Jag har en antisocial/narcissistisk personlighetsstörning, fråga vad du vill...

Inser du själv att du är sjuk?

Nä, jag tycker inte att jag är sjuk på något sätt, bara annorlunda. Jag tycker snarare att jag är rationell och mer logisk än andra. Folk är så emotionellt styrda hela tiden. Jag ser det sociala samspelet i samhället väldigt tydligt, du säger en sak för att få det resultat du vill ha, det är inte svårare än så. Andra är begränsade av moral och samvete som hindrar dem. Man måste ju sätta saker i perspektiv. Är det verkligen värt att gå miste om "det här" för att tjäna något sorts "heligt syfte" att vara "reko"? 

Alla kanske inte vill ha "det här" som du vill ha. :)

Jag tänker ofta efter fler än en gång innan jag agerar pga jag inte vill såra andra, jag vill gå genom livet med medkänsla och  respekt för andra, jag hatar och mår dåligt över när jag gör andra illa. Jag tror man kan leva ett gott liv trots att man är känslosam :) Jag är hellre älskad än rik till exempel. =)

Hur fungerar det för dig i förhållanden? Blir det mycket bråk, hur pass mycket förstår/bryr du dig om andras känslor? När fick du din diagnos och vad ledde fram till den, sökte du hjälp själv eller förklarade andra att dom trodde du hade problem med något? 

När du säger det sociala samspelet, menar du då att du spelar en antagen roll för att få det du vill ha, t ex ljuger dig till saker? Jag förstår inte riktigt :)

Om jag säger "åh vad du ser fräsch ut idag Ida!" så säger jag bara det för att jag tycker det, inte för att jag förväntar mig något från Ida öht.  Ibland säger jag snälla saker till folk som ser ledsna ut för att jag vill att dom ska må bra. Det är dock saker som jag ärligt kan stå för att jag tycker.

Detta är en mkt spännande tråd för mig, jag älskar psykologi och att försöka lära mig förstå andra som inte tänker precis som jag :) 

Om de visste så skulle de det.

Jag är väldigt älskad. Inget problem att dra till mig folk, och riva upp en total känslostorm i dem. Rik är jag dessvärre inte ännu, men det kommer det med! ;)

Jag haft två längre relationer som varat ett par år eller mer. Första blev killen som en vante som vara följa med var jag än pekade. Jag kan förklara för mig varför jag tycker en sak och övertyga honom om att det jag tycker är rätt var en enkel sak så han blev lite som en förlängning av mig själv. Jag gjorde slut efter 2½ år. Jag stannade så pass länge eftersom jag ändå fann relationen stimulerande och utmanade och han kunde få mig att skratta.
Andra relationen var svårare. Den mannen är väldigt svår att manipulera, åtminstone fullt ut. Till en viss del går det, men inte på det stora hela. Han är smartare än mig. Inte socialt, han är helt handfallen där enligt mig, men han är begåvad och smart och jag tror han ser ned lite på mig. Det har varit en stormig relation, och efter 4½ år gjorde jag slut, av goda anledningar. Vi fick ett barn ihop. Det var han som sade att det var något fel på mig, att jag ljög hela tiden (jag tycker han överdrev men exemplen han tog upp kunde jag inte förneka heller men det lät värre än vad det var), frågade ofta "bryr du dig ens?" om jag gjort något som sårade honom (jag tror mest att det var hans ego som blev sårat än något annat iofs, så nä jag brydde mig inte). Så jag tog kontakt med vården, för att motbevisa honom. Personligen tror jag att fruntimret jag samtalade med till en början dömde mig på förhand. Jag var ärlig och sade som det var, att min pojkvän tyckte att det var fel på mig och jag är här för att få det klargjort en gång för alla att det inte är fel på mig. Hon valde väl att gå på hans linje, det är vad jag tror. Jag tror inte att hon gillade mig.
Jag har inte gjort något med diagnosen. Jag behöver inte söka hjälp, jag behöver inte hjälp med något liksom.Ja. Jag tror alla gör det egentligen, jag är bara medveten på ett annat sätt och lärt mig spela det bra. Jag ljuger och säger rätt saker och är den personen/personligheten som den personen jag är med vill ha. Inte för att få något konkret av dem där och då nödvändigtvis - utan för att jag vill förankra mig själv i deras liv, jag vill att de ska tycka om mig mycket, bli kära (t.o.m väninnor har blivit förälskade). Jag förstår ju att det låter kallt, men sociala relationer är det mest användbara verktyget efter pengar du kan använda dig av i samhället.


 

Ok. Tack för dina svar och att du inte blir förnärmad av alla mina konstiga frågor  haha :)

Spännande läsning, det tackar jag för :) 

"när du får det du vill ha"
vad är det du vill ha? vill du att folk ska gilla dig? varför då? 

Ja. Om folk gillar dig, tycker om dig, avundar dig, älskar dig, behöver dig så kommer du kunna sko dig på det. Du får bekräftelse, hjälp, tjänster, pengar, saker, jobb, betyg, fördelar. Du ska bara veta hur mycket lärare, syokonsulenter, läkare, arbetsförmedlare, handledare och andra som stått över mig som jag har charmat, lyckats få att tänja på regler och göra mig tjänster - utan att faktiskt behöva göra något för det. Jag har aldrig legat med någon i maiktposition för att få något i utbyte t.ex. Jag tycker definitivt att jag har jobbat hårt för att få det jag har i livet, men inte riktigt på samma sätt som andra människor gör det.

Och det är inte bara män heller, som hoppas på att få komma innanför mina trosor. det är kvinnor också, som tycker att det är moraliskt rätt att hjälpa denna fina människa även om det är att kringgå regler lite. Och ja, jag utnyttjar folk och manipulerar dem, men jag ser inget fel med det. De mår inte dåligt av det, de tycker ju att de hjälper och gör något rätt. Win-win helt enkelt.

Vad jobbar du med?
Är du smart, kan du plugga?