Min dotter är 16 månader.

Mitt råd till dig är att acceptera och sedan gå vidare. Lev i nuet och gläds istället för en fin och sund relation till din lilla flicka.  

Min inställning till det nu är att jag gjorde det absolut bästa av det jag hade då och jag ska inte förstöra genom att släpa runt på dåligt samvete. Mitt barn mår ju toppen!
OCH, jag vet precis hur jag vill ha det med nästa barn.  

Jag kan ju tillägga att även samsovningsbiten är en non-issue i längden. Framför allt är det viktiga att ni hittat en lösning där du både sett till att tillgodose ditt barns behov av närhet samt ditt och barnets behov av sömn. Samsovning funkar inte lika bra för alla och det är lika mycket AP att INTE samsova om situationen kräver det sas

Precis som man inte skall tvinga barnet att sitta i sjalen om hen tydligt visar att hen inte vill det!
AP handlar för mig om att försöka vara lyhörd, framför allt gentemot barnet naturligtvis men även mot en själv.

jag stämmer in i mångas kommentarer att du får sörja och att det nog kommer gå över. Jag tycker nog du ska försöka leva med sorgen fast itne låta den ta över och se om den gradvis kanske försvinner? Jag kunde inte amma mina barn mer än deltid upp till 7 veckor och jag har sörjt det, och delvis gnager det fortfarande i mig när jag hör om alla som ammar. Men samtidigt är det så att du faktiskt INTE är en bättre mamma för att du ammar. Amning är mat och tröst och en massa saker, men allt det ger du ändå till ditt barn. 

kanske börja med att inse att du inte hade varit /är en bättre mamma om du hade ammat. det finns alltid folk som tycker saker, men ett föräldraskap är under en hel livstid, det är vad du gör när barnet är ledset efter att ha ramlat på c ykel, att du är där när de är sjuka, att du hjälper dem med kamratskap och skola, att du lever med dem genom allt möjligt. Amningen är en väldigt liten del av ett föräldraskap, men perspektivet på det kommer efter hand och är svårt at tha när barnet fortfarande är litet och kanske andra runt omkring i samma ålder fortfarande ammar.

Jag tror att du kan släppa det såsmåningom, men om det inte sker så sök upp en kbt-barnmorska eller liknande och be att få gå i terapi.