Tygtiiger skrev 2012-12-08 22:15:28 följande:
Jag är ensambarn. Det har många fördelar. Man får uppmärksamhet från sina föräldrar och slipper jämföras med ett syskon, man får lära sig att sysselsätta sig själv, man får inte konstiga idéer om millimeter-rättvisa (det är bara människor som vuxit upp med täta syskon som mäter saftglas med linjal) och statistiskt sett så klarar man sig bättre i skolan (nobelpristagare är oftast ensam- eller äldstabarn).
Nu har jag förvisso två barn själv, men vi försökte inte få en tvåa primärt för att det inte skulle vara synd om ettan. Vi, som vuxna, ville ha ett barn till. Det är sex år mellan barnen och de har stor glädje av varandra och slipper konkurrera.
Säg åt dina vänner att de kan ta sig i röven. Bara för att de inte var nöjda med sina första två - tre barn utan var tvungna att försöka igen så behöver du inte göra likadant. Säg som det är, att du är så nöjd med barnet du har och behöver inte försöka en gång till. (Jo, när ens "vänner" är så elaka som dina så får man faktiskt vara lika elak tillbaka.)
Ja alltså mina "vänner" tycker att min dotter är så trevlig, så rar, och snäll osv medans deras ungar är satungar, när jag träffar dem så är jag faktiskt inte avundsjuk på 2-3 barn som rycker dem i armarna och ska slåss om vem ska sitta bredvid.. tex när vi var och fikade så satt min dotter och åt sin bulle jätte fint medans de andra slogs, bråkade, tjaffsade, när vi skulle gå där ifrån så ville hon inte sitta i vagnen så vi kunde gå och hon höll mig fint i handen och så hade jag vagnen i andra, men mina kompisar barn sprang hejvilt omkring och tjaffsade om vem som skulle hålla mamman i handen osv.. =)
