Ngn som nyss börjat sin utredning som vill följas åt?

Vi kommer att bli kallade till två besök och då skall båda vara närvarande.

Min sambo har varit med på allt. Han har varit ledig alla de dagar då vi har varit där, han hade inte tagit ledigt för att tex följa med mig på spolningen. Nästa gång är det uppföljningssamtal och då måste vi båda vara med.

Min man har varit med på allt utan sista ultraljudet, för att kolla äggblåsorna efter att jag ätit Pergotime. Sen valde jag att gå själv till kuratorn, men han erbjöd sig att följa med
Jag e han evigt tacksam att ha var med på spolningen. Mådde så dåligt efteråt....
Vi har båda förklarat för våra chefer att vi håller på med en utredning. Min man jobbar ikapp en del lördagar för att få vara ledig några timmar här och där nu...

Härligt, jag skulle inte heller vilja göra spolning etc med min man. Hittils har han varit med på allt utom ett extra gynekologbesök jag gjorde medan han var på jobb och det tog bara 5 minuter. Jag vill absolut ha honom med på allt som är ens lite extra, blodprov och sådant kan jag förstås gå på själv om det skulle behövas, men alla samtal och dylikt vill vi göra tillsammans Kändes så bra idag då vi båda gått på våra blodprover som behövs till utredningen och efter det gick vi till en butik och köpte babykläder för att jag ville muntra upp mig.  Jag vill verkligen hålla hoppet uppe och tänka positivt fastän detta inte är det lättaste jag varit med om direkt.

Jag är tvärtom... Jag har börjat sälja av och ge bort mina bebissaker då hoppet sakta, men säkert tynar bort.

Jag vågar inte köpa massa bäbisprylar eller kläder än. Skulle bli så jävla lessen om jag hade köpt massa o det senare visar sig att vi inte kan få barn... Men alla är vi olika, o tur e väl det

Hade sex för ett dygn sedan.
Då hade jag precis tagit ett äl-test som precis skulle gå över till positivt.
Nu har jag tagit ett till som visar starkt positivt och undrar nu om spermierna från 24 timmar sedan kan räcka gott och väl för denna ägglossningen?

Blir inget nu, kanske sent imorgon kväll/natt men tror jag det är försent då det nästan var positivt för ett dygn sedan?
Vad tror ni?

Så tänkte jag också förut. Men jag vet att jag på ett sätt eller annat kommer att få ett barn, adoption är inte alls uteslutet för oss. Även om vi inte får adoptera en bebis så har jag i alla fall fått ha lite bebiskläder i garderoben som jag går och tittar på ibland under processen

Hur har ni andra tänkt med adoption? Det är ju inte ännu aktuellt för oss, vi kommer nog att försöka flera år till innan vi "ger upp" helt eftersom jag och min man ännu är för unga för att adoptera, tror gränsen går vid 25 år. Jag kommer bara ihåg att jag var positivt inställd till adoption också före vi försökte skaffa barn. Jag tänkte liksom att "om vi inte lyckas så skulle jag gärna adoptera, för det viktigaste för mig är att ha ett barn, inte varifrån det kommer".

Men jag vet att det är ett känsligt ämne och jag förstår absolut om alla inte ser det som ett alternativ, det behöver man ju inte heller göra. För många är ju det biologiska barnet drömmen, och det förstår jag så väl

Har inte tänkt på adoption i dom banorna än....
Har däremot börjat att kolla upp IVF, bla priser i Linköping.
Har även hört att det är billigare i Danmark än i Sverige.
Ska sätta mig en kväll och mejla runt lite, så man vet vad man får för pengarna.
Nån här i tråden kanske är jätteinsatt i det här, då får du mer än gärna skriva och ge mig tips
Min man har två pojkar sen ett tidigare förhållande på 6 och 8 år. Jag gillar dom jättemycke och dom mig.
Drömmen är självklart ett biologiskt barn!!!!

Mens för mig idag :( jäkla skit. Man blir lika deppad varje gång.