Min sambo är en energitjuv.

Ja, vad skall jag säga. Han tar knäcken på mig.

Han har så många förväntningar och krav på mig så jag har fan ingen livslust kvar. Jag tar hänsyn till honom i allt jag gör. Jag gör allt för att han inte skall ha något att gnälla över, men inget är bra nog.
Jag går med en ständig "oro" över skiten som jag kommer få ta, fast jag vet aldrig vad jag får ta skit för. Jag kommer inte ihåg när han gav mig någon positiv feedback senast. Även när jag gör bra saker så får jag bara negativa kommentarer om att jag borde gjort det innan, jag har gjort det på fel sätt eller jag har inte gjort det tillräckligt bra.
Han begränsar mig, han begränsar mitt barn då han även har börjat ställa krav på henne. Hon är tre år gammal och skall inte behöva gå runt och tänka på att göra allt rätt precis hela tiden, jag blir så ledsen och frustrerad så jag vet inte vart jag skall ta vägen. Jag är så rädd att hon skall känna samma press som mig, det är inte nyttigt.
Jag säger till honom rätt ofta att det inte är ok som han beter sig, men han menar bestämt att han inte förväntar något av mig alls. Jag vet dock att det blir jävligt taskig stämning om jag inte städar och gör mat tex.

Jag har försökt göra honom nöjd, men det är i stort sett omöjligt.
Jag har försökt trotsa honom för att markera att han inte bestämmer över mig, men då blir det bara bråk, han surar och ger mig dåligt samvete.

Han kör något jävla maktspel, och bryter ner mig sakta men säkert trots att jag kämpar emot. Jag har ingen energi kvar.
I går gjorde han en stor grej av att jag hade blött ner badrumsmattan när jag duschade, han fatta inte hur jag hade lyckats med det för han hade också duschat utan att den blev blöt - Men gud, det är vatten, häng upp den över natten och den är torr igen, det är ingen big deal.
För några timmar sedan råkade jag äta en macka, och då blev han rabiat och åkte iväg, för han tänkte minsann äta lunch, och nu kom inte jag behöva äta lunch på flera timmar så då fick han väl fixa det själv. Vet fortfarande inte vart han är, när han kommer hem eller om han förväntar sig någon middag senare i kväll.

Han tänker verkligen bara på sig själv och sätter sina behov framför alla andras.

Nu när jag läser detta så är det självklart att jag måste bort från honom, men jag råkar bära på hans barn också. Är i vecka 9, så jag kan ju fortfarande göra en abort, men det vill jag verkligen inte. Alternativen är alltså att behålla barnet och leva med honom eller lämna och göra en abort.

Vad fan skall jag göra? Skall jag satsa min egen lycka för att jag inte vill göra en abort, eller skall jag gå igenom helvetet bara för att bli fri? Jag har haft barnlängtan sedan jag födde min dotter och det här är min sista chans att få ett barn till, men är det värt det?

Någon som har varit i samma sits som mig?

PS: Nu har jag givetvis bara radat upp allt det dåliga, han har tonvis med bra egenskaper också. Vi har väldigt roligt ihop, vi har ett fantastiskt sexliv, han är en väldigt bra bonuspappa (förutom kraven då), och jag vet att han alltid kommer ställa upp för mig.

Anonym (trött) Trådstartaren

Äldre 26 Dec 18:13

#3

Tack för svar.

Jag vet att vi behöver prata ordentligt. Jag har bara så svårt för att sätta ord på mina känslor, och han är verkligen inte en sån människa som lyssnar. Vet inte riktigt hur jag skall gå tillväga, och terapi är nog inte aktuellt. Han är alldeles för stolt för att ta hjälp av någon. Han skyller alltid på alla andra, han ser aldrig sina egna brister eller erkänner att han gör fel.

Jag är absolut inte rädd för honom, och jag tror faktiskt inte att han vill mig illa. Jag kan hålla med om att det är på gränsen till psykisk misshandel men jag tror faktiskt inte att han medvetet försöker bryta ner mig, utan någon sorts kontrollbehov som han själv inte kan kontrollera. Vet bara inte hur jag skall kunna prata med honom utan att han känner sig påhoppad och stänger öronen. Det är så himla svårt, och det är dessutom svårt att få en människa att ändra på sig när han vägrar se sina brister..

Anonym (trött) Trådstartaren

Äldre 7 Jan 15:29

#11

Tack allihopa för era svar.

Det som gör det hela så svårt är att vi ju har jättebra stunder ihop, och jag märker faktiskt att han ändrar sig lite i taget. Ibland när jag kritiserar hans beteende så kan han bli tokarg, men sedan märker jag att han faktiskt har tagit åt sig, tänker sig för och ändrar beteende.
Han skulle aldrig erkänna det, men jag märker ju hur han ändras. Lite i taget, men det är ändå nåt..
Känns som han är världens underbaraste människa när allt går hans väg, och vid minsta lilla motgång så blir han 15 år gammal, beter sig illa, respektlöst och oerhört omoget. Vägrar lyssna och drar en massa slutsatser som alltid är till hans egen fördel.

Det finns väldigt mycket sanning i det ni skriver. allihopa, men det sjuka är att jag inte har ångest. Jag känner mig inte dålig och värdelös även om han hela tiden påpekar mina fel och brister. Jag blir bara så oerhört arg och går runt med en ständig irritation. Sedan trotsar jag allt han säger, bara för att jag är förbannad, och det är ju inte heller så konstruktivt och moget. Det är ju det som tar all min energi - att vara irriterad hela tiden.

I alla fall. Jag har bestämt mig för att behålla barnet och satsa på förhållandet. Låter tokigt, och jag vet att jag riskerar min lycka men jag känner inte att jag har något val. Jag kan inte göra en abort, jag vill inte. Och som någon skrev innan - man vill inte ha delad vårdnad med en människa med hans typ av personlighet. Jag får helt enkelt fortsätta jobba på det. Inse att han har haft en svår uppväxt som har präglat honom mycket, men han har faktiskt ett gott hjärta.
Jag vet inte om jag gör rätt eller fel, det får tiden visa. Jag vet att jag är en människa som inte brukar ångra mina beslut, även om de ibland har varit dåliga. Hoppas att jag kan fortsätta så :)

Tack igen för era kloka svar!

Min sambo är en energitjuv.

INNEHÅLL