Separation efter ett långt förhållande

Gick isär efter 10 år med min sambo. 
Vi var förlovade och hade inga barn. 

Beslutet var gemensamt och vi hade blivit mer som riktigt goda vänner, typ som syskon.
Vi trivdes ihop, vi tyckte mycket om varann, men just den själva åtrån fanns inte.
Så vi gick isär.     

Visst det kändes ju förjävligt, men vi skildes åt som vänner och är vänner idag och ses emellanåt.
Han har väl dejtat 2-3 stycken och jag hittade en ny som jag lever med idag..

Men ändå så har exet en mycket speciell plats i mitt hjärta och en del kommer alltid och älska honom.
Även om jag är lycklig med min nya och mår bra så kommer ju ändå stunder där man saknar exet.
10 år är ju inget man glömmer på en kort tid..         

Mycket bra svar. Tack för att ni delar med er

Jag o mitt ex var tillsammans i 9 år, förlovade, en son på snart 3år och hus!
Jag valde att lämna honom i april iår pga att jag älskade inte honom mer än som kompis.
Tror det hade att göra med att han aldrig var hemma utan var på jobbet hela dagarna (och det säger jag inget om) men sedan efter middagen så stack han och umgicks med sina vänner medan jag fick sitta hemma med sonen

Så ja, i april tog jag steget och lämnade honom och i maj flyttade jag ut - lämnade mitt hus, min katt, mina vänner jag hade på den orten vi bodde på men det värsta av allt som jag nu har kommit i underfund med... jag lämnade min stora kärlek!!

Efter sommaren så har mina känslor för exet kommit tillbax och ja, skulle mer än gärna försöka igen för jag vet att han känner samma för mej fortfarande, men det är ett problem... han har skaffat ny tjej
Hon är 16 år och de bor ihop i vårt gemensamma hus... det känns för jävligt men jag vet att jag får skylla mej själv.
Och inte blir det bättre av att exet ibland kan ringa och säga att han saknar mej och älskar mej fortfarande och att han hellre hade bott med mej än henne!!
Men han vill inte svika henne och jag klarar nog inte av att ta tillbax honom med vetskapen om att han varit med en 16 åring!!

ok, men jag antar att ni fortfarande måste ha någon form av kontakt eftersom ni trots allt har barn ihop? Isf tycker jag ni skall sätta er ner och diskutera och se ifall ni inte ska flytta ihop igen. Alla kan göra misstag i livet. Se till att prata med honom och diskutera igenom det hela.

Lycka till! 

Jag och exet var tillsammans i 25 år. 

Kärleken tog slut och han var otrogen.

Är lyckligare nu än på många år. Singel i snart 1 år... och fortfarande ung och har framtiden för mig :)

Jag tyckte det var jättevårt. Min sambo träffade en annan och vi separerade efter 15 år, bara det i sig var fruktansvärt jobbigt för mig. Men det var faktiskt lika jobbigt när den första chocken hade lagt sig och jag förstod situationen och insåg att nu kommer jag förlora hela min familj. Eftersom jag själv knappt har några anhöriga alls så har jag sett sambons familj som min egen. Vi har alltid firat jul med hens släkt t ex. Det var väldigt tufft att inse att man skulle förlora alla. Först det att någon annan kommer ta min plats i vardagen och vara den som spenderar livet med min sambo och sedan att hen också kommer ta min plats i familjen.
Visst det kanske är väldigt fel av mig att se dom som min familj men för mig kändes det så, jag tyckte om dom och hade blivit väldigt van att ha en samhörighet.

Idag ett par år senare är det sådär, mycket bättre men jag ljuger om jag säger att det är helt bra. Det går i perioder.

Ojoj ja det måste verkligen ha varit ett rent helvete.. Hoppas verkligen att du hittar någon annan att dela livet och sorgen med

Ja, kontakt har vi när det gäller sonen, men inget mer typ
Jag sa till honom i sommar att jag mer än gärna var villig att försöka på nytt, men hade då kravet att få ha kvar min lgh på ut i fall att om det inte skulle funka.
Annars måste jag ställa mej i kö igen och må dåligt i huset med honom.

Men han vägrade låta mej ha det, det var all or nothing som gällde för honom och det är verkligen skit!

Denna julen är första utan honom på 9år och utan sonen sen han föddes då det är pappa vecka under julen, så jag känner ingen som helst julstämning alls...
Vill bara sätta mej o gråta.,

Och sen blir inte känslorna bättre heller när hans mamma, min fd, svärmor sitter och klagar på mej via facebook varje dag och kommenterar mina blogginlägg med spydigheter!!

Ja det var ganska tufft. Mest för att det inte kändes självklart sådär direkt som själva separationen, även om man gjorde tankefel där också, utan det kom mer smygande då och då. Vi separerade i slutet av sommaren och i december kunde jag tänka när jag var deppig att  "aja men snart är det jul och då är jag ledig och får åka till xxx och xxx stuga och vila och träffa dom och tänka på annat", sen slog det mig att nej det får jag ju inte. Hade även svårt att förstå ibland, t ex någon månad efter separationen så fyllde min sambos far år och han har alltid gjort en stor grej av det och att få veta att jag inte var bjuden i år och sen komma på att det kanske är ganska logiskt var fruktansvärt. Det kändes konstigt, jag hade ju alltid varit där på hans födelsedag. Jag hade alltid firat hans födelsedag den helgen under nästan hela mitt vuxna liv. Såna saker var väldigt tuffa. Jag kan nog erkänna att säg sex månader efter separationen så var det just avsaknaden av familj och släkt som tyngde mig mest, inte att jag inte hade min sambo.

Hur framtiden blir får vi se. Jag har gjort några framsteg det senaste året. Det är långt ifrån bra och jag är väldigt patetisk från och till. Men jag jobbar på det.