Vuxna "styvbarn" hatar mig

Min pappa var, enligt ryktet notoriskt otrogen.. 
Men anledningen till att jag inte hade någon relation till min pappa var inte för att han behandlade mamma illa... Det var för att han behandlade mig illa. Mamma var väldigt noga med att vi barn inte hade med deras äktenskap och hennes sårade känslor att göra.

Fler frågor på det?  

Fast nu är nu och då är då. 
NU är dom vuxna och borde ha 1: lärt sig att hantera situationen eftersom tid passerat och 2: lärt sig att hantera situationen som vuxna individer. 

Lite krav måste man kunna ställa på vuxna människor, även om det är ens barn som blivit sårade för någonting bakåt i tiden.  

Jo, absolut. 
Men som vuxen borde man ha lärt sig att bete sig. Som vuxen förväntas man att ha förståelse för olika situationer som kan uppkomma, som man som barn inte kan ha förståelse för... Som att pappa träffar en annan kvinna och blir kär. Man behöver inte gilla det, men ska man befinna sig i deras hem så får man snällt respektera ALLA som lever i det hemmet. DET är att vara vuxen.
Dessutom, är man vuxen så borde man även ha insikt nog för att inse att om man inte kan hantera en situation som hänt i tonåren... ja då är det kanske dags att söka hjälp för det.  

Låt oss säga att du är gift. 
Förhållandet är egentligen inte så bra, du mår inte bra. Du är inte lycklig.
Du vill hitta en väg ut men vågar inte riktigt... Har blivit hemmablind, och väljer trygghet före lycka..
Du vet, man vet vad man har men inte vad man får..
Så träffar du en människa som får dig att se världen i färger igen.
Ni har inget fysiskt förhållande, men denna människa får dig att le, att skratta och att känna lycka.
Du inser att det du lever i inte är det liv du vill ha och väljer att skilja dig.
När skilsmässan är klar väljer du att inleda ett förhållande med den andra människan, den som fått dig att må så bra igen.
Du tar hem denne till dina föräldrar... Och hoppsan.
Det var ingen bra ide.
Pappa kallar dig för Hora och slänger ut er båda med huvudet före, för att i nästa stund bjuda in ditt ex.

Och det skulle du tycka var fullt rimligt?
 

Och då anser du även att andra ska få agera på sina känslor mot dig och dina barn, utan att blanda in sunt förnuft? 
Så om någon tycker illa om ditt barn så är det ok att ignorera och mobba ut det barnet?
Eller är det bara du som har rätt att bete dig så? 

Har redan ställt den frågan, men får inget svar. 

Seriöst? 
Har TS lagt sig i relationen?
Det enda hon skriver är att hon vill bli respekterad i sitt eget hem.
En önskan som inte ens är lite orimlig.

Är du medveten om att man inte kan tränga sig in och förstöra en familj? 
Så länge jag älskar den jag lever med så kan ingen annan förstöra det.
Om jag slutar älska den jag lever med så kan en annan komma in.. Men det är jag och den jag lever med som har förstört relationen.. Ingen annan.

Sen har jag mycket svårt att förstå människor som väljer att ligga med upptagna människor..
Men om man väntar med liggandet och relationen tills den gamla är över så är det inget jag kan säga något om.

Min sambo och jag har inte lovat att älska varandra för evigt.. Men vi har lovat varandra att OM vi inte längre är lyckliga så ska vi avsluta innan vi påbörjar något nytt. Det är det enda man kan lova.  

Varför kan du inte svara på detta som jag skrev: 

Låt oss säga att du är gift. 
Förhållandet är egentligen inte så bra, du mår inte bra. Du är inte lycklig. 
Du vill hitta en väg ut men vågar inte riktigt... Har blivit hemmablind, och väljer trygghet före lycka.. 
Du vet, man vet vad man har men inte vad man får.. 
Så träffar du en människa som får dig att se världen i färger igen. 
Ni har inget fysiskt förhållande, men denna människa får dig att le, att skratta och att känna lycka. 
Du inser att det du lever i inte är det liv du vill ha och väljer att skilja dig. 
När skilsmässan är klar väljer du att inleda ett förhållande med den andra människan, den som fått dig att må så bra igen. 
Du tar hem denne till dina föräldrar... Och hoppsan. 
Det var ingen bra ide. 
Pappa kallar dig för Hora och slänger ut er båda med huvudet före, för att i nästa stund bjuda in ditt ex. 

Och det skulle du tycka var fullt rimligt? 
  

Fast det är samma kärna. 
Du tar dig rätten att döma någon annans kärlek. Men du anser inte att det är viktigt att diskutera om hur du skulle känna om någon dömde din kärlek?

Om du nu vet att ditt sätt att agera är fel, varför då inte jobba på det och bli bättre?
Eller är det ok att bete sig illa bara man vet om det?
Om jag VET att det är ok att slå dig, så är det ok att göra det om jag känner för det?