Separation efter ett långt förhållande

Jag har ingen egen erfarenhet (peppar peppar), men ditt inlägg berörde mig. Hoppas också att lyckan kommer till dig snart! Vad härligt med tre fina söner :)!

Jag har ingen egen erfarenhet (peppar peppar), men ditt inlägg berörde mig. Hoppas också att lyckan kommer till dig snart! Vad härligt med tre fina söner :)![/quote] Tack Fridafin! Snäll du är! Känns lite bättre idag. Alla känslor åker berg o dalbana ibland. Hoppas du får en fin jul!

Alltså, är så otecknisk så jag inte kan "quota" riktigt.

Jag valde att lämna efter 18 år och fyra barn.

Vi träffades när vi var 15 år gamla, fick barn när vi var 24 och då visade han sig vara en helt annan person än den jag lärt känna tidigare. Han var alltid arg när han var hemma, inte på mig men på barnen. Varför vi ändå skaffade fler barn kan man kanske fundera över men det är möjligt att det ändå var ett gemensamt projekt som höll oss samman i någon konstig form. 

Hans sätt mot barnen dödade i alla fall all min kärlek till honom. Barnen är vuxna idag och har en ganska sporadisk relation till honom. Han kan idag se att han gjort en del felval när det gäller barnen men så snart han får chansen att göra rätt idag så sumpar han chansen igen och barnen börjar ge upp.

Han är fortfarande bitter på mig efter 15 år för att jag lämnade honom och det är inget jag kan göra något åt ens om jag skulle vilja.

Jag har inte saknat honom en enda sekund efter uppbrottet, däremot har jag saknat vår gemensamma historia och även stora delar av hans släkt som försvann med honom. Framförallt min f d svärmor som jag stod mycket nära. 

Ansluter till den här tråden!

Vår historia är tyvärr inte olik andras.

20 år, tre barn, villa, bilar, hund hela köret.

Mannen känner det som att vi driver Familjen AB. Känner inget annat än kompiskänslor för mig nu. Har tagit så lång tid för honom att få ur sig detta att det nu är försent att rädda oss. Jag har inte förstått, inte sett några tecken. Trodde att det var "vi emot världen" att vi var en enhet, att vi var "de stabila".
Vi har försökt med familjeterapi men det fungerade inte. Han vill inte ens försöka skrapa i askan för att se om glöden finns där. Det finns ingen annan som spökar, det är bara vi.

Jag vet inte vad jag ska säga. Är så tom. Vi har delat hela vårt vuxna liv tillsammans.

Hehehe, hela tråden ser helt konstig ut efter att du postade det där! Alla ramarna försvann, mm. Vad gjorde du egentligen? 

Ja herregud, allt som har med maskiner och teknik rasar och slutar funka runt mig! Har ingen aning om vad jag gjorde! Sorry för en trasig tråd! Tur jag inte har som jobb att vakta knappen som förstör världen för det skulle vara slutet för mänskligheten!

Oj - det kunde varit jag som skrev det... enda skillnaden är att vi inte har bestämt oss än - han är sååå rädd för att ta fel beslut (eller för att berätta för mig) så vi lever någon sorts kanske-liv här hemma. och att han har/har haft känslor för en annan..... Gav honom en väg ut häromdagen där jag sa att även om det inte är det jag vill så skriver jag på skilsmässopapperna om det är det HAN vill - trodde han skulle dra en djup suck av lättnad och skriva på men så enkelt var det inte så vi avvaktar väl ett tag till....Bråkar inte, haft mer sex senaste halvåret (sen allt detta kom upp till ytan) än vad vi haft de senaste tio åren, pratar mer än någonsin... men det är inte något lätt beslut att ta.... Hus som ska säljas och barn som inte vet något.... massa beslut att ta som vi kanske inte är riktigt redo för ännu iaf... 

Hej!
Särskilt till "ska skiljas" och "Sussie"
Jag är i precis samma situation som er. Alla upplevde oss som stabila. Men nu ska vi skiljas. Vi har också levt samman i hela vårt vuxna liv.
 Min man går vidare med tillförsikt. Ingen återvändo.  Själv känner jag hela grundvalen för min tillvaro skaka.
Vad har hänt? Hur går man vidare? 

Jag är också oteknisk. Vet aldrig vart inläggen ska hamna. En av orsakerna till
att det är besvärligt att skiljas. Min tekniska support här hemma har försvunnit.

Skönt att man inte är ensam, eller i gott sällskap! 
Vi har levt ihop i 17 år och min man vet inte om han har rätt känslor för mig. Vi har separerat men är nu åter tillsammans. Men jag vet inte om det är av rätt anledning. Jag hoppas och tror att han vill kämpa för att hitta tillbaka till "oss" och det vi hade men är jätterädd för att han ska vakna upp och säga att "nej jag vill inte". Hur ska jag våga satsa?
Vi har haft ett underbart liv tillsammans och jag har aldrig tvivlat på oss och vår kärlek så detta kom som en kalldusch.
Jag vill verkligen att vi ska hitta tillbaka till varandra men hade hoppats på mer från honom. 
Jag försöker intala mig själv att släppa allt gammalt och bara se framåt och lite på att han vill lika mycket som jag och att vi ska hitta tillbaka till varandra.

Lycka till alla <3 

Det går varken att säga "bu" eller "bä". Satsa eller inte satsa. Följ ditt hjärta bara!

Lycka till själv!    

Befinner mig mitt i krisen. Vi ska separera efter ett liv tillsammans i snart 30 år. Han sa det iskallt härom dagen. Vi har barn, yngsta 15 och det känns tufft. Han vill ha huset. Vi diskuterar bodelning men kör fast. Bråkar om ekonomi, som de varit alla år. Han vill ha mest,trots att 50 % var äger vi. Det är så otroligt skamfullt och tungt. Försöker tänka bort det vad alla ska tycka och tänka. Är ledsen och gråter mycket. Magen är helt körd. Jag måste orka ta mig igenom detta. Nytt ställe att bo på lär bli svårt, finns inga bostäder lediga. Gör ju allt mycket värre. Att bo under samma tak, river. Se den man älskar och har älkat i 30år. Barnen lider också, det syns. Är oftast på rummet el ute. Vad ska jag ta mig till ni som går/gått igenom detta? Hur tar man sig igenom allt praktiskt utan att bli utan? Inget boende, hur hade ni löst det?