Vuxna "styvbarn" hatar mig
TS.
Hade jag varit dig (eller du varit mig kanske är mer rätt) så hade jag tagit tillfället i akt när sönerna är på besök.
Då hade jag samlat hela skaran av osäkra och pinsamma pojkspolingar (söner som fader) och förklarat att du är uppfostrad i att respektera dina medmänniskor och det är vad som gäller i ditt hem. Den som inte kan visa ALLA i familjen respekt kan gå ut genom dörren och komma tillbaka när han vuxit upp och lärt sig hur man beter sig.
Om det sen visar sig att alla reser på sig och går.. ja då är det inte mer än att inse att dom inte är värdiga ditt sällskap någon av dom.
Sen förstår jag inte att du som ändå har kommit en bit på livsstegen inte har högre krav på en man än så här? Respekt och empati för den man lever med borde vara självklara egenskaper.
Kan berätta om en historia som en bekant till mig var med om.
Han hade varit gift i nära 30 år och hade tre vuxna söner när han träffade sin ungdomskärlek och det tände till igen. Han hade dock inte det sunda förnuftet att skilja sig, utan var otrogen bakom ryggen på sin fru. Detta kom upp till ytan till slut och han skiljde sig och började leva med sin älskarinna.
Alla tre söner vände honom ryggen och vägrade prata med honom......
....
Tills den äldsta av sönerna själv blev kär i en annan och skiljde sig från sin fru.
Då fanns helt plötsligt förståelsen där och pappa MED numera sambo dög igen.
Vissa behöver uppenbarligen själv erkänna sin egen mänsklighet för att acceptera den hos andra... Tyvärr.
Och i den skaran ser vi uppenbarligen en del kommentatorer i denna tråden.
Mellan mig och min sambo finns bara ett löfte... OM vi skulle bli kära i någon annan så gör vi slut innan vi agerar. Det är allt man kan lova varandra och det är det enda löfte man på ärligt sätt kan hedra... Och det har ju faktiskt din sambo gjort mot sitt ex om jag förstår det rätt.