Om någon kräks offentligt?

Blä! Jag vill inte bli smittad.

Beror lite på. jag skulle absolut gå fram och hjälpa om det ser ut som att personen behöver hjälp. Alla spyor beror inte på magsjuka.

men spyr personen "vanligt" så skulle jag gå där ifrån.

jag hade fått total panik och gjort mitt bästa för att fly hals över huvud, har en enorm kräkfobi och skulle förmodligen även skrika rakt ut i ren panik!
Sen skulle jag undra hur personen som kräks offentligt är funtad, även om den inte gör det med flit.  

Mitt hjärta skulle nog halvt stanna och jag hade genast klivit av bussen eller gått ut från restaurangen eller där jag befann mig. Lider av emetofobi så jag får panik bara jag hör talas om att någon har kräkts

jag skulle börjat må illa och hoppats att jag inte blev smittad.

Jag har barn de har från tidig ålder lärt sig att klara sig själva när de kräks. Jag flyr!

Du borde läsa på om emetofobi... lika lite som den som kräks kan rå för det kan jag rå för hur jag tänker och reagerar.  

Jag blir också arg, inte på barnen men på sambon och vill helst att han håller sig hemifrån helt och hållet om han skulle vara dålig. 

Konstigt nog verkar inget av mina barn tagit över min rädsla.  

Jag skulle hålla mig undan så jag inte fick på mig .Om personen var ensam skulle jag fråga om personen behövde hjälp, även om det var en full människa som kräktes.

Har jobbat inom vården en massa år så man har väl tagit hand om det mesta ;) 

Precis så blir jag, arg främst på min man om han blir magsjuk. Ifjol klarade vi oss från magsjukan så länge att jag började slappna av lite då blev min man dålig (och smittade ner hela fam) och jag var så arg på honom. Innerst inne vet jag ju så klart att han inte rådde för det men jag blev/blir ändå så arg för att jag tyckte/tycker att han borde kunnat skydda sig mot det för jag har ju klarat av det i alla år.

På jobbet, som sjuksköterska, gör det mig ingenting om patienten kräks. Då står jag där, torkar, klappar på axeln och erbjuder något att skölja munnen med efteråt.

Men om någon kräks offentligt går jag inte gärna nära. Jag ser mig nog om och låtsas att jag inte sett det.

Jag såg två överförfriskade ungdomar sitta i ett köpcentrum och båda kräktes en hel del. Då kom två väktare fram med skurhink och trasor och tvingade killarna att torka upp efter sig. Det kändes SÅ rätt! Däremot hoppas jag att gravida inte ska behöva göra det...

För 20 år sen så där ( jag är 40 nu) reagerade jag inte så mycket. Var då med om att kollegor torkade spyor, jag jobbade på ett uteställe och var visserligen glad att slippa själv. Det var nog mest fyllespyor. I dag skulle jag bli fruktansvärt upprörd av en offentlig spya, eftersom  det finns så mycket värre smittor. Tex blev jag en gång för några år sedan smittad av vinterkräksjuka, och det var helt fruktansvärt. Kändes i princip dödligt. Nåt så aggressivt fanns nog inte i Sverige när jag var yngre, i alla fall hade jag inte hört talas om det.

Ja, det är skrämmande att nåt så aggressivt som calici fått fäste här :( Jag har INTE emetofobi, utan är enbart rädd för smitta. När jag gick i skolan var jag aldrig med om att det gick smittsam magsjuka, ingen hade sånt, och jag hade aldrig haft magsjuka öht när jag fick kräksjuka från en offentlig institution för några år sedan. Så jäkla läskig sjukdom :(

Från tiden när jag jobbade på utestället, minns jag att en kille en gång spydde så pass att det stänkte på mina strumpbyxor. Då tyckte jag det var lite äckligt, nu skulle jag flippat ut totalt med tanke på vad folk kan vara smittade med. Det fanns väl smittor då med, men inte i den grad som nu. Jag skulle i dagens läge inte stanna en sekund där nån spydde, fy fan. Folk kan spy ändå, men inget jag skulle chansa på.

Ni som anmärker på att ni undrar hur folk kan spy offentligt.. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan hålla tillbaka spyan ungefär lika lång tid som det tar att springa till toaletten.

Behöver man spy så behöver man, och då kan man inte hjälpa vart man befinner sig.

Måste säga att ni är äckliga ni människor som skulle springa därifrån! Vart fan är respekten för andra människor? Mår någon dåligt eller är skadad, så hjälper man till!  

Min svägerska blev i höstas kräkt på i tunnelbanan på väg till jobbet hahaha tyckte synd om henne usch

Hur mycket vi än gör för att kontrollera, gömma, dämpa naturliga impulser och behov

så är kroppen biologisk och gör som den vill/behöver ibland

att anse att en person som inte kan kontrollera sin kropp, är djurisk, äcklig, konstig och ouppfostrad är ganska trångsynt och i sig konstigt

kroppen är skapt att agera utifrån sina behov, så om den verkligen behöver tömma tarmen, så kan man bara kontrollera det till en viss gräns, och går man över den gränsen så händer en olycka, eller så fuckar man upp signalerna       

kan inte mer än att tänka på när dom på programmet "historieätarna" var i 1700-talet?
där man absolut inte under några omständigheter fick visa vare sig känslor eller kroppsliga behov!
att säga eller visa att man var hungrig var skam och inte acceptabelt!
kvinnor som visade känslor var svaga och hysteriska och måste botas och hållas instängda.    

nu är det okej, till en viss gräns.

men att det ses så konstigt på en person som spyr (vilket man knappast gör med vilja offentligt!) visste faktiskt inte jag.. jag förutsatte att dom flesta tyckte det var äckligt och ofräscht men inte att dom tycker att personen i sig var äcklig och ofräsch.. och jag trodde dom flesta skulle vara angelägna om att hjälpa till
för det är en utsatt situation och jag tror ingen vill bara bli sedd snett på och sen ignorerad.. (man kan ju iaf fråga om den vill ha hjälp om man kan, om den säger nej så får man ju respektera det)  

Jag blir helt galen när någon säger sig vara deprimerad bara för att den är lite nere EN DAG

depression är verkligen inget att slänga ur sig hur som helst och förminska på det viset, det är ett riktigt jävla helvete att vara deprimerad
(dock så behöver man inte heller enbart ligga i sängen och gråta i flera månader, en del kan vara deprimerade men endå "funka" till en viss gräns, särskilt när det är fler saker inblandade som tex. Gaah kommer inte ihåg vad det heter nu men "duktig flicka", "inte visa känslor, kall fasad" "le inför alla men i själva verket vilja dö" "klarar av väldigt basic grejer under förutsättingen att allt är under kontroll, men går något fel så faller allt") 

  
tex. så klarade jag av att vara med mina syskon hemma (troligen därför jag överhuvudtaget klarade mig ur den levande) men klarade inte av att vara på offentliga platser eller i skolan.


värst är det nog när man verkligen har en diagnos, och försöker förklara det (för att kunna berätta att man tex. inte kan lämna blod, inte kan ta hissen, inte kan göra en presentation inför 100personer m.m)  och blir misstrodd, för "så säger ju alla" "men jag känner också så" "äh det går över"..!