Fyndomat skrev 2012-12-02 00:36:49 följande:
Jag tolkar det som samma "varg" som lurar i mörkret eller i skogen i skymningen som gör oss osäkra och rädda.
Det är en högst realistisk rädsla eftersom det var så när vi bodde i grottor och det är evolutionärt inte speciellt länge sedan. Jag tror också att denna rädsla för det okända är biologiskt nedärvt och är en garanti för artens fortlevnad.
Vi är flockdjur och jag tror att när barnet skriker i mörkret är det inte i främsta hand mamma/pappa de är ute efter utan beskydd från vargen som lurar i mörkret.
Men även om rädslan är realistisk så är ju hennes sätt att se på saken märklig. De flesta barn blir ju tryggare om mamma/pappa är tätt intill. Mina barn samsov med mig som bebisar och blev absolut inte otrygga för det (nu var det sista inte direkt en koppling till det du skrev :)!
FruBecks skrev 2012-12-03 07:49:43 följande:
Jag kan köpa att det finns saker som ligger medärvt från våra förfäder, helt klart. Men hur kan AW veta att det är VARGEN som barnet fruktar? Hur vet en bebis att det är en VARG som hon/han fruktar?
När jag var liten (det jag kan komma ihåg) så var mörkret helt klart lite läskigt, men jag blev ju lugn och trygg så fort mamma/pappa kom och la sig bredvid mig till jag somnat. Inte tror jag att jag tänkte instinktivt att ligger jag själv här kommer en varg (men däremot kanske spöken från garderoben
En sak som jag funderat på är det är med faror som barnet tydligen fruktar (inte ligga på golvet, inte vara ensam i sitt rum - för då kommer vargen). I övrigt verkar barn ha noll koll på andra faror, fallrisker främst, hur kan de då ha koll på vargen?
Jag tycker allt AW säger låter som en teori hon har kommit på och har haft en jädra tur att den funkar på vissa barn för att de sover hela natten. Men vart finns forskningen bakom denna teori???
Det finns ingen forskning, och AW vet givetvis ingenting om vad bebisen är rädd för. Det är helt och hållet hennes egna teori som hon hittat på efter att ha fött en massa ungar. Det funkar oftast, men det beror ju på att bebisarna ger upp efter ett tag, av ren utmattning. De lär sig att sova själva, som en slags hunddressyr. Hur de känner sig under tiden vet man heller ingenting om.